Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 11

Jag är tillbaka på jobbet igen. Jag har fått allt, svensk sjukvård tar skador på det som sitter innanför pannbenet på allra största allvar. Jag har fått behandling, terapi, besökt specialister på varenda område, till och med en dermatolog som sliter ut ett varuprov ur min arm.

Det är huvudet som drabbats, hjärnan, det centrala, och kanske är det ett lika krasst ekonomiskt beslut som så många andra i samhället. Den här individen blir ett dyrt och omständligt vårdpaket om hjärnan kukar ur så vi tar på oss bomullshandskarna och slussar försiktigt ut honom i livet igen. Med sin trötta hjärna, sin vrede och sina borttappade citat.

De behöll mig i evigheter, fyllde mitt inre med flytande antibiotika och antivirala dekokter, rakt in i systemet via ett hål i bröstkorgen.

De skickade mig på rehab och arbetsträning, jag fick en personlig tränare och jag fick tid hos en psykiater.

Jag berättade för en vit rock om mina känslor, att jag inte kände mig nedstämd men däremot inte kunde känna någon glädje längre.

Läkaren hette Catrin och var gränslöst vacker men jag gjorde som jag brukade, det var en slags yrkesåkomma men också en yrkesskicklighet, där på hennes rum med hela väggen bakom henne fylld av pärmar och litteratur, skannade jag allt. Mest nyfiken blev jag på ramen som stod på hennes skrivbord, jag såg bara baksidan och fick verkligen tvinga bort reflexen att vända på ramen och ta ett steg in i hennes privata sfär. Hon erbjöd Viagra och psykoanalys, jag tog det senare, jag skulle tagit båda, de små blå pillren hade ju gått att sälja om jag inte ville skapa konstant erektion för mig själv.

När vi avslutade vårt samtal manövrerade jag mig i position att se bilden, det var ett bröllopsfoto, hon var gift med en annan kvinna, inte i närheten av min läkares skönhet.

Det gjorde mig sorgsen. Hon hade sin kärlek kvar, jag kunde inte känna någon glädje men det som påverkade mig mest var att hon aldrig någonsin kunde bli min, mellan oss fanns en mur av armerad Kumlabetong.

Reaktionen var idiotisk. Om nu det varit en man i ramen hade muren ändå varit där, hon var inte nåbar för mig, i hennes kretsar var jag persona non grata, så hade det alltid varit och så skulle det förbli.

Jag får träna på statens bekostnad och min arbetsgivare betalar för tre träffar med en terapeut. Dessvärre är hon finlandssvensk och det är självfallet inget fel med det, men det blir för mycket type casting för min smak, en Stina Ekblad som lägger huvudet på sned och jobbar lite väl mycket med tydliga vokaler och noggrant inprickad ordlöshet.

Hon var för bra för att vara sann. Hon var perfekt vald för rollen. Jag satt här framför Stina Ekblad med långa granskogstysta pauseringar som främsta behandlingstrick.

Hon hade långt hår, det var vinter, hon bar läderstövlar, sannolikt Pertti Palmroth, någon slags ylledräkt och jag tvivlade plötsligt på hennes hygien. Det fanns inget som tydde på det, det fanns där bara i huvudet, och jag kvävde en reflex att slänga fram det påståendet i vårt långsamma staccatosamtal.

Hon hade bara sagt:

”Nu är vi inte här för att prata om mig.” På sjungande österbottniska.

Hon fick min korta beskrivning av sjukdomen och dess konsekvenser. Att en planerad och beställd resa – allt fanns, flygbiljetter, hotellbokningar, hyrbil, guider, rubbet – ställts in på grund av min sjukdom.

Hon fastnade där.

Jag sa att resorna betyder väldigt lite numera. Bättre än att jobba på hemmaplan men för min personliga del passade ett hemmaliv bättre. Med min kvinna och vår son.

Jag hade börjat avsky det allt mer omfattande jobbet att planera resorna, boka allt själv, lägga ut pengar, för företagskortet hade Globe Perspective plockat av mig. All tid det tog att boka in möten med människor på resmålet, ordna fotograf. Allt det där gjorde resorna till ett isberg, delen under vatten, två tredjedelar av jobbet, sög kraft och must ur mig.

Min finska drömknypplerska pratade om min depression och jag avbröt.

”Jag är inte deprimerad, problemet är att jag inte kan känna någon glädje. Jag är nollställd.

Hon svarade med tystnad, och hon hade benen i kors och nu tvinnade hon stövlar och strumpbyxklädda vader på ett sätt som gjorde mig orolig; hon skulle aldrig  komma loss. Hon skulle vara tvungen att ta i hand och farväl sittande, låtsas studera kalendern i datorn med överdrivet intresse och sedan med sitt Svenska Teatern i Helsingfors-idiom säga:

”Kan du vara snäll och stänga dörren Efter dig.”

