Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 19

Mina handlingar förgör min längtan. Men bara tillfälligt. Det är som att mata besten med amuse-bouche, den vrålar bara efter mer, den förefaller omättlig, aldrig så eleganta och välsmakande munsbitar är som att bekämpa Gryningspyromanens bålverk med en tesked och en spann vatten.

Det jag gör, galenskaperna, stolleproven, trycker ner min svåra längtan under den bubblande ytan. När jag slutar, när jag sätter mig ner och låter blicken fästa ofokuserad vid horisonten, då blir saknaden efter vår gemenskap allt för svår.

Allt jag vill är att få tillbaka henne. Till vilket pris som helst. Jag vill tillbaka till den första tiden vi hade, den var så full av kärlek, så bekymmerslös och full av äventyr.

Vi njöt av varje ögonblick tillsammans. Jag var hennes Huck Finn och vi erövrade världen tillsammans.

Varför har hon glömt? Grävt ner våra gemensamma minnen, strött den vigda jorden på kistan och gått därifrån och redan under de första stegen lyft undan floret. I hennes fotspår, han, sonen, vårt kärleksbarn, som vi kämpade så för att få, som var hennes största önskan.

Vad fanns bakom hennes längtan? Lurade bara tomheten där eller fortsätter hon jakten på den jordiska lyckan. Vad definierar hennes lycka nu?

Är det cityliv, torsdagsmingel med massor av själlösa varelser med de senaste mobiltelefonerna och ihåliga skratt. Är det After Work på något ställe i Västra hamnen, ett plejs med ansträngt designad atmosfär, ett försök att få besökarna att tro att den här krogen har minsann såväl historia som karaktär och det var runt den som det här området byggdes. Namn? Captain Jack? För det måste vara på engelska i de kvarteren för det får de här tomma människoskalen att känna sig ännu viktigare och en smula större än de dvärgar deras pinsamma småstadsinskränkthet gör dem till.

De tar tåget till Köpenhamn. Minst två gånger i månaden. Äter och dricker gott. Låtsas vara en del av den metropolitära frontstyrkan.

Jag förstår det inte för jag har aldrig förstått Köpenhamn. Jag var en storstadsmissbrukare. Älskar Paris och Madrid, Rom och New York, rörde mig vant i San Francisco och hittade lätt i München och Prag.

Men inte Köpenhamn. Jag förstår inte det märkvärdiga. Staden är trist och anonym. Den har samma skitignödiga angelägenhet att vara hip som Stockholm och Malmö. Vad fan är Nyhavn idag, till exempel? En turistfälla.

För en reseredaktör, ja ja, en före detta, en leverantör att innehåll till dem som vill läsa om exklusiva resmål är det en baggis att skapa en lista över de tre sämsta storstäderna i världen, alltså de som ger minst, som är de mest överskattade.

1) London

2) Köpenhamn

3) Brüssel

Där är de. Undvik dem och ditt liv blir bättre.

Vi var i Köpenhamn tillsammans. Jag var på dåligt humör. Det var söndag förmiddag, jag ville ha en Søndagsfrokost, det fanns massor av dem, det vill säga ett danskt smörgåsbord, en lunchbuffé. Jag öppnade dörr efter dörr, och bakom dem var det en vägg av rök. Det stod ett gäng äldre herrar i svarta bryggarjackor i skinn och kedjerökte i baren. Maten fanns någonstans i denna nikotinmättade dimma.

Jag tror vi åt pasta någonstans till slut. Mitt humör var uruselt. Drack danskvand till, hon en stor öl. Dyrt och dåligt. Köpenhamn igen. Staden slutar aldrig sin ondskefulla personförföljelse och det är jag som är personen.

Hon köpte ett par ursnygga läderstövlar. Dyra, i en källarlokal nära Kongens nytorv. Affären låg snett emot sexmuseet. Jag ville till Frihetsmuseet men det blev inte så.

Numera får jag alltid som jag vill. Jag möter inget motstånd. Det är som att dricka avslagen lättöl, helt meningslöst. En öl skall göra motstånd från läppar ner i magen. Där skall vara maximal tjeckisk beska och strävhet, bubblor och bångstyrighet. Som ett förhållande.

