Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 13

Jag tar bilen till Malmö. Tidigt. Det finns ändå pendlare på vägen. De flesta har bråttom. Sedan finns det dem som kramar ratten hårt och har en marginal på minst 20 km/h till högsta tillåtna hastighet så länge de kör på 1-sträckan. När det är två filer ökar de till 100.

Jag intalar mig än en gång. Följ nu bara rytmen, du har ingen tid att passa, du har inte bråttom. Du vinner bara några minuter, som du inte behöver, på att köra om. Acceptera guds vilja.

Visst. Insha’Allah, baby.

Jag plockar dem så fort jag får chansen.

Det tar 55 minuter in till P-huset i Slakthusområdet. Jag hatar hela skiten där bakom centralen, jävla hipster-paradis. Det visar hur tvångsmässigt arkitekter arbetar, de följer trenden som tonåriga tuggummitjejer. Slaviskt.

Allt ser likadant ut. I Malmö, i Göteborg, i Stockholm. Det är miljonprogrammet en gång till. Snyggare, javisst, bättre? Inte säkert. Putsade ytor klarar hav och vågrätt slagregn dåligt.

Jag promenerar till Styrmansgatan. Där finns ett café. Jag tar plats. Köper te. Bläddrar i Sydsvenskan, vilken skittidning. Men har Styrmansgatan 26 B under uppsikt. Jag får i alla fall riktigt te. Där är allt att välja på, fruktsmaker till förbannelse, det vämjeliga Earl Grey, Chai hit och dit, grönt te, lindblom och det äckligaste av allt: kamomill. En, jag säger en, vanlig Liptons gula finns kvar. Jag har tur, de brukar vara slut, så är det överallt, det borde säga dem som äger ställena någonting, någon tänker förhoppningsvis: ”Åh fan, ingen vill ha chai hit och dit och skogsrabarber. De vill ha vanligt svart te, för det tar alltid slut. Vi satsar på det framöver.”

En sockerbit tar jag. Sippar sakta. Väntar på att rätt temperatur infinner sig, när den gör det och fönstret är inte öppet länge, är te världens bästa dryck. Bortom den gränsen, det vill säga mot nollpunkten, går det snabbt till odrickbart.

***

De kommer ut tillsammans. Sonen är inte med. Jag tittar på klockan i mobilen. Han är redan i skolan, klockan är 08.24, de går inte hand i hand. Han har en sådan där jävla slimmad mörkgrå kostym. Smala byxben, svarta spetsiga skor, kavajen är knäppt, samtliga tre knappar, de stretar fram i motvind, hans höftlånga Stahre-rock är oknäppt och fladdrar i vinden.

Hon har sin ullkappa, färgen är som blöt sand. Den är ordentligt knäppt. Hon har ryggsäck på ryggen.

Jag följer inte efter. Jag har inte fysik för det. Den som har bara lite bråttom lämnar mig där stapplande i röken efter sulorna.

Jag sippar mera te. Nu är det perfekt, klunkarna blir större. Sydsvenskan är ett skämt, en kvinnlig litteraturkritiker recenserar Leif GW Perssons självbiografi. Hon kritiserar hans hållning i styckmordet, för den går stick i stäv med hennes åsikt. Ännu ett sådant fall. Kriminologen redovisar fakta efter fakta, motståndarsidan sidan tycker att han har fel, att mordet var utfört av två män berusade av sin egen manliga maktfullkomlighet.

Kriminologen lägger fram bevisen, mordet kan inte ha utförts av de båda.

De med en färdig åsikt lyssnar inte. För dem är det en kamp mellan könen och professorn är man, och därför tar han ställning för styckmördarna, läkaren och obducenten.

Det är för övrigt felaktiga titlar. Båda blev av med både jobb och legitimation. Trots att de inte fälldes.

Jag känner hur det börjar koka. Jag får lusten att gå ut och knuffa i en kärring hamnkanalen. Någon med en liten vidrig knähund.

Jag vill in. Ta mig i lägenheten. Tränga in i deras liv. Pissa i handfatet, skita i toaletten, spotta i whiskyflaskan, göra något äckligt med hans tandborste. Olla kylskåpet. Inte lämna spår men väl en närvaro som förhoppningsvis går att förnimma, att de som sitter där i soffan med schäslongdel och studerar den dyra utsikten, känner vagt och svårplacerat att det är något som inte stämmer.

Trycka ner en aspirin i någon av de där jävla krukorna på balkongen. Vattna ordentligt.

Lägga en tjuga under sonens kudde.

