Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 14

På landet är vädret mycket mer än ett ämne att kallprata kring. I förlängningen kan det handla om liv och död. Strömavbrott, till exempel? Det gäller att vara förberedd, att innan fundera på vad som kräver ström i bostaden.

Här är det i stort sett allt.

Solen talar väl till mig. Den vilar nu på himlavalvet i söderläge, den tar sig allt högre upp för varje dag. Igår var det busväder, sydostliga vindar, de var starka och innehåller skiten de eldar i Litauen, östra Polen och Ukraina. Det regnade också. Stygga droppar, infallsvinkeln var så nära vågrätt det går att komma för ett regn.

Lugnet idag är som känslan efter stormen. Tystnaden är total, den är nästan vadderad, natten har varit kall men dagen har vunnit mark, is och frost som kapslat in de nakna träden har tinat. Nu hänger klara och tunga droppar från de knoppar som redan bildats men som ännu inte fått någon uppmärksamhet i allt det dystra.

Min tillvaros torftighet är nu tydligare, dessvärre glasklar och utan att ens ha nuddat vid tanken att själv avsluta livets resa, tänker jag ändå att det här är meningslöst. Vad har jag här att göra? Min tid på jorden är över, jag har ingen uppgift, jag gör ingen nytta, jag lider varje dag, jag plågas av tristessen och naturens egna cykler, de oändligt långsamma, gör mig otålig. Jag får en onödig energi i kroppen jag inte kan göra mig av med.

Mina tankar är dessvärre obsoleta. Ingen lyssnar, det jag skriver är det få eller ingen som läser, att nå en större krets låter sig inte göras, att refusera mig är en syssla besläktad med basala mänskliga behov och det jag närmast tänker på i det här fallet är att gå och skita.

***

Jag designar en t-tröja på nätet. Det kostar mig 560 spänn. Drygt. 3Xl för att dölja min västerländska trasproletära uppenbarelse i möjligaste mån.

Motivet är hammaren och skäran i rött, ovan den klassiska symbolen står det ”gammelkommunist”. I rött. Gemena bokstäver, sans serif-typsnitt, det heter Cocogoose, ett gratistypsnitt jag hittade på nätet.

Jag beställer två ex, vita. Jag skall bära dem med huvudet högt under hela månaden mars. Det är en politisk kommentar så god som någon, det är min åsikt om såväl nyval som inställt sådant. Jag hoppas det retar väldigt många.

***

Eftermiddagen är dystopisk. Jag får ingen ro, det bubblar inom mig, som jag vore en utdöd vulkan som ändå vill varna folk om att de inte skall vara för säkra på sin sak.

Det är frustrerande för jag får inte ut det. Långsamheten är för svår. Ensamheten också. Sysslolösheten ligger över mig som en tung och fuktig yllefilt, mina rörelser är anpassade till detta faktum, sävliga rörelser, som en animerad viktlöshet, 25 bilder i sekunden blir till det dubbla.

I skallen rusar tankarna omkring. Men det är teflon där inne, de fastnar inte någonstans och kan därför inte bearbetas.

Jag saknar henne. Jag vill att hon skall komma tillbaka till mig.

Jag är en bra människa. Jag har blivit en bra människa. Jag var en usel människa men lärde mig sakta men säkert att bli det, du lärde mig, du skolade mig och jag är nu färdigutbildad. Jag är straffad nog nu.

Jag saknar honom. Enormt.

***

Ute i fähuset hittar jag svart färg. Den är för metall, fönsterbleck och sådant. Jag tar med den ut, stor långskaftad platt fasadpensel, jag öppnar burken, tar med den och penseln till brygghusets östra vägg, den vetter mot soluppgång, åkrar och landsvägen. Mellan tvättstugans och sovrummets fönster målar jag ett stort hjärta och en slarvig pil igenom.

Det är ändå Alla Hjärtans Dag.

***

Vad blir mitt eftermäle? Blir det något? Om jag dör i januari så har folk svårt att minnas det i december.

De närmaste kommer också att fråga sig. Javisst, ja, han är död, vilket år var det?

På jul är det ingen som låter minnen störa firandet. Men det är ändå dagen då saknaden tränger upp till ytan.

”Nu skulle han ha varit med, han som bakade så gott bröd till jul.”

De saknar mig inte men mitt jugoslaviska bröd. Som verkligen är gott och som jag bakar till jul. Två rejäla bröd, som jäst över ett halvt dygn. Ett gammalt recept, ja från Titos dagar, då Jugoslavien fanns, vilken del brödet härstammar ifrån, det vet jag inte, originalreceptet, det var från någon veckotidning, är borta. Jag gissar på Kroatien.