Sedan skulle hon kalla på hjälp med telefonen som nödraket.

Jag läste henne tankar:

”Att inte känna glädje, det är det som är depression.”

Mina tankar nådde nog aldrig henne:

”Ja, kliniskt är det så generellt sett, kanske, men inte i mitt fall. Jag är speciell.”

Nej, ingen reaktion. Hon kunde inte läsa tankar men vi är inte så många som behärskar den konsten.

***

Tillbaka på halvtid. Att ta sig från entrén till mitt skrivbord är en Eriksgata. Alla öser sin kärlek över mig. Jag blir glad av uppmärksamheten. Jag är älskad.

Jag sitter där i någon timme, läser lite mejl, öppnar lite post, slänger mer, då får vi besök i landskapet. Hon är från ledningsgruppen. Joni Nilzon, hon är en av mina chefer, som sådan har hon ett övergripande personalansvar.

Av någon anledning hatar hon mig. Jag vet inte varför. Vi har inte bytt många ord genom åren och till skillnad från väldigt många andra på Globe Perspective har jag aldrig kritiserat henne, för hon är rätt illa sedd av mina arbetskamrater. De gillade henne inte som avdelningschef och ansåg att rekryteringen till ledningsgruppen var en katastrof och typisk för hur Globe Perspective styrdes.

Hennes stöveltramp är taktfast, det hörs i hela landskapet, hon tjoar på håll åt Larry, avdelningschefen, hon passerar mitt skrivbordshörn med mindre relativ marginal än vad en supertanker krånglade sig in i Brofjorden förr om åren.

Jag får inte en blick. Inte en hälsning. Hon säger inte välkommen tillbaka. Hon frågar inte hur jag mår. Ingenting. Hon är min chef. Jag är en av företagets viktigaste medarbetare, för många av våra kunder är det jag som är ansiktet utåt, inte vår ryggradslöse VD och absolut inte Joni Nilzon själv. Det är kanske där skon klämmer. Kreativt sett är hon en dvärg vars kunnande i branschen är i nivå med dem som river biljetterna på tivolit vi rekommenderar för kunderna på deras efterlängtade resa.

Nu hade jag gått raka vägen till kaminen och hämtat ner bössan.

Det är så jag argumenterar numera.

Då gjorde jag ingenting. Svor tyst. Förstod kanske redan då att mina dagar var räknade ty jag gick att ersätta, och något annat trodde jag inte, men chefer ersatte inte sig själva, den delen av den svenska företagsklimatet är lika konstant som högtrycksbältet över Azorerna.

De är experter på intern representation, ryggdunkningar och kliande.

Jag har dessvärre fel allierade.

***

Han heter Ulf Torstensson och kallas ”Älgen”. Smeknamnet fick han ärva efter en hockeyspelare som han delade namn men ej släkt med.

”Älgen” var från Gävle och vi var ganska lika. Vi var en intellektuell medelklass. Vi fick kämpa med våra maner för i allt annat var vi arbetarklass, eller socialgrupp III som det hette när vi växte upp på 60-talet.

”Älgens” pappa var smed och tog med sig sonen på hockey. ”Älgen” fick liksom namnen spela hockey men kunnandet räckte inte hela vägen. Men skarp var han, pennan kunde ”Älgen” hantera så han fick gå i skolan och smeden, Bengt, var gammelsosse och visste värdet av bildning och för honom var det att gå i skolan, få gå i skolan, att läsa vidare, det var själva meningen med 44 års obruten socialdemokratisk regeringsmakt. ”Älgen” fuskade en aning, han blev sportjournalist utan att passera gå. Gick direkt till Arbetarbladets sportredaktion och där var han kvar tills han bytte inriktning och blev personalredaktör på samma tidning.

Från den positionen headhuntades han till Globe Perspective, världens största reseföretags svenska huvudkontor i Göteborg.

Det var höst förklätt till vinter och han blev överraskad av mitt förslag.

Mina villkor skulle förändras från våren. Mina nuvarande uppgifter skulle fylla 50 procent av min arbetstid. Resterande tid skulle jag sälja.

Det visade bara vilken usel personkännedom Larry hade, för sälja var jag fullständigt usel på. Ja, om det här nu inte var ledningsgruppens ingenjörskonst, ett sätt att tvinga mig bort från Globe Perspective.

I så fall var det ett genigrepp.

”Älgen” tog dock förslaget på uppstuds. Två dagar senare var vi överens, jag hade då en månad kvar i tjänst, vi tog i hand och jag kände ingen ånger. Kanske lite rädsla, som att simma på djupt vatten för första gången.

