Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 12

Jag har aldrig gillat att gå till frisören. Först bli draperad i nylon, få håret tvättat med huvudet i onaturlig vinkel och med alldeles för varmt vatten, därefter studera ett av naturens practical jokes i spegeln i en dryg halvtimme allt medan en kvinna, vars kulturella input består av Lugna Favoriter, Hänt i Veckan och Bonnläpp söker blygdläpp, försöker få igång ett samtal genom att allt mer desperat hoppa från ämne till ämne. De flesta har jag ihjäl genom att svara enstavigt, andra ger sig inte så lätt.

Av mänsklighetens alla löjeväckande sociala tjäderspel så är det kallpratet jag föraktar mest.

Jag går aldrig till samma frisör, risken finns att få ett igenkännande hej och någon form av låtsad förtrolighet.

En gammal bekant, även han är ett avslutat kapitel, har också bytt frisör. Han har inga problem med de besöken. Pratar gärna om ditt och datt med kreti och pleti. Som frisörer. Han är en försäljartyp, helt enkelt, han sitter på mänsklighetens släktträds mest udda gren.

I den där hydrauliska stolen är han draperad i ljusblå nylon, händerna i knät och i vänster hand har han sina glasögon. Han försöker vara effektiv och börjar putsa glasögonen där under nylonet.

Rörelserna i höjd med hans skrev är väldigt lätt att missförstås av en kvinnlig frisör. Ja, av en manlig med, för den delen.

***

Hon räddar mig. Hon klipper mig i drygt tio års tid och jag slipper min jakt på en frisör som inledde yrkeskarriären genom att klippa av sig tungan.

Nu är testarna runt ett halvår. Otäckt långhårig. Nacken skiter jag i men irriteras på håret som faller ner i ansiktet. Bara av den orsaken provar jag kanske keps igen.

Är det väder för det gör vi det utomhus. Jag naken på en pall vid växthusen. Hon med sax och kam. Jag lider ändå. Trots tystnaden. Jag kanske skall knulla henne. Visa att jag fortfarande lever. Här och nu. Utomhus. Uppskattar hon ett sådant avslut på en klippning?

Jag rakar kanske bort rubbet, fram med öronen bara, de gigantiska, de som jag dolt sedan jag bestämde över min egen hårlängd. Skit samma, jag är redan löjeväckande. Öron skulle inte störa bilden, i alla fall inte utan keps.

***

Jag snittar wienerkorven på längden. Den luktar lite syrligt. Ica-handlarens datummärkning kontra verkligheten. Imorgon är det för sent, då är korven passé men med tanke på det rymliga samvetet hos de stinna och mycket välbärgade Ica-handlarna var väl korven historia redan för en vecka sedan. Eller mer.

Jag steker två brödskivor i smör. Gyllenbruna. De långa korvhalvorna också. Och två ägg. Lägger korv på bröd, senap på korven, äggen ovanpå, tar med mig en halv liter iskall mjölk och sätter mig framför tv:n. För varje tugga kan jag nästa känna hur mina artärer becknar igen.

TV:n tar mig bort från de tankarna. Tack gode gud för Play. Ser en dokumentär om 1:a världskriget. Den är blek, maten försvinner snabbt från tallriken, jag hämtar mer mjölk, sjunker ner i den solkiga fåtöljen, en gång var den vit, rapar och ser förstrött, ja mer letargiskt, faktiskt, på resten av 1:a världskriget.

Nu är jag inte typen som gräver i de egna känslorna. Eller ens letar efter dem. Gör jag det framkallar det inte någon förvåning att det inte finns några.

Ja, förutom ilskan och hatet.

Det är väl de som är starkast. I alla fall i en mans kropp, ja även i en före detta mans kropp. I oss brinner hatet starkare och mycket längre än kärleken. Det är sådana vi är. Sedan finns det självfallet de som trycker ner även hatet. Som tror att de är moderna tiders renässansmänniskor, kloka, vidsynta, upplysta och nära både natur och känslor.

