Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 17

Det är en dag för andakt. Den här dagen för 100 år sedan avled August Strindberg. Den där tunga manteln han lämnade efter sig har ingen lyckats bära. Det här är en enkel hyllning till Sveriges främste författare.

I Blå tornet nådde han vägs ände.

Lasarettet har valt att kalla huset onkologisk behandling för Blå huset. Det är början på en svår resa, sex månader lång. Det blir Giftas på ett helt annat sätt.

En lång korridor, på var sin sida behandlingsrum, gamla människor, sjuka människor, liggandes apatiska i sängarna under de rostfria ställningarna där det flytande giftet hänger.

Hårlösa med huvudbonader av skiftande form och färg ligger de där i dödens väntrum.

Vi tar oss igenom hela det overkliga landskapet till rum 7, som är så nytt och fräscht att det verkar som om hantverkarna belåtna gick där ifrån så sent som i morse.

Ganska långt från Neurologen avdelning 34 med flagnande färg, putsskador och otidsenliga duschar. Det var där jag räckte lång näsa åt döden.

***

Det blir ännu en lång föreläsning. Nu från en sköterska. Jag har slutat lyssna. Vilket verkar vara en konst inte heller hon verkar behärska.

Jag vill ha reda på hur lång tid som krävs. Jag får inget svar.

”Nu skall vi inte stressa”, säger hon.

”Det är inte stressande, det är planering”, svarar jag med dagishämtning i åtanke.

Det är några påsar gift som skall rinna ner och in i hennes system.

Och till det ännu fler mediciner mot biverkningarna.

Nåväl, jag är en djefla man som kan göra många konster, så jag råkar känna till att varje medicin har en biverkning, ingen av dem, från magnecyl till varan, har i vårt system att göra. Ok, kanske inte Trombyl, den är så svag att den inte ens botar en undulats huvudvärk, men resten.

Sköterskan klarar inte av att svara på den frågan heller, rör sig med ganska stabbigt fotarbete runt ämnet och påpekar hur nödvändiga de är för att klara behandlingen.

Jag frågar igen.

Inget svar nu heller.

Och jag vet vad det är: lögn.

Det är inte skyddsklassat material, biverkningarna måste redovisas, och någon av medicinerna har fler biverkningar än det finns piller i förpackningen.

Spastiska ryckningar med hals och huvud är den i sammanhanget mest underhållande.

Hon kan göra en egen tolkning av ”Jag, Claudius”.

***

Jag har alltid varit otålig. Den har alltid varit brinnande. Speciellt i väntrum. Jag har alltid varit på väg, i rörelse. Längtat till framtiden. Jag sitter här och nu och vill vidare, även i min ensliga torftighet där den ena stunden inte skiljer sig speciellt mycket från den andra.

På morgonen när jag vaknar längtar jag till mitt hemmakontor, stolen, den bekväma kontorsstolen och datorn. Jag skapar för skapandets skull, jag läser, surfar planlöst och även dit törsten tar mig.

Hungern driver mig vidare, frukost är nästa anhalt, jag ser fram emot tuppluren, vaknar i tillvarons vacuum och hoppas det snart är kväll, framför tv:n surfar jag på datorn samtidigt som jag ser på tv och jag ser på klockan och hoppas att den skall gå fort så jag snart får lägga mig, där läser jag mekaniskt några kapitel i en bok, jag vill att den snart är slut så jag kan läsa en annan. En bättre bok.

Det verkar som om jag längtar till graven. Till det sista kapitlet. Får jag ro där eller blir min ande också orolig. Fortsätter den det här planlösa sökandet efter min andliga graal, den jag inte har ett namn eller en funktion på.

Är det Hades jag vill omfamna är jag onekligen på rätt plats. Avdelningen är fin och prydlig men det luktar inte nymålat, det luktar död. Det är dödens väntrum.

***

Jag läser vad de skriver på Facebook. Via henns konto. Jag är inte där än, på Facebook, alltså. Ingen ser mig på Twitter och Flickr, varför skulle de hitta till en Facebooksida, jag hittar inte ens ut från det stället på internet.

Alla gillar alla men inte en jävel gillar mig. Jo, tre på Google 1+ (varav jag är en av dem). Hur Ranelid är inte det?

Hela det här med Facebook får mig att känna det som om det vore internets barndom.

Jag var tidigt ute. Läste ”Internet for dummies”, där en extremt tidig användare frågade sig – och cybervärlden – ”Here I am – where is the Internet?”.

Jag förstår inte Facebook, mer än att det skapades av en snubbe som tassade omkring i området mellan det för psykopater och det för idiot savants, utrustad med en social kompetens som hade passat i gränstrakterna mellan Serbien och Bosnien i början på 90-talet.

Det känns som något saknas, en kod, en nyckel, jag känner mig som i ett främmande land där jag inte behärskar språket till fullo, där jag kan lyssna till ett samtal men inte fattar allt, där jag skrattar då alla andra skrattar, trots att poängen just gått mig förbi.

Det är som att vara inbjuden till ett sällskap men inte som fullvärdig medlem, det är en massa referenser till andra inlägg som inte finns där och jag letar men fattar inte, måste man läsa om allt från Facebooks barndom? Det är som plötsligt få för sig att sätta sig in i Palmemordet och använda Flashback som enda källa. Alla skrattar och har roligt men varför får inte jag läsa allt, varför går folk in och kommenterar och refererar till något de uppenbarligen bara har gemensamt dem emellan, varför då göra det offentligt?

Skall man göra den här texten kontextuell (ett ord som används för att stänga ute läsare, jag vet) så går det att ha synpunkter på människors behov att på 2000-talet ständigt tala om var de är och vad de gör, för vem behöver information som:

”Har precis varit ute med hunden. Läggdags snart.”

Eller:

”Lagade Brittas smarriga kyckling till lunch. Ljuvligt.”

Det är slöseri med bandbredd. Lagstifta!

***

Det är bara en sak som är säker. Också Facebook kommer att försvinna, det kommer något bakom, något som slår ut Facebook.

Icke, säger Adam. Han är i branschen, Facebook har flera miljarder användare, det blir kvar.

Sällan.

Adam saknar de historiska referensramarna.

Också Facebook kommer att dö.

***

Jag blir aldrig Facebookanvändare. Även för mig, som på ett Oscar Wildeskt sätt hyllat meningslöst vetande, blir nivån på den meningslösa informationen på Facebooks kalla Luleåbaserade servrar för låg. Det som skrivs är oftast inte ens värt att använda som kallprat i en konversation med en ytlig bekant. Varför skriva ner det då?

Hur många steg krävs det för att nå Tutanchamons grav – det är sådant som är meningslöst vetande. Inte att Lisa fikade med Britt och Veronica för 16 minuter senare.

Hade det funnits en möjlighet att göra tummen ner hade jag blivit FB-användare.

Det är redan fyra personer som gillat Lisas fika med Britt och Veronica. Fy fan.

Jag måste kanske med bara för att få skriva: Håll käft! Jag hatar era hårda vokaler och era tomma konsonanter.