Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 18

Jag far in till Malmö igen. Kör igenom dessa anonyma kvarter med trevåningshus i gult tegel. Allt gult tegel hamnade under en period, jag gissar 60-talet, i Malmö. Byggbolagen använde en och samma arkitekt, han ritade ett hus och sedan kopierades ritningarna och distribuerades till alla byggherrar.

Små eländiga kök, en sista rest av funktionalismen, eller funkis som stockholmarna tror att det heter officiellt. De tror dessutom att funkis är putsade stora villor med platt tak från 30-talet och framåt. Punkt. Inget mer.

Funktionalism är vad ordet berättar. Husen, och de handlade i första hand om flerbostadshus ty det är mest funktionellt i samhällets synvinkel. Stora bostadsområden skulle byggas, där skulle finnas ett eget centrum i varje område, där skulle allt finnas, restaurang och storkök där maten skulle tillagas, därför var köken i dessa hus löjeväckande små. Kaffekök, typ, och ingen matsplats.

Sådana kök finns de i dessa oändliga reder av moderna statarlängor. Och så var det tills de kom på att statarlängor också går att bygga på höjden.

Jag passerar en turkisk enklav i Malmö, falafel och kebab samt butiker, de ligger dörr i dörr, med namn som ”Istanbul Butik”, vilket retar mig, för de här turkiska invandrarna har barn som pressats igenom det svenska skolsystemet med mer eller mindre lyckat resultat. Några av dem borde således behärska det svenska språket tillräckligt bra för att kunna föreslå ett bättre namn än Istanbul Butik.

Den delen av befolkningen jag föraktar mest är dock den nya övre medelklassen. I de lagren finns det pengar men ingen bildning. Är det Newport som är den gällande trenden så är det. De vet dock inte var New England ligger, varför den delen av USA heter så eller varför inredningen som hämtats därifrån ser ut som den gör.

Nej, för fan, bara det är liggande paneler slarvigt målade i vitt. Det finns inredningsbutiker som bara säljer sådant. Allt är målat i vit färg som inte tagit ordentligt. Lampor, byråer, fåtöljer, soffbord, tavelramar, små äppellådor. Allt.

Du får ha en rejäl febertermometer i någon inredningsgurus besuttna röv för att förstå när det är dags att sälja ut lagret med Newportprylar och fylla lokalen med nästa trend. Jag tror det blir Marocko. Typ.

Och då faller alla för den. Enkelspårigheten i Sverige är total. Fullständigt. Den som försöker stå emot stenas mot åsiktsförtryckets ringmur. Den individen förses dessutom med åsikter denne aldrig ens förfäktat, inte ens mellan skål och vägg.

Det gäller böcker, film, politisk trend, juridisk trend, ekonomisk trend, det gäller mat, restauranger och vår tids 68-rörelse: feminismen. Världens mest tandlösa och ofarliga revolutionära rörelse. Den finns i alla läger, till och med moderaterna har sin andel, och de vet sannerligen inte vad de pratar om.

Det är dit jag skall. Till Västra hamnen. Min plan är briljant.

***

Där finns ett ICA Maxi. Dyrt som fan. Stort. De tar betalt för toalettbesök. Ännu en snål och ogin Ica-miljonär, således. Systembolaget intill, det kan man kalla fullständig svensk fredagsfunktionalism.

Jag morsar på Faktumförsäljaren och sätter mig ner på andra sidan entrén till Systemet.

En kartongbit där jag textat ”Hjälp jag svälter”. Typsnittet är Analfabet Modern Chic.

Om nu någon kan tro det med tanke på min kroppshydda. De kanske tror att det är filtar under min tiggarblåa jacka i Gore-tex.

Med mig har jag en sådan där liten plastinbakad frigolitbit för skogsutflykter.

Den sitter jag på.

Fånig stor mössa på huvudet. Skitig. Orakad. Mina vattniga ögon är resultatet av några vodka igår. Jag drack spriten för just den effektens skull, starksprit slutade jag med för över tio år sedan.

Jag hoppas hon skall hit idag, köpa ransonen av bag-in-box och öl och vad fan hipstern kan tänkas dricka.

Eller båda. Med sonen.

Då skall jag skramla med mynten i den lilla papplåda jag har framför mig. Säga ”Please” med sprucken röst formad till en östatsbrytning med en rostig kulhammare. Se vädjande på dem med mina Explorermarinerade och rödkantade ögon. Please!

***

Det är mördande tråkigt. Folk är as, dessutom. Svin. Riktiga svin. Orden är väl en sak, fast jag får trycka undan lusten att rätta deras grammatiskt felaktiga krumbukter. Och andra språkliga fel. Och uttal. För att inte tala om engelskan, som svenskar i gemen tror att alla människor begriper oavsett vilken del av världen de än kommer ifrån.

Ta svenskar som besökt Kina. Till exempel. Att lyssna till deras sövande muntliga reseskildringar är illa nog, utan urskiljning innehåller de dessutom alltid den koloniala kommentaren:

”Och de förstår ingen engelska heller.” Frasen får oftast sällskap av uppåtvända handflator, axelryckning och ett korkat och besviket ansiktsuttryck.

