Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 16

Vad är det här? 30 kapitel ur mitt liv. Det är självfallet bara en skärv. Inte ens brottstycken. Livet är obegripligt långt, det är i 99,9 procent av fallen dessutom obegripligt ointressant. Alltså sann diskbänksrealism skulle vara mördande tråkig, men i den fåran har redan Andy Warhol plöjt fram. Hans fem timmar och 20 minuter långa film ”Sleep” är en statisk kamera filmande en man som sover. John Giorno heter mannen i sängen, Warhols vän vid tidpunkten, och nu vet inte jag om ”vän” är den vanliga eufemismen för bögpartner, så brukar ju det heta.

Jag hatar ordet och hatar framför allt omskrivningar. Säg som det är.

Giorno ligger där och vänder sig, snusar, snarkar och vänder sig igen. Det är svartvitt, 16 mm och äkta. Det är sanningen 24 bilder i sekunden. Och det är mördande tråkigt. På Wikipedia läser jag att premiären 1964 sågs av nio personer, två av dem lämnade föreställningen under den första timmen. Mer intressant vore att få reda på hur många som satt där till eftertexternas befriande ankomst, rullande bokstäver blev som kavalleriet i de gamla västernfilmerna, de beridna soldaterna var alltid räddningen mot slutet när indianernas vildsinta ritt runt vagnborgen närmade sig crescendot.

Warhol blev inspirerad, samma år regisserade – och det är sannerligen en kul val av verb i sammanhanget – han Empire, åtta timmar svartvit stumfilm. Statisk kamera igen riktad mot Empire State Building.

Det finns sådana där kulturella örfilar. De flesta är väl menade att vara just örfilar, en revolt, en örfil utdelad av en rebell.

Hur det är med den 12 timmar långa och stumma operan om Stalins liv vet jag inte. Den skall upp på mitt valmanifest under rubriken kultur.

Sedan har vi Flaming Lips, ett amerikanskt rockband från Oklahoma. 7 Skies H3 är deras mästerverk, 24 timmar långt. Introt är mellan två och tre timmar och dansant lär det väl aldrig bli under det dygn sviten tar att avlyssna.

Om man nu har 24 timmar över så finns musiken där ute: http://www.satelliteheartradio.com/24/

***

Jag duschar. Det måste ske. Men inte för andras skull, utan för min egen. Jag måste överleva. Jag måste stå ut. Jag betraktar mig själv i spegeln efter tvagningen. Med avsmak. Hur kunde det gå så fel. Jag ser ut som en tröstätande idiot, min attraktiva dragningskraft är inte mätbar. Ett fläskberg, blek och med hudförändringar som skulle få en dermatolog att klia hakan och börja slå i böcker, ja, om jag visade upp dem i ett sådant sammanhang. Ett könsorgan under fettvalkarna, ben som fortfarande fungerade, fötter, instabila av uttänjda ledband.

Frågan varför hon lämnade mig besvaras i helfigursspegeln i vårt badrum, ja, det som var vårt badrum, det som nu är mitt med sitt fall åt fel håll och tafflig kakling.

Jag behöver inte dra parafrasen på mantrat från Snövit för svaret är hur tydligt som helst, spegeln skulle inte tveka en sekund: det är du som är mest vämjelig på jorden.

Jag förstår inte hur det gick till. Filosofiskt var det helt enkelt det sluttande planet och det dessutom i fyra dimensioner. Mitt i processen syns inte förändringen och eftersom jag var själva processen blev förändringen ännu mer diffus. En dag var jag där i all min västerländska överflödsprakt. Jag är ingen fullständig människa därför spelar det ingen roll hur jag ser ut, jag äter det jag gillar och rör mig inte.

Hon bedyrade trots det sin kärlek trots att hon lämnade mig ensam i sovrummet. Snarkningarna som dessutom utvecklats till narkolepsi byggde denna misslyckade misantrop.

***

Jag återvänder till sömnen. Det kanske det som är vårt arv, vi som lever i början på 2000-talet, konsten har inga ismer längre, konsensus är svaret på alla politiska motsättningar och vi, vi som har makten i vår hand, den är fördelad rättvist och lika för alla medborgare, det är en röst var, vi svarar med en ljudlig snarkning. Vi inte bara stannar på sofflocket, vi sover där också, bryr oss allt mindre. Det är kanske så epoken beskrivs om 50 år, sömnens tidevarv, morpheismens höjdpunkt.

Jag är besatt av sömnen, jag medger. Mina nödvändiga pauser mitt på dagen räddar mig fram mot natten. Men eftermiddagarna ger en märklig sömn. Den är tung som Suprane, jag försvinner snabbt och vaknar hastigt. Tiden där emellan är drömlös.

Jag vet nästan alltid var jag är men väldigt sällan när jag är.

Är det morgon, kväll eller eftermiddag? Har jag sovit en hel natt eller 90 minuter?

Sakta sköljer dygnets indicier över mig. Eftermiddag. Stilla och tung eftermiddag, det vilar en vag doft av lithium i mitt sovrum. Jag tar mig igenom medvetslöshetens allt mer flyktiga slöjor, når min samtid och återvänder till min dagliga förrättning: det vill säga ingenting.

***

Jag har ingen dödsångest. Jag har hunnit med massor och det liv jag har nu, vad är det värt? Inte mycket, inget värde alls, det är innehållslöst och jag behövs inte för någon annan. Jag är mig själv, bara. Jag har bara mina egna synpunkter att ta ställning till. Ingen talar om för mig vad jag skall äta, göra, tycka, rösta på, lyssna på eller redovisa.

Det är fördelen med att leva ensam. Ingen kan ifrågasätta den regeln. Jag sätter en ära i att vara kompromisslös, jag anser det vara ädelt, en del av den förtvinade ridderligheten. Det blir självfallet ett problem när livet delas med en annan. Inställningen hjälpte definitivt till med att gräva den grop jag själv handlöst föll ner i.

Kanske är det därför vi enstöringar är så folkilskna, att vi balanserar på den smala kant där ett litet snedsteg får oss att totalt flippa ur, där excentriciteten blir kriminell och vi isolerar oss i det ensliga huset och försvarar det med vapen och inte tänker lämna byggnaden upprätt.

Att vi till varje pris skyddar det sista som är vårt eget, att bestämma själva över våra liv och att vi bestämt att leva våra liv utanför lagen.

Kuverten från Folk- och Bostadsräkningen är det största skämtet. De åker rakt in i kaminen.

De där jävla byråkraterna fick för sig att numrera varenda bostad i Sverige för några år sedan. Då bodde vi i lägenhet. I helvete heller. Något svar från mig fick de inte.

Jag borde ha skrivit ett brev till dem. Frågat om det de gjorde var ett riktigt jobb. Om de ansåg att det de gjorde höll hjulen snurrande i Sverige.

Orange skiter jag också i. Fullständigt. Fan, de måste verkligen ha skrattat, inte på väg till banken, utan i den. Det var banker och fondförvaltare som var de stora vinnarna, våra pensionspengar gick ner fickorna på ett gäng kupongklippare. Helt lagligt, de var dessutom statsunderstödda, fick en egen myndighet.  Miljarder kronor, miljarder, miljarder har tappats ur systemet och i stället gjort en liten bråkdel av befolkningen ännu rikare.

Klyftorna i Sverige har bara ökat och ökar och leder utvecklingen gör politikerna i riksdagen, inklusive sossarna. Det blir till slut som en saga, en folkloristisk saga, att den girigheten går inte att stilla, de rika kommer bara fortsätta att svälja mer och mer, de förstår inte att om klyftorna minskar så ökar också tillväxten. I styrelserummen ser man bara till utdelningarna. Om vinsten inte är tillräckligt stor, skär i kostnaderna, lägg ner en fabrik, sparka folk, sådana aktioner utförda med hårda nypor gillar marknaden.

De sa att kommunismen dött ut för att den inte fungerade.

Det må vara hänt.

Men fungerar kapitalismen?

Nej, lika jävla illa som tvåsamheten. Som kärleken på denna eländiga planet.

Allt är slut. Verkligen slut.