Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 2

 

Mitt namn är Antonios, det skall vara så, inte Antonio som de flesta kallar mig, ja, de som inte känner mig och därmed fått en ljungande uppsträckning för sin ignorans och okunskap.

Morfar var egyptier, min mamma född i Finland, pappa en bondpojk från Dalsland. Någon inavelsrisk finns inte, det är genblandning som borde resultera i DNA-kedjor som inte bara är unika utan också något genforskare borde gå i spinn för.

Antonios var min morfars beslut och hans makt måste ha varit stor ty den gamle gammeltestamentlige koptiske patriarken dog nio år innan jag föddes men hans legat var starkt och uppenbarligen hugget i sten.

Trots gener som frodats vid Nilens banker har jag inget emot kyla. Februari är ok. Den är kort och den är vinter. Den förställer sig inte. Där jag bor kan den bjuda på överraskningar, som dagar som doftar vår, känns som vår, men som du förstår bara är en trailer för den riktiga våren och den är fortfarande långt borta.

 På min ranking över månader är mars ständigt med i nedflyttningsstriden. Tillsammans med november. Men nu är det ju en gång så med månader att de kan inte flyttas ner i andra divisionen, kalenderåret är som NHL och förblir så om inte den franska revolutionskalendern införs. Då skulle striden stå mellan brumaire och ventôse.

Lite orättvist, brumaire kommer från det franska brume för dimma, dimma gillar jag, det blir så mycket Thomas Mann då och det är eftersträvansvärt. Dimman kan dölja det mesta. Smärta, till exempel. Olycklig kärlek. Och kärlek. Ondska men inte vemod. Vemodet följer dimman som en ordlös sirensk locksång.

Ventôse är ett ord skapat ur latinets ventosus som betyder blåsigt och då känns nedflyttning mer rätt.

Fast på Österlen blåser det ständigt. Även under brumaire.

Ljuset då. Ljuset som kommer i mars, det måste vara avgörande. Ja, men det är inte positivt. Det är avslöjande, spåren av vintern syns tydligt, skitiga rester av snö, bleka färger som i en handkolorerad åldrad veckotidningsillustration.

Mars är en månad för de suicidala. I skydd av mörkret döljs skavankerna, även de mentala guppen. Där kan de söka skydd och resten går att släta ut med alkohol.

Gräset har åtminstone inte börjat växa. Och redan nu kan jag säga att några perfekt trimmade gräsmattor blir det inte den här sommaren. Inget annat heller för den delen.

Min dagliga livscykel är likadan. Varje dygn är en upprepning. Livscykel är för övrigt inget bra ord, det var inte mycket till liv. Jag går upp tidigt. Jag är glad om jag kan sova till klockan fem, om klockan är mellan fyra och fem hände det att jag går upp men oftast ligger jag kvar. Sovrummet är kallt, den delen av huset är följsamt, kallt ute, kallt inne. Sommaren är dock sovrummet svalt, det skall sägas, det stora glaspartiet mot gården vetter mot norr. Jag ligger naken omsluten av dun, jag har ingen anledning att gå upp men tristessen kan bli för stor även för en som aldrig gör någonting.

Det blir en stund vid datorn. Planlöst surfande, skriver, jag har massor av påbörjade projekt och texter, inget blir färdigt, jag har mina begränsningar i det avseendet också. 3 000 tecken, sedan tröttnar jag, måste ta en kreativ paus, det blir aldrig en paus, oftast blir det inget mer. Det där med paus fungerar inte.

Det var mitt mantra även när jag var i form. När jag tränade. Joggade med den besattes frenesi. Kilometer efter kilometer men ingen paus. Då orkar du inte dra igång maskineriet igen.

Så efter pausen blir det en stunds självbefläckelse, välsignat av internets oändliga utbud på kärlek.

Jag går sedan ner, gör i ordning mitt kaffe, som om jag vore hipster i takt med tiden, gör jag en caffe latte i glas, svart och ondskefull skånerost toppad med ett rejält lock skummad mjölk. Att se ner i vattenkokaren är att skåda in i mina egna artärer, där simmar kalken omkring. Avkalkning? Visst, en vecka senare ser det likadant ut igen.

Jag fortsätter min låtsade sysselsättning vid datorn. En dummy, ett magasin som ändå aldrig kommer att ges ut. En debattartikel utan medium, en blogg ingen läser, en tweet försvinnande få noterar, den enda gång en tweet fått uppmärksamhet var när galningarna som dansar på Flashback missuppfattade den och hyllade den som ett rasistiskt, misogynt manifest. Jo, för dem är 140 tecken ett manifest. Lite långt, kanske, men ändå ett manifest.

Misogyn, förresten, visst, kalla mig gärna det, men det är ju bara en bråkdel av mitt hat. Det är i själva verket diskriminerande ty jag hatar i stort sett alla, mest hatar jag mig själv, självförakt borde vara en OS-gren, jag vore självskriven som medaljör. Ja, så att kalla mig misogyn. Mer korrekt vore väl misantrop på anabola. Typ.

Men jag hatar inte henne. Jag gör inte det. Jag älