Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 10

Jag får besök. En tisdagsförmiddag. Jag är den jag är numera. Jag gör mig inte till, det har jag aldrig gjort men nu har jag också min egen klädkod, det hade jag inte tidigare. Den gör sig inte i offentligheten. Och skall inte ses. Så jag öppnar inte.

Men de är envetna, det är två stycken, en man och en kvinna, och allt i deras uppenbarelser skriker offentlig förvaltning, det är dovt grönt och blått, Fjällräven på jackor och byxor med sidfickor, praktiska skor och de går omkring på mina ägor som om de var inbjudna.

Jag funderar på att ta ner bössan. Visa vem som bestämmer.

Det är det där gråsilade ljuset ute, ett melankoliskt dygdemönster, och två färglösa tjänstemän med kollegieblock och portfölj. En av dem tar nu bilder med en pocketkamera.

Jag sliter upp dörren. Utan bössa. Men beväpnad med en svensk variant av den amerikanska ”Make My Day”-lagen. Den som gör att på din egen mark har du rätt att leka Dirty Harry på riktigt.

Han stoppar lydigt ner kameran när jag orerar om otillåtet myndighetsutövande och egenmäktigt förfarande.

Hon heter Anna-Lena.

Heter de inte alltid det? De kvinnliga tjänstemännen, socialsekreterarna från Socialförvaltningen eller Försäkringskassan. De som utreder. De som stryker streck över människors namn. De som utförsäkrar. De som avslutar sina ärenden med ett outtalat lycka till. De som inte ser människor av kött och blod, med namn och historia och en liten gnutta heder kvar, de som bara ser ett ärendenummer.

De försöker dölja näsrynkningarna när de försiktigt tar sig in i köket, de sätter ner fötterna försiktigt som de smög på vilt, tar sig runt skorna i hallen och rundar dörrkarmen in i köket. De gör inte ens en ansats att ta av sig skorna, det förstår jag.

Jag dricker mitt kaffe, erbjuder inget. Jag följer inga konvenansens oskrivna lagar. Jag har mina egna och de gäller här i misären.

Snart förstår jag ärendet. Vårdnaden. Umgängesrätten. De vill avsluta det här ärendet också. Stryka mig från listan. Ge henne allt, ansvar, firmatecknande, rubbet. Ensam målsman. Jag skall ut ur rullorna.

Passar mig bra. Det är min sista veka hämndaktion. Jag vet att han frågar efter mig, vill träffa mig, längtar efter mig och hon bönar mig att jag skall träffa honom, gå på bio, fika eller vad som helst.

Det är ett vapen lika effektivt som en slokande nejlika, den viker sig när jag delar ut mina attackerande stötar. Hon tittar förundrad på mig och mitt skrattretande vapen och jag ser förakt och besvikelse i hennes neutrala ansikte. Blicken är en ordlös utskällning.

Men han såras av varje stöt, han är både offer och vapen i en bitter kamp mellan två vuxna, jag är inte först att dra ett sådant vapen blankt och inte sist. Men det gör det inte mindre tragiskt.

Hon kontrar med offentligheten. Det gör mig inget. Jag behöver inte ens dra på mig rustningen för att klara angrepp från Anna-Lena och hennes fotriktiga moraliserande fögderi.

Det är som små förvarnande vulkanutbrott. Rökpuffar som lämnar toppen av berget. Det är min ilska, min vrede, den är fortfarande under kontroll, men passa dig, Anna-Lena, ännu ett ecco-klätt tramp på min integritet och säkringen kanske går.

De går. Etna lugnar sig. Jag får väl en kopia med posten. Det är ett brev jag inte behöver öppna. Allt sådant eldar jag upp. Oöppnat.

Jag är nykter och bitter och ser då och då klart. Det här är ett sådant ögonblick och jag undrar, jag säger det högt i köket med den tomma kaffekoppen framför mig: vem kommer att dö?

***

Jag står kvar i köket länge, jag har TS Eliot i huvudet, en gång köpte jag ett antikvariatex av ”Dikter 1909-1925”, möjligen ett fynd. Jag vet inte var jag har den boken, det är The Hollow Men som jagar mig men jag minns inte dess svenska titel, inte heller den översatta avslutningen vars originaltext nu i min drabbade hjärna till bristningsgränsen utnyttjar kökets kalla efterklangstid:

 

This is the way the world ends

Not with a bang but a whimper

 

***

Jag vaknar mitt i drömmen. Han är med där. Jag undrar om den är sann. Han går i skolan nu. En annan skola. Kamraterna heter här Jens, Alva, Klara, Tage, Storm och Ebba. Där heter de Ahmed, Ali, Urdur, Yilmaz, Kevin och Zed. Och det är så mycket hårdare där, det klarar han inte, han är en skör gosse, en konstnär, en tänkare och han är tunn som en sparris.

Här lekte de trygga medelklasslekar. Vad leker de där? Krig, Jihad och gängbråk?

Han kan aldrig ta plats med hjälp av en fotboll. Vem lämnar utrymme där åt en liten kille som älskar att rita, som är duktig på att realisera sina fantasier? Han är en historieberättare inte en som skapar historia på skolgårdens karga asfalterade slagfält.

Sonen går under där, hon kan inte skydda honom och han, hennes beskyddare, jag vet inte vem han är. Än. Men hipstern skall få veta. Senare.