Sonen kommer inte att förstå. Vadå jugoslaviskt? Vad betyder det?

Det betyder gott julbröd på serbo-kroatiska.

***

Katterna får tupphjärtan, jag beställer dem hos den humorbefriade ICA-handlarende i byn. Djuren behöver taurin, så de inte skall förlora synen och rusa mot tryggheten och missa kattluckan med en halvmeter. Tanken på att få se det tilltalar mig dock.

De äter glupskt. De får en omgång till, det är ändå Alla Hjärtans Dag.

***

Hur skall jag kunna bli hel?

Jag kan helt enkelt inte. Känslomässigt har jag alltid varit halv, jag kan i alla fall delvis skylla på att jag är en produkt av min samtid och resten är gener och miljö. Finska gener. Urskogsgener. Bondgener från Dalsland.

Min hjärna är defekt. Kapaciteten är begränsad. Den kan inte jobba några längre perioder. Då drabbas den – och jag – av omedelbar trötthet.

Hur den yttrar sig?

Ja, om det skulle hända framför ratten måste jag omedelbart stanna bilen. Det är nu inte så att jag somnar vid ratten utan det är att jag blir oförmögen att göra något, som till exempelvis växla, bromsa, fälla ut blinkers etc, det blir för stora uppgifter. Där har ni det, den hjärninflammationsdrabbades posttrauma.

***

Det var inte bättre förr. Inte det minsta. Jag fick inget gjort. Jag började på en bok, det gjorde jag i början på 90-talet. Ordrik, finurlig, spirituell och med en burlesk intrig. Om konsthandeln men en flink polsk målare och skridskoåkare som udda bifigur. Parallellt, och detta var också 90-talets första hälft, arbetade jag på en teaterpjäs. Den handlade om hur Europa stänger dörren för flyktingar, hur de skjuts på havet utanför Gibraltar när de försöker fly från krig och svält. Pjäsen hette Jeff, två personer, en ung kvinna, Hanna, vars far nyligen dött, hennes pojkvän Jeff, han läste faderns dystopiska framtidsvision direkt i den ärvda laptopen.

Den döde fadern skulle på scen ta över läsandet efter Jeffs inledande strof, som en ande, anden skulle spelas av Dan Sjögren, fantastisk skådespelare på Stadsteatern i Göteborg. Sjögren avled tyvärr 2010 men då var projektet dött sedan länge. Både romanen och pjäsen försvann i ett datorhaveri i slutet av 90-talet. De kan finnas sparade på en hårddisk vars format är så obsolet att de snart inte går att läsa.

Jösses, vilken skarpsyn, att se dagens flyktingelände redan för 20 år sedan.

Hade jag bara fått saker ur händerna hade mitt elände åtminstone haft en flagnad liten guldkant nu.

Det är sämre nu. Jag är inte ens så säker på att det här känslomässiga manifestet blir färdigt. Jag kan inte avsluta och min en gång överhettade och rusande hjärna gör inte saken lättare. Att inte kunna slutföra ett projekt, redan de enklaste havererar därför redan på ritbordet, ger mig omedelbar panikångest. Jag klarar inte ens av att börja för jag ser bara framför mig misslyckande och det totala nederlaget att behöva städa upp efter sig och fiaskot.

Jag klarar det inte längre. Och i det här tillståndet, med en hjärna som låser sig vid minsta motstånd eller trötthet, hade jag inte ens kunnat genomföra en bråkdel av min framgångsrika bluff som redaktör på Globe Perspective.

Någon hade flinat mig rakt i ansiktet, suckat, skakat på huvudet och låtit mig höra det där smackande nekande ljudet från 60-talet, det som åstadkoms med tungspetsen mot gommen precis vid framtändernas fäste.

”Nähä, gubbe lille, du åker ingenstans, du behövs inte, varför skall vi betala dig 60 papp i månaden när vi för dom pengarna kan få tio energiska ynglingar som skriver samma smörja utan att ens lämna kontorsstolen. Du reser vid datorn idag. I alla fall som reseredaktör. Nä, gå hem och du behöver inte ens dra något gammalt över dig, det räcker så gott med kläderna du har på dig.”

Därför ligger jag i min säng i fosterställning och lyssnar till hur fåglarna tjattrande reder sina nästen och långt ovan fälten drillar den galna sånglärkan sin egensinniga sång. Redan.