Jag vill ha henne igen. Jag vill ha hennes motstånd, hennes smärta och hennes tårar. Allt det där är mitt, förstår de inte det.

***

Jag slutade med sprit 1997.

Jag slutade röka 2004.

Nyårsdagen 2010 lade jag in min sista prilla.

Vad är det? En sammanfattning av mitt liv? Ja, varför inte, det är några nyckeltal åtminstone. Det kanske är vägen mot total avhållsamhet, milstolpar under resan mot en plats vid Siddhartas fötter. Där, blott allmosor skall hålla mig levande. Ju färre riskorn desto bättre.

Orange klär jag i. Rakad skalle däremot, funkar sämre. Mycket sämre.

Ja, då kanske Guantanamo är ett lämpligare ställe än vid Siddhartas kjortelfåll. Fast de rakar väl skallarna på Guantanamo också?

Rättshaverist? Jajamän. Det stämmer bättre, i alla fall vulgäruppfattningen. Jag är inte så förtjust i ordet, inte sedan jag dissekerade det.

Om ”rätt” i rättshaverist inte är lagbokens rätt utan ordbokens, det vill säga ”Det är jag som har rätt, det är det som får mig att haverera.” Då är jag med. Då ställer jag upp, då ni kalla mig rättshaverist.

Men inte om något märkligt beslut fattat av en jävsmittad tingsrätt angelägen att döma enligt gällande tidsanda, inte praxis får mig på fall.

Fast dem kan jag förstå, de som står nedtryckta i skorna av lagboken och en enig tingsrätt, där halvt sovande nämndemän visar imponerande kunskaper i scenkonst när deras stumfilmsmimik speglar deras välanpassade moralpanik.

De som då förskansar sig på gården med jaktarsenalen på armlängds avstånd har min fulla förståelse. De tänker:

”Det räcker inte med att hon gick ifrån mig och anser att allt jag gör och har gjort är fel, nu gör rätten samma sak. De dömer mig för ingenting.”

***

Finns det en checklista för rättshaverister?

 

• Ensamstående

• Bor isolerad på landet

• Bryr sig inte om sitt yttre

• Föredrar fritidskläder

• Innehar jaktvapen

• Man

• Har passerat medelåldern

• Har haft kärleksbekymmer

• Dricker för mycket

• Aggressiv

• Folkilsk

 

Jadå, det är bara att bocka av dem. Det är mina egenskaper, jag har andra också, några av dem skulle definitivt sorteras in under rubriken goda egenskaper men i sammanhanget är de försumbara.

***

Det finns en ritualbesläktad handling som inte funkar i ensamhet. Självömkan. Effekten uteblir helt. Min analytiska förmåga är inte helt bortraderad, någon parterapeut har visserligen aldrig gömt sig i mitt inre, men till alla bröder jag har där ute, och jag vet att det är många, vill jag säga: självömkan fungerar inte. Kvinnor hatar den, det skulle till och med kunna vara så att det är det absolut osexigaste de överhuvudtaget vet.

Kvinnor vill ha män som hjältarna i sovjetiska propagandistiska efterkrigsfilmer, som med lyft blick står där och låter vinden röra vid den blonda kalufsen och den röda pionjärnäsduken knuten runt halsen. Sådana hjältar bär smärtan tigande. De gör sitt dagsverke och lite till. Utan gnäll.

Jag behöver någon att utsätta för min självömkan. Annars saknar den så väl mål som mening.

***

Jag rotar i askan efter spår. Den är till och med kall, någon glöd, en falnande, finns inte kvar. Jag kan använda händerna, inte den käpp jag planlöst och irriterat låter fara omkring i högen med grå och flyktig materia.

De ljusaste partiklarna virvlar upp i luften, försvinner, beblandar sig, blir ett med naturen, blir en del av kretsloppet.

Jag ber om regn, jag vill ha ett stilla regn, ett strilande regn som tar med sig askan bort, som tvättar bort också mina minnen så att jag blir lika nollställd som hon inför blotta tanken på vårt förflutna.

Jag vill födas på nytt ur den där askan.

Jag vill lyfta mot himlen, fri igen, men det kommer bara inte att gå. Jag orkar inte längre, hon var mitt allt, mitt hopp och det lilla som återstår av min framtid.