***

Porten är glas och aluminium. Offentlig design som försöker vara lite mer. Jag går inte på det. En hel räcka namn vid porttelefonen. Bara svenska, nja, där finns jugoslaviskt ursprung också men de är assimilerade till oigenkännlighet, om man undviker ämnet Jugoslavien. De kan sitta, där som övre medelklass med fina jobb, bra lön, dyr bostad och på det hela gott liv, vi kan prata kultur, böcker och de senaste filmerna, vi njuter av varandras sällskap, det strömmar intellektuell stimulans åt båda håll. Plötsligt är vi där. I gränstrakterna mellan Kroatien och Serbien. Denna subtila kulturbärande varelse säger då på fullaste allvar:

”Serberna är inte kloka, under kriget åt de spädbarn, kroatiska spädbarn. De är vidriga. Jo, det är sant.”

På fullaste allvar.

Och vice versa, det finns samma absurda och makabra berättelser om kroater som berättas av serber.

Det tar aldrig slut.

Jag överväger på att ringa på. Namn efter namn. Köra ”Blommor till mor”.

Först andas jag på kodlåset. Ser de fyra siffrorna träda fram. 1369. Det bildar en vinkel, de brukar vara i följd så folk lätt skall minnas koden och om de glömmer kan minnet plocka fram den grafiska bilden av en vinkel.

Jag provar. Det knäpper till.

Brevlådorna finns mitt emot hissen. En vägg med brevlådor i plåt. Jag hittar deras. Jag petar in mitt kuvert, handskrivet adresserat till honom. Inuti finns ett eget designat Alla Hjärtans Dag-kort. Där står Black Valentina i vitt på svart botten. Under finns ett snabbskissat hjärta och en pil igenom. Under hjärtat står det All Svärtas Dag.

Dessvärre infaller Alla Hjärtans Dag på en lördag. Så han får mitt omtänksamma kort innan.

***

Jag promenerar i området. Det är kallt och opersonligt. Det går att rita och bygga modeller, det går att bygga enligt gällande trend men det går inte att bygga in den inbodda känslan. De har som vanligt missat förtätningen, det är kanske i strid med gällande normer men resultatet blir många öppna ytor och det behöver inte blåsiga rövhål som Malmö, speciellt inte om läget är vid havet.

Jag ser några tänkbara offer, såväl gubbar som kärringar med små vidriga och irriterande hundar.

Hundar. Jag har egentligen inget emot just den grenen av den totala animala evolutionen. Jag funderar på hund själv. En irländsk setter. En korkad löpare, snäll och godmodig men med inbyggd ADHD, den måste vara i ständig rörelse. Nästan.

Om mitt liv får en annan riktning, blir annorlunda, bättre, friskare, då kanske, men jag har ingen sådan målsättning, jag bryr mig inte om min fysiska status.

Hundägare tål jag dock inte. Jävla idioter som lägger in mänskliga egenskaper i de vedervärdiga kräken. Djuren har en hjärna som är stor som en valnöt. Där får bara presens plats och där handlar det om mat och sex. Dessutom är det flockdjur, alfahannen är alltid människan, således visar hunden underdånighet vilket dessa dumma jävla hundägare tolkar som tillgivenhet. Det är ren och skär inställsamhet. Inget annat.

***

Jag har inget till övers för Malmö. Har aldrig gillat staden. Invånarna har jag inga problem med. Men staden. Först är det blåsten. Det blåser alltid. Jag har aldrig gillar blåst, rankar jag sämsta väderbetingelser är det:

1) Blåst

2) Slask

3) Regn

Av den anledningen är Malmö ingen bra stad.

Men det hade gått att leva med om Malmö varit en stad det går att hitta i. Det är inte Malmö. Helt omöjlig. Och anledningen är att den saknar karaktär. Den har en liten oansenlig stadskärna och runt har det byggts förorter som ser exakt likadana ut. Det är som om 50-talet vore en totalitär stat som ockuperat Malmö.

Malmö bygger sedan nytt, som Västra hamnen, och gör då om misstagen, det är en centralt belägen förort, 50-talet parallellförflyttat till 2010-talet.

När jag åker hem piskar regnet in från sydost, vindrutetorkarna dansar framför mina ögon, eventuellt grönt spirande hopp om våren i omgivningarna dväljs i det kalla, gråa ljuset. Drömmer du i färg? Ja, men i vaket tillstånd är tillvaron svartvitt. Med låg kontrast.

Jag passerar Skurup, hamnar bakom en pickup, jag anar en hatt på föraren, möjligen en cowboyhatt i läder. Sikten skyms av det som hänger i hans bakruta. En bössa, ett vapen, hagel, två pipor tror jag.

Jag tänker; vilken tur att jag inte hade bössan med mig till Malmö.

Eller var det tur?