***

Jag står i köket igen. Ser ut genom fönstret, som ett sant psykfall. T-tröja, utanpåskjorta, fängelsemys nertill. Barfota.

I huvudet är det anarki. I botten ligger en huvudvärk, subtil som tibetanska munkars halssång på väldigt låg volym. Tankarna vet inte var det skall ta vägen, det verkar vara upptaget i varje rum, i varje skrymsle. Är jag vaken?

På gården dyker det upp en figur, en människa, en man och det är Derrida, Jacques Derrida, det är väldigt konstigt, jag har inte en aning om hur Derrida ser ut, och hans teorier är som dimbankar i min trötta hjärna.

Vad gör han på min gård?

Det är inte nu, det är senare, ty vårdträdet grönskar, till och med blommar, japanska körsbärsblomster.

Mitt liv är förvisso poststrukturellt om nu det poststrukturella verkligen är oordning och inte en planeringsingenjörs tvångsmässiga pedanteri, jag skall kanske fråga Derrida? Nu när han ändå är här.

Jag menar: hela min gård skulle kunna vara en modell av Dekonstruktivismen. För att inte tala om mitt liv.

Det där har aldrig berört mig, jag har aldrig förstått filosofi, det är inget att ta på allvar, ja förutom existentialismen, ty en del av grubbleriet har handlat om existentiella frågor, dock på en betydligt mer konkret nivå än Nietzsches, Kirkegaards och Camus krumbukter.

För mig har det bara handlat om ”Vad gör jag här?” och då i nuet, inte uppgiften på jorden.

Nu, när allting tycks vara över, då är det Stig Johanssons rader som sammanfattar allt jag känner om eftermiddagarna när jags tår där vid köksfönstret och det lugubra ljuset perforerar minsta positiva tanke.

 

"Alla dessa dagar som kom och gick

inte visste jag att de var livet"

 

Filosofi är en slags mänsklighetens matematik precis som grammatik är språkets matematik och jag har aldrig förstått mig på matematik. Inte heller språkets. Jag kan skriva, jag gör det rätt men jag vet inte varför och vilka regler jag följer, utom de som sitter i hjärnbarken likt multiplikationstabellerna.

Pluskvamperfekt är rena grekiskan för mig.

Liksom filosofi.

Jag har en gång frågat en som läste filosofi vad skillnaden mellan teoretisk och praktisk filosofi var. Det kan ha varit så att jag inte förstod svaret, inte märkligt i så fall, jag vet knappt vad frågan betyder. Fast å andra sidan, hans svammel kan lika gärna ha varit nys byggt på det solida fundament av tvivel som finns på dem som försöker att teoretisera tankeverksamhet.

Nu är det lätt. Jag har i det avseendet blivit klokare.

”Vad jag är? Pragmatiker.”

Så Derrida, ta dina motsägelser och Deus ex machina-förklaringar och försvinn.

Du är en bluff.

Det vi är så många som har känt, det du har studerat med knappologens frenesi har Stig Johansson klarat av på två rader, så stör mig inte mer, du är bara en trött vålnad.

***

Varför tycks frågan "Drömmer du i färg?" fascinera folk. Varför funderar människor över sådant? Jag kan ge dem svaret utan en sekunds psykoanalys. Du drömmer i färg. Alla gör det, ty drömmandet är lika gammalt som mänskligheten. Svartvitt är däremot ett i sammanhanget nytt påfund. Innan Daguerre och hans silverplåtar fanns inte svartvitt. Innan Hollywoods stumma och färgfria period fanns inte heller svartvitt.

Jag skulle vilja drömma i svartvitt. Kornigt, få gråa nyanser, svart och vitt med några ynka schatteringar.

***

På kvällen går jag ut på fälten. Derrida är inte kvar, jag lutar nu mer åt att han var ett hjärnspöke konstruerad i min dröm, lika verklig som min framtida tvåsamhet, nu dekonstruerad av åkrarnas vårdävna dofter. Solen hukar i väster. Röd men ännu varm. Jag bär ljus kamouflageoverall. Min tur bildar en vid parabel med ordentligt avstånd till avenbokshäcken. Bössan vilar i armvecket. Jag går som på patrull i Mostar, skannar hela tiden omgivningen. Jag närmar mig häcken från andra hållet. Vanligen blir det från insidan, jag hoppas att duvorna skall följa sitt mönster och lyfta mot nordväst. Där väntar jag. Den sista biten går jag med bössan mot axeln, betraktar delvis mitt mål genom kikarsiktet, fågelhagel i loppet. Jag stöter fram. Ett steg i taget. Som en tennsoldat, ivrigt framflyttad av pojkhänder. Vapnet berett. Till slut får de nog, duvorna, lyfter fyllda av skräck för det okända och strax efteråt är den ena också fylld med hagel.

Jag hänger den på logens södervägg, på logdörren, den delade, de passar ihop, den blågrå duvan och den mellanblå dörren.

Det blir duva till middag om några dagar. Med potatis, en sötsyrlig sås gjord på skogshallon och smörslungade cannellinibönor till. Den behöver bara hänga några dagar. Och plockas.

Den är olagligt skjuten och skall därmed smaka så mycket bättre. Duva får inte jagas förrän sent i augusti. Och jösses vad jag bryr mig.

Katterna sitter vid logdörren och glor lystet på den döda fågeln. Som om de försöker att stirra ner den.