Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 1

De är inte sanna. Orden. De har inget värde. Lyssna inte till dem, utan till innebörden, kontexten.

När du hör de orden är det över. Definitivt.

För ord har inget absolut värde.

Inte i ett samtal människor emellan.

I USA finns det två meningar det finns all anledning att vara skeptisk mot.

”The check is in the mail.”

Och:

”I promise not to come in your mouth.”

De är aldrig sanna. Värdelösa löften eller försäkringar.

I Sverige är det:

”Jag tror att vårt förhållande behöver en paus.”

Orden säger en sak, budskapet är ett annat. Det är över. Det spelar ingen roll om du är man eller kvinna.

Jag är man. Eller jag var en gång, nu är jag en skärva.

Hon sa dem bara sådär, efter maten, tv:n var på, var sitt glas vin, Downton Abbey i rutan, så bara det kom.

Överraskad? Självfallet. Men väntat? Nej. Eller, ja, möjligen, det var en chock, för det går inte att förbereda sig för sådana här situationer, om du inte är psykopat och om jag tvivlat tidigare fick jag besked nu; jag är inte psykopat. Förvånad? Nej, inte det minsta, för vem är väl jag? Inte ens en halv man.

Efter sjukdomen är jag ingen, identiteten bara försvann, att kallas före detta är en komplimang.

Fysiskt är jag ett skämt. Min kroppsuppfattning har alltid varit en livslögn, i min nya skepnad är jag som det desperat förnekande barnet som tagen på bar gärning går, nej rusar, på förtvivlad jakt efter en inte allt för uppenbar lögn. För barnet blir det oftast inte bättre än:

"Det var ett spöke som tog bullen."

Typ.

Trots allt jag visste om mig själv och min tragiska resa utför blev jag förvånad när jag fick syn på mig själv i profil i helfigur. Det kunde ske i ett skyltfönster som jag passerade förbi. Inne i klädbutiken på jakt efter något så prosaiskt som kalsonger. Eller inne i ett shoppingcenter, i stora reflekterande skyltfönster, fullt av jäktande människor och så jag då. Usch, jag vänder bort blicken. Strutsens metod har alltid varit min. Figuren min skulle kunna vara tragikomisk, det var den inte, bara tragisk.

Hon hade gjort som jag. Blivit allvarligt sjuk, inte ens det fick jag behålla. Jag som för en gång skull var älskad, när jag vaknade upp kände jag värmen från så många. På jobbet fick jag uppmuntrande klappar på ryggen av så gott som alla.

Jag fick berätta min historia. Gång på gång.

Hon fick cancer. C. Det jävligaste. Hon tvingades offra en del av sin kvinnlighet, det vänstra bröstet och allt jag kunde kontra med var lite hjärntrötthet.

Hon kämpade som ett djur. Lyckades ta sig ut på andra sidan.

Jag väntade där med vår son.

Vi var nere på botten. Tvingades börja om, trötta, rädda och ensamma.

***

På tolv år hade jag gått från W33 på jeansen till W38 eller snarare mer. Jag var en ömsint och skicklig älskare en gång, nu en känslomässig eunuck med i gynnsamma fall enbart den fysiska förmågan till kärlek kvar, med en kropp som bara kunde framkalla vämjelse.

Henne hade läkarvetenskapen tvingat in i ett klimakterium sju resor värre än det naturliga. Hennes längtan efter kärlek handlade uteslutande om ett stycke närhet, lite trygghet, en axel att gråta mot, att hjälpa henne vidare över nästa behandling.

Jag utplånade min längtan med tvångsmässig onani. Det handlade inte om lust, bara själva hantverket, kanske en slags återgång till det anala stadiet, att helt enkelt visa att jag kunde leverera något, några ynkliga droppar av sädesvätska. Det blev en rituell handling för att hålla prostatacancern stången, i all sin enkelhet och för den tillfällige eremiten inte mycket mer ögonbrynshöjande än en tandborstning, dock mer tidskrävande.

***

Vad de än säger så är det en annan man. Det där med en paus i förhållandet är bara löjligt. Att hon behöver vara ensam ett tag är lika fånigt det. Det är en annan man. En bättre man. I mitt fall en riktig man.

Jag fick rätt här också men aldrig chansen att säga ”Vad var det jag sa?”.

Hon flyttade till Malmö. Till Västra hamnen och jag tyckte det lät dyrt. Hon skulle bo hos en väninna, en arbetskamrat som också separerat. Hon och vår son. Det finns ingen vänskap som klarar sådant. En oprövad vänskap kan klara en inneboende. Ett tag. Men ett litet barn? Icke, inte ens vår exemplariske son. En ny man dock. Förblindad av kärlek. Han klarar det lätt.

Det tog inte lång tid att få reda på det. Jag fick ett SMS. Det var inte menat till mig. Det förstod jag av innehållet. Det var så fel att det inte hade spelat någon som helst roll vilken avsändare det hade varit. Jag var inte den mannen som fick sådana textmeddelanden längre. Jag var restnoterad.

***

Det hade funnits glädje i det köket. Vi hade gradvis gjort det till vårt genom att rätta till Elis fel. Elis hade sålt gården till oss, han hade gjort det mesta själv, dessvärre också VVS och el. Vi lade krutet i köket. Lådor i skåpen i stället för luckor och hyllor. Nya maskiner. Kyl-frysen av amerikansk modell fungerade bara till hälften. Enligt Elis hade reparatörerna gått bet. Frysen kunde inte hålla temperaturen.