Skitsnack. Kasta in de gökarna i en tidsmaskin, se till att den landar Srbrenica 1995, sedan spelar det ingen roll om de tar mark där som serber eller bosniaker, det finns på båda sidor bara plats för hat, inget annat.

Sömntåget glider in på stationen. Det pyser lite, hydrauliken tryckutjämnar. Det står där och väntar. Jag är den enda passageraren på perrongen, ser mig omkring, nej, jag är den enda, jag kliver på.

1,5 timme senare vaknar jag. Mitt i en dröm. I sovrummet. Det är tyst som i en Slas-roman, rummet är svalt, de flesta skulle väl använda kallt som beskrivning av temperaturen i det stora rummet med imponerande fönsterparti åt norr.

Jag kollar på klockan. 16,5 grader och 14:30.

Jag kliver ur sängen. Nakna fötter på iskalla tiljor. Det krävs mer för att jag skall ta på mig strumpor.

Jag dricker kaffe i köket. Från gården kommer ljuset, dystert grått, jag funderar, när är ljuset befriande, när är det vackert eller glatt? Aldrig, säger jag, mörkret är min allierade, jag väntar in det varje dag och när väl skymningen kastar in en sobril i tillvaron, ja, då mår jag bättre. Jag börjar – nåja – leva.

Jag låter det röda vinet rinna ner från boxen. Glaset är stort, gjort för att innehålla en tredjedel Bordeaux till något stycke kött med en rustik sås. Jag fyller det nästan ända upp till brädden, då slipper jag fylla på snart igen. Jag skiter i kroppen. Min – och vinets. Bouqeten, den struntar jag också i. Min. Och vinets. Det blir inget jävla carl-janande i mitt hem. Jag vill ha bedövningen, det mjuka filtret, inte någon tredimensionell smakupplevelse.

Jag vill inte säga att det skänker mig glädje, ej heller tillfredsställelse men det ger mig lugnet tillbaka, en slags inre frid. Den kommer omedelbart så det kan inte vara alkoholen, det är helt enkelt ritualen. Den ger mig allt.

Jag minns cigaretterna. Tanken att ge upp dem skrämde, det var som att mista en gammal vän och det fantastiska sällskap jag haft i alla världens barer. Vem skulle gå med mig nu?

Hon åker till Vitryssland. Hon är en del av missionen. De åker med en buss lastad med kläder och leksaker samt klinker som skall användas för att göra en kyrka anständig.

Det är farväl och jag agerar gräsänkling på det traditionella sättet. Steker en biff, gör en gorgonzolasås till, klyftpotatis, röker under fläkten, dricker ett kraftigt vin, nästan burdust, och röker ännu mer under fläkten. Men det blir inte mer. Jag stannar hemma, natten lockar inte längre.

Dagen efter slutar jag röka och har aldrig vänt mig om.

Det tjänar inget till längre. Det är rökförbud på barerna och jag besöker inte sådana ställen längre, gjorde jag skulle de sannolikt inte släppa in mig.

***

Jo, jag är en idiot. Jag är en bättre människa. Men inte tillräckligt bra, kanske stod jag där nu som den ofelbare om inte sjukdomen kommit i emellan. Den ondskefulla attacken på min hjärna.

Jag är i alla fall inte tillräckligt bra. Jag skapar den här situationen på egen hand.

Hon säger alltid: ”Tvivla aldrig på min kärlek”.

Jag minns en stund i skolan. Beteendevetenskap och jag tilltalas av såväl biologism som behaviorism. Vi har inte rätt att sopa undan fakta även om den ger oss resultat som inte önskas.

Det finns å andra sidan delar av hard core behaviorism som är för skruvad.