En jävel, han är runt 30, storstadsmänniskouniform, det vill säga grå kostym, stuprör, jodphurs, slimmad kavaj, enkelknäppt treknappars, höftlång överrock. Han böjer sig fram över min låda med mynt som om han skall lägga i en slant, men i stället så spottar i den och han tar inte ens telefonen från örat. Det skulle ta mig någon minut att resa mig upp men jag är jävligt sugen. Att få ge honom en rejäl tandläkarräkning är väldigt lockande.

En kvinna, hon är kanske 40, någon form av djurvän, ful som fan, hon kastar något på mig, ur en mugg, jag hoppas det är vatten och inte urin, jag undrar var hon fick det ifrån och att gå genom det omaket för att förnedra en annan människa. Träffbilden är usel, några stänk på jackan, det mesta tar Malmövinden, som plötsligt är på min sida.

Småflickorna, jag gissar 13-14, hoppar runt och sjunger ”Små tiggarna är lustiga att se”.

Små? Nåja.

De är ganska gulliga, charmiga på sitt sätt. Jag kan inte uppbåda någon ilska, de är en produkt av sin miljö.

Jag får pengar också. Sedlar, mynt, mer än jag hade kunnat tro och hoppas på. Jag längtar efter en kopp kaffe och ett toabesök. Nu har jag mynt till den snåle fans toalett. Han kör Audi A8, bor i Limhamn, drar in miljoner men är snål och har usel smak. Inte ens Newport.

Jag får passa mig för ynglingarna. De som har hämtat sin metod ur en Ed McBain-bok, en ur 87:e-serien. Det vet de naturligtvis inte, men i en av dem mördas uteliggare. Någon sätter eld på dem. Det förekommer också i Sverige. En mjuk plastflaska, ketchup, typ, fylld med bensin. Bensinen sprutar de över sitt offer och tänder på.

Jag är näst intill orörlig i vanliga fall. Efter att ha suttit här i snart två timmar är jag dessutom kall och stel. Att fly från deras bloss skulle jag aldrig hinna med.

Risken att bli rånad är också stor.

Jag ser att Icahandlaren är utanför sin entré. Han står där med en annan man. De pratar. Han pekar bort mot mig och Systementrén. Min närvaro stör hans strida ström av intäkter, antar jag. Det svinet.

Han ringer väl polisen. Orkar de förklara så får han veta att jag inte gör något olagligt. Det är inte olagligt att tigga. Jag stör inte heller allmän ordning. Hans högröda argument faller till marken. Platt. Polisen kommer inte, om de inte skall handla på Bolaget.

***

Det här högst privata wallraffandet roar mig. Liksom det faktum att människan alltid, alltid, alltid dömer hunden efter håren. Alla förbipasserande tror de vet tillräckligt om mig. De vet inget.

Om jag reser mig upp och deklamerar poesi. Om jag ger dem några rader Ferlin eller Jan Mårtensson, om jag lånar ett 70-talsjippo av Bruno K Öijer och börjar kasta ut mina insamlade slantar sjungandes:

”Små hipsters ja, små hipsters ja, är lustiga att se”, när de försöker betvinga varje reflex att plocka upp mina slantar. Det skulle vända på allt, jag skulle få övertaget, de skulle tvingas släppa sitt. Det frestar.

***

Min extremt lilla målgrupp sviker mig. De dyker inte upp. Min uppoffring var förgäves. Klockan är 17.30, jag har suttit här sedan klockan 15.00. Men det är över 200 kronor i lådan. Några, sju, är mina, de låg där från start, det gör att folk tar upp den egna plånboken lättare.

Jag går in i Bolagets värme. Grabbar en bag-in-box för 199 spänn. Ett och annat förvånat och upprört ögonkast får jag.

Dörrarna öppnar sig för mig, då vänder jag mig om och säger ”Tack ska ni ha. På återseende!” Med ljudlig, fyllig och välondulerad stämma.

Sedan smiter jag ut. Nöjd trots mitt misslyckande.

Misslyckande och misslyckande. Allt är relativt. Ja, förutom ljusets hastighet i vacuum, förstås.

***

Jag åker hem genom ett fuktig och dimmigt landskap, vindrutetorkarna arbetar med ett fåtal svepningar i minuten, värmen står på fullt blås runt mina fötter, det tar tid att tina upp dem trots mina förberedelser.

Gårdarna hukar längs landsvägen, den blinkande belysningen på väggar och i växtlighet som i midvinternatten såg så välkomnande ut påminner nu om rinnande mascara längs nariga kinder när det kalla och rikligt flödande ljus som signalerade stängningsdags tändes på discot.

I gårdarnas trädgårdar ligger julen ritualslaktad i form av nakna granar, spretiga armar riktade hjälplöst mot himlen, liggandes stelnade i den form de mötte döden i, likt Hiroshimas dödstysta obeväpnade armé av offer.

Allting har ett slut och jag landar hemma när skymningen återtagit makten.