Det tog mig tio minuter att hitta felet. Med hjälp av Google. En liten fläkt var orsaken, en medfödd konstruktionsmiss av Daewo, tusentals hade drabbats tidigare.

Den lilla fläkten kostade cirka tusenlappen, jag laddade ner en servicehandbok och lyckades ta isär frysen, byta fläkten, plocka in allt i omvänd ordning och få igång skåpet.

Belysningen fixades. Nya uttag. Det eländiga innertaket byttes ut, mössen fick svårare att ta sig dit när kylan kom och Elis taffliga lister kunde vi elda upp i kaminen.

Jag var en sådan man. Som fixade saker. Som fick saker ur händerna.

Köket blev bra, nästa steg var en gasspis och ett nytt skåp att härbärgera gashällen.

Så långt nådde vi inte.

”Jag tror vi behöver en paus.”

”Visst, så gasspisen sätter vi på plats om ett halvår? Eller nio månader? Vad blir det?”

Ser ni skillnaden mellan man och kvinna här?

Mannen vill mäta. Han vill ha en exakt mängd.

”När? Svara. Det kan väl inte vara så svårt. Hur lång paus behöver du?”

”Jag vet inte.” Hon lät oerhört trött när hon sa det.

Hon borde talat om att det inte blir en gasspis. Ja, eller i alla fall var det något hon struntade i. Jag kunde väl sätta in en gashäll där om jag ville. Hon gav fullständigt fan i det. För gott. Inte bara under en paus i förhållandet.

Sonen sa:

”Vem skall trösta mig nu?”

Ty det var min uppgift. Att ta hand om honom när det gjorde ont.

Hon tyckte vi var för mjäkiga. Både jag och sonen.

Jag körde min evolutionsteori men hon lyssnade inte ens. Hon hade, trots att motsatsen bedyrades, lyssnat på någon feministisk medsyster som med ett nyskrivet, eget, manifest i handen slagit fast att det finns bara skillnader mellan könen skapade i miljön och nuet, något biologiskt miljoner år gammalt arv existerar inte, homo erectus var inte en släkting, utan en annan art.

Mina utläggningar nådde henne aldrig. När jag började stängde hon ner alla system. Tog inte in något, hon var så innerligt trött på gnäll, hat, avundsjuka och allt var det var. Ibland sa hon:

”Säg något positivt någon gång.”

”Inte lätt i den här jävla världen”, svarade jag.

***

Jag tog mig själv knappt upp på två ben, så jag var väl varken erectus eller sapiens, min gren på utvecklingens spirande träd var tunn och kort och där fanns väl bara jag: mer fyrfota än upprest. Skallen var dock i bruk fortfarande. I korta perioder. Tankeverksamheten fungerade, så jag kunde fortfarande reflektera över hur lätt det var om du sorterade in dig själv i den gällande politiska fåran och förespråkade du feminism, då kunde du bygga beteendevetenskapen på en åsikt och inte på fakta. Fakta åkte ut med soporna, evolution och miljoner års utveckling gällde inte längre.

***

Jag sitter i mitt före detta nästan perfekta kök och ägnar mig åt dagdrömmeri och ser det egentligen bara som en mycket långsam resa mot slutet. Det är skitigt i köket. En fet hinna över det mesta. Smulor på golvet och på bänkskivorna, matvaror överallt, de som är på väg in ett annat stadium döljs av färskare och senare inköpta. Massor av disk i de brunsörjiga hoarna, glashällen visar tydligt hur den som lagat maten glömt såväl kastruller som pannor på för hög värme. Mjölkrester, potatis, fett och något annat organiskt ur det vegetariska riket fläckar den svarta ytan. Från fläkten droppar det fett ner på härligheten.

Min egen uppenbarelse är inte mycket bättre.

Det är februari månad och jag firar snart sex månader i samma kläder. Jo, jag har tvättat dem några gånger, men inte varierat mig. Säckiga gråa bomullsbrallor modell fängelsemys. En tegelröd tröja i samma material. I tältstorlek. Tröjans framsida visar att jag åtminstone fortfarande borstar tänderna.

Skägget är flera veckor gammalt. Håret är grått, fett och står på ända. Jag duschar sällan, luktar förmodligen illa men känner det inte själv.

Tröjbröstet har också de riktigt gamlas Kains-märke, en senilitetsmarkör tydligare än ständiga huvudrunkningar, nämligen stelnad och intorkad äggula. Just sådana fläckar har alltid äcklat mig, precis som gamla människor.

Nu är jag där själv. Utan att jag märkte hur jag hamnade här. Det gick så fort att jag undrar hur det egentligen är med tiden som dimension. Är tiden absolut? Eller föränderlig? De som domineras av den andra hjärnhalvan kan säkert svara, de kan sin Einstein och har en t-tröja med tidsdilatationen tryckt på bröstet. De ”andra” använder uttryck som ”Stopp och belägg” och ger gärna de orden sällskap med ett höjt pekfinger. Men några av dem korrigerar med värme, de är Messerschmitts med social kompetens, ja, om de nu inte passerat gränsen och har fått eller borde få en bokstavsdiagnos.

I min skalle är det den andra hjärnhalvan som står för arbetet. Vilken halva? Ja, sånt kan de med t-tröjorna svara på, vi andra kan inte hålla reda på det. Vi struntar i det, kunskapen har ingen funktion i våra liv.

Tiden har vi dock koll på. I alla fall när den är ute.

Det är den för mig.

54 år gammal och slut.