Kärlek, till exempel. Som kommunicerande kärl. Så om en part älskar för mycket, ja då minskar kärleken hos den andra parten i motsvarande mängd. Det är balans som eftersträvas. Det betyder också att det går att älska sönder kärleken, om den ena tar i så att det knakar dygnet runt, ja då rusar all vätska över till den sidan, det blir inget kvar på den andra sidan; och det betyder hejdå och tack för kaffet.

Är jag där? Går teorin att applicera på mig? Ja. Så är det. Hon älskar reservationslöst och för varje ytterligare kubikmillimeter kärleksvätska som rinner över på hennes sida, desto mer prövar jag henne, hennes kärlek och uthållighet.

Det är en bitter oginhet hos en snöpt man. En man utan förmåga, utan kraft och vilja. Jag ger igen på det enda sätt jag kan, mina pilar är doppade i svidande gift som lämnar variga sår efter sig, sår som aldrig läker utan flikar sig och som ett tandlöst hånleende påminner hela tiden.

Väninnorna vet inget. Hon är en mästare på att hålla masken. Hon är en livs levande Potjemkinkuliss, den är välgjord och detaljerad, men jag ser den från andra hållet, jag ser att det bara är en kuliss och att bakom den, där trampar vi omkring i en karg och smutsig favela, där färg efter färg bleknar bort och flagnar.

Ibland ser jag hennes sorg. Hon Norénstirrar ut genom fönstret, blänket i ögonen, det går inte att dölja, där syns vemodet, sorgen och uppgivenheten.

Jag förmår mig inte att hålla om henne. Jag kör vidare mot stupet.

***

Hon flyttar ut. Lämnar mig i sovrummet. Sonen flyttar in. Det är jag och han. Hon kämpar med sina påtvingade kärringbesvär, hon är 42 och har vallningar som skulle kunna hålla gatorna i Smedstorp isfria. Om det blir vinter igen.

När jag besöker toaletten på natten ser jag det spöklika skenet från tv:n i vardagsrummet. Hon plågas i soffan, jag återvänder till min dunbolstrade värme och hoppas att jag somnar igen. Det är inte alltid så.

Sonen ger henne medicinerna på morgonen. Hämtar ett glas vatten. Han är en ängel. Hon fumlar med tabletterna, häver in dem i munnen som om hon gjorde en överdriven stumfilmsinspirerad tolkning av en självmordsbenägen neurotisk kvinna.

Jag kokar ägg till henne. Gör en smörgås. Säger inget. Lyssnar på radio i köket. Irriterande högt. Jag måste alltid finnas.

Hon tar bilen. Kör sonen. Lämnar mig, jag får enkla sysslor att utföra, jag är den utvecklingsstörde sonen, han tjänar som dräng bor i fårakätten och uppgiftena är: töm kattlådan, töm tvättmaskinen.

Jag missar kvartssamtalet i skolan. Jag bryr mig inte. Om sonen har problem, hör av er. Finns det inget att säga, håll käft, det finns alldeles för många meningslösa ord som far omkring ändå. Läs Hemingway, idioter, bli ordkarga. Välj era ord.

Jag retar mig på skolan, känner ilskan komma bubblande, den stiger i kroppen, genusvansinnet, och ingen ser det, att det är en hjärntvätt som pågår, att friheten begränsas på ett sätt Orwell inte kunde föreställa sig i sin allra mörkaste framtidsvision.

Jag är tillbaka där i salen. Skolfönster som släpper in ljuset. De är stora och inrutade, precis som livet innanför. Från salen strömmar längtan ut genom fönstret, något annat tillåts inte lämna salen. Hon sitter där och vädrar sina åsikter om varför normen är som den är. Pojkarna, inklusive sonen, som ibland måste stoppas från att rulla runt på mattan.

Vad gör du åt problemet? Pojkar behöver röra sig mer. Skolan har aldrig närmat sig det problemet, den har försökt att stuka dem i stället med en norm som råkar passa flickor bättre. Sitt still och gör din uppgift. Pojkar behöver röra sig mer.

