Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 15

Det är vindstilla. Jag vaknar med ett ryck. Ännu en tydlig dröm. Om något så banalt som en rejäl spelvinst, en miljon precis, jag delar den med Adam i Stockholm och Frank i Göteborg. Adam brukar vara med men jag fick inte tag i honom. Frank finns bredvid mig när jag lämnar in spelet, han betalar direkt.

Jag tar 50 procent, de andra två 25 procent var. Frank kommenterar inte att Adam skall ha sin skärv. Jag gör det rätta. Han är min partner sedan många år. I drömmen gör jag det rätta.

Den där halvmiljonen skulle jag behöva nu. Fast då kommer hyenorna. Jag undrar om hennes ridderlighet överlever en storvinst på tipset.

Det är vindstilla. Det är tyst i plastventilerna i sovrummet, vinden behöver inte mycket kraft för att spela en sorgsen elegi i de trummorna, det är som att ha domedagen runt knuten.

Vinden har mojnat, träden står raka och tysta som vaktposter. Då kommer dimman. Den kryper fram i gryningen, lägger sig tjock och skrämmande över fälten.

Jag går ut. Blåkläder. Fleecetröja, kraftiga franska kängor jag med möda snör på mig.

Dimman döljer allt. Granngårdarna syns inte, ljudet från bilarna dyker upp innan de matt gula halvljuspelarna som försöker borra sig igenom den täta gråa tjocka väggen.

Den döljer ondskan som finns på landet. Den döljer övergrepp och hat i gårdarna på slätten. Jag har en extra perceptiv förmåga, jag kan köra runt i landskapet och sortera in gårdarna i goda och onda. Det går att ana en misstänksam och missunnsam människa bakom tyllet i köksfönstren på de onda gårdarna. Gamla bittra män som plågat livet ur hustrun, som förgripit sig på barnen och som nu bara har djuren att plåga.

Fasaden är ond, skrotet på gården är ondskefullt. Jag har en 30 mm kanon monterad på bilen. Med fullautomatik. Den skickar iväg fyra granater i sekunden. Jag utplånar varje del av de onda gårdarna.

***

Ism-erna, när fångade de oss? Det måste varit impressionisterna som var först, med sitt högtravande deklamerande och manifesterande, vem brydde sig om dem, och hur stor påverkan hade de på sin omvärld? Mikroskopisk. De var obetydliga. Ett gäng bångstyriga individualister som försökte bilda ett kollektiv. Vad brydde sig människorna i St Denis om några revolterande almar, det konkreta resultatet av en stunds pointillistisk självbefläckelse i Fontainebleu-skogen? De var intressanta för en mycket liten del av mänskligheten, det finns paralleller till vår tid. Hur många som helst. Åtta twittrare skriker högt och det beskrivs som en folkrörelse av skymningspressen.

Jag är svag för futurismen, jag klarar inte kollektivismen och korporativismen, därför inte heller kommunism, jag värnar för mycket om min individualism men inte ens jag, självpåtagen sanningssägare, vågar skylta med min vurm för futurism.

Jaja, det stora flertalet skulle bara fråga sig vad futurism är.

En liten klick, ignorant också den, skulle skrika högt om fascism, vilket inte kunde vara mer fel. Majakovskij kan ge dem svar på tal. Jag ids inte.

Fascism, förresten, det vore väldigt förmätet av mig att med min nuvarande lekamliga konstitution ha någon som helst form av övermänniskoideal.

En t-tröja mäktar jag kanske med. En cykel i rörelse på bröstet och orden ”Marinetti Nostro Modello”.

Då skulle de få något att bita i, de som skriker väluppfostrat när någon torgför en åsikt som inte får plats i den för tillfället gällande fållan.

Jag trampar ut i åkern. Jag är dold av dimman. Den feta jorden blänker. Den är magisk. Den suger ner mig som om den tror jag är ett frö färdigt att gro. Jorden här ger så mycket tillbaka. Det var höstvete här förra våren. Nu vet jag inte vad han plöjt ner. Rapsen borde redan visat sig. Potatis kanske. Betor?

Det var rekordår för betorna ifjol. De skördades tidigt, låg i högar som sarkofager längs vägarna, som om det vore en rituell begravning, västerlandets överflöd skulle ner i jorden igen.

Sockerbruket hann inte med, betorna blev kvar, det låg betor på åkrarna långt in i december, när kylan kom paketerades de i halm och presenning. En del ligger kvar än, som vikingagravar vakande över gårdar och åkrar.

Jag går längre ut i myllan. Knäböjer och kör ner högerhanden i den svarta jorden. Den är isande kall och fuktig, men den suger fast min hand, jag kramar handen där nere i myllan, känner jorden pressas mellan fingrarna.

Jag drar upp min hand. Smetar jord i pannan med en svepande rörelse från vänster till höger.

Jag är en lokal svensk Travis.

Jag skiter i vem som får Nobelpriset.

***

Nybryggt kaffe i köket. Doften slår fortfarande smaken, jag minns doften från kafferosteriet, den gatstenssatta backen upp nere i hamnen, pappas folkvagn på tvåan, soluppgång mötte oss och så den doften, den fantastiska doften av rostade kaffebönor, djupt aromatiska strimmor i den kyliga morgonluften och med dem det lite brända, dock inte sot.

Jag läppjar kaffet stilla. Kan inte låta bli radio. Jag har P1 som skval tills den stora nyheten kommer, jag höjer ljudet.

Jo, vår statliga radio rapporterar, inte utan indignation, att det är fler gator uppkallade efter män än efter kvinnor och att de ”manliga” gatorna är längre än de ”kvinnliga”.

Det är fruktansvärt upprörande och det visar bara hur långt vi är i Sverige från den jämställdhet vi skryter med.

Och så fick Sverigedemokraterna ytterligare några anhängare.

Mitt förslag är: döp E45:an till Berit. Det är Europas längsta Europaväg, den börjar i Karesuando och slutar i Gela på Sicilien. 4 920 mil lång. Och vad de i Danmark, Tyskland, Österrike och Italien tycker om det, kan vi skita i. Det här är vårt namn på E45, om de inte fattar vikten av namnbytet kan vi låta Margareta Winberg förklara det för dem.

Jag tar en klunk kaffe till. Utanför mitt köksfönster börjar dimman lätta, dagen höjer temperaturen och vinner mark. Min spegelbild finns där i köksfönstret, jag ser den torkade jordskorpan i pannan, som ett första slarvigt expressionistiskt streck. Kandinsky är här, ännu en planetär explosion tar sig form och det på en panna, inte en pannå.

När jag sett jorden känner jag den. Som en stel och obekväm dödsmask för tidigt påsmetad. Jag river bort jorden, Den faller ner på köksbänken under fönstret. Ljust grå bitar, flagor, rester av ett före detta fullständigt liv.