***

Jag sitter lutad mot söderväggen. Solen är med mig. Vinden är det inte. Jag plockar duvan. Katterna följer vaksamt mitt arbete. Jagar dun och fjädrar. Vädrar vilt och blod. Jamar, stryker sig och slåss med varandra.

Det är en bra dag för mig. En sällsynt dag.

Telefonen surrar. Hennes nummer.

***

Jag är en dålig förlorare. Jag vill inte förlora den här matchen. Han kan göra mig till en förlorare. Han kan få mig att mjukna, att vika ner mig. Det kommer skolavslutning, han vill berätta, han fyller år, det blir jul.

Jag älskar henne fortfarande. Jag är inte arg på henne, jag känner inget hat, bara besvikelse och jag vill inte förlora. Inte den här gången heller.

Jag vill inte förlora. Och jag har min bössa. Den är min trygghet.

***

Med en keps hade bilden varit komplett. Då hade jag motsvarat vulgäruppfattningen av en debil ensling på landet. En amerikansk sportkeps med hög panna, en skitig vinröd med ett gult emblem, representerade något amerikanskt lag i någon amerikansk sport.

Jag klär nu inte i keps, Jag ser inte klok ut, helt enkelt. Så jag avstår. Jag har inte ens mössa av den orsaken, även när det är svinkallt avstår jag.

Jag vet vad folk tror, hur snabbt man bildar sig en uppfattning om sin broder. De ser en människospillra och de tror genast att de står över varelsen. I alla hänseenden. Intellektuellt också. Vilket är nys. Vad fan vet de om Camus? Och om någon av dem korsat Camus väg så kan du ge dig fan på att hans namn uttalas fel. Någon bildning finns inte längre, Sveriges Radio, till exempel, var en gång i tiden folkbildare, det krävdes dokumenterade kunskaper i svenska, latin, historia, religion och geografi för att ens få harkla sig i riksradion.

Så är det inte längre. Väldigt långt därifrån faktiskt. I den statliga radion får vem som helst arbeta, Camus skulle uttalas Cäj-muss, ty allt är engelska numera. Och är det inte engelska så skall det uttalas på engelska. Häromdagen pratade en reporter på Ekot om ett framgångsrikt norrländskt företag som framställde trycksaker åt blinda. Skriften ”bräj” användes, berättade reportern. Det tog en stund innan jag förstod att det var ”braille” som åsyftades, skriften för blinda som uppfanns av den franske läraren Louis Braille.

Jag ger mig ut ibland. Jag måste handla. Det blir genast ett avstånd till mig. Folk vill inte vara nära mig, mammor drar undan barnen och gömmer dem bakom sina kroppar. Kanske är det lukten eller också är det min aura. Den skimrar av ondska.

Handla? Proviantera är ett bättre ord. Bilresan dit är kort, ja, med lantliga mått. I samhället kör jag förbi kyrkan, det går plågsamt långsamt där, max 30 och vägbulor, vaktmästaren krattar gruset på parkeringen, bakom honom ruvar skuggor över gravarna. Allas gravar. Gamla som unga. De som dött för tidigt, de som dött för sent, de mörka skuggorna har ingen kompass. Det hugger i mitt bröst när jag passerar förbi de dödas rike, för där ligger också barn, minnet vårdas efter dem som övergav oss levande alldeles för tidigt.

Jag köper inte mycket. Kyckling, det är billigt. 25 kronor kilot för en hel kyckling. Det blir mat både till mig och katterna. Jag gör kyckling satay eller club sandwich. Katterna får skrovet, vingarna och låren. Jag tar benen och filéerna.

Jag dricker mjölk. Jag gillar mjölk. Jag får vitaminer och kalk.

Katterna får inte mjölk. De får vatten till torrfodret. Annars får de nöja sig med vätskan i proteinet.

Jag skrämmer en ung kvinna i butiken. Jag kan inte låta bli. Hon gömmer sin fula unge, en riktigt läskig rödhårig skitunge. Jag böjer mig fram och grinar riktigt illa, väser:

”Slutar du inte glo, ungjävel, kommer jag och sticker ut ögonen på dig i natt.”

Kvinnan tappar hakan. Kom sig inte för att säga något. När jag vänder dem ryggen får hon luft att flämta:

”Det var det värsta jag hört.”

”Då har du fanemej inte hört mycket”, tänker jag.

Den vidriga ungen vrålar och skriker.

Jag tar mig därifrån med mjölk, smör, kyckling, köttvaror med bäst före-datum bara några timmar bort och leverpastej. Samt formfranska, skivad och krönt med vallmofrö.