Lärarinnan har fått hjärnan ordentligt tvättad.

”Det finns flickor som har det behovet också.”

”Javisst, de finns i alla tänkbara färger och former, men majoriteten av pojkarna har ett behov att röra sig mer än majoriteten av flickorna, sedan finns det avvikelser, som i alla massor, men skolan skall väl inte anpassas efter minoriteter utan majoriteten? Målet måste väl vara att få ut max av eleverna oavsett kön, att få dem att suga i sig kunskap med en glädje på gränsen till besatthet. För de har det, alla, något speciellt som intresserar dem och hittar du det går det att tillämpa varje enskilt ämne på just det specifika intresset. Prova, du kommer att förvånas hur lätt allt blir då.”

Jag får idiotblicken. Vit medelålders man. Din tid är förbi. Håll käften. Din son är min, han skall formas efter våra normer.

Men gud, varför har du övergivit mig? Hur kan vi uttrycka vår avsky för religiös fanatism och den hjärntvätt de extrema uttolkarna av islam utför på unga blivande jihadister, hur kan vi känna rena skräcken när vi förstår hur nordkoreansk uppfostran går till, varför är vi livrädda för den hjärntvätt folk utsatts för i diktatur efter diktatur, när den finns här precis runt knuten.

Sonen skall bli man. Det är hans identitet. Hans kön. Han skall inte formas till något annat. Han är en ganska vek individ, känslosam, social i överkant och inte speciellt fysisk. Tryter argumenten tar han inte till sparkar och slag.

Han behöver inte kläs i rosa, leka med dockor eller något annat som kallas könsneutralt. Han behöver tvärtom bli tuffare, han behöver leka mer med krigslekar för ute i det verkliga livet behövs det armbågar, inte pojkar som vuxit upp invirade i rosa tyll. Och, vilket självfallet är sorgligt, behöver han ta emot en och annan snyting, det gör honom inte till en bättre människa men däremot blir han mer vaksam, mer alert, ty hans verklighet i tonåren blir hård och brutal och som ung man måste han lära sig att upptäcka signalerna. Inte minst för att veta när det är dags att fly.

***

Hon vill inte lyssna på mig. Hon stänger av efter en stavelse. Hon vet vad som kommer. Litanior, ord, ord, ord, ordbajsande som dryper av hat och missunnsamhet. Hon kallar det kvinnohat och jag teaterskrattar åt det påståendet. Jag hatar alla. Kvinnor och män. Samt djur. Och jag är en motkraft, snart den enda som finns kvar, alla andra har lydigt rättat in sig i ledet.

Inte SD, hävdar hon.

Suckar. Det är en samling idioter, lågpannade individer, skolade av, ja, vet inte vad, de kan inget, hade de vetat vad ideologi betyder hade de ändå inte kunnat beskriva sin egen. Nu pratar jag om valbara namn. Väljarna är något annat. Det gör mig vansinnig att de etablerade partierna försöker ignorera bort problemet, att upprepa samma mantra om främlingsfientlighet vilket bara retar upp väljarna ytterligare.

De som lägger sin röst på SD protesterar i första hand mot de etablerade partierna och fortsätter de att ignoreras så förvärras bara situationen. Jösses, de borde väl åtminstone ha ett hum om vad som hänt i Danmark. Sverige rusar fram i samma spår. Snart är vi där.

Hon klär på sig. Arbetsbyxor, fleecetröja, kängor, handskar. Tittar länge på mig och går ut. Dörren stängs försiktigt.

Hon har kanske hört det förut. Jag minns inte längre vad jag sagt.

***

Jag besöker kyrkogården. Det skymmer, det är ingen trafik, det måste vara lördag, jag tänder ett ljus, ett gravljus, det är den enda ljuskällan i det som snart är ett kompakt mörker. Det fladdrar i byarna och blir till en nästan övertydlig symbol för förgängligheten.

Det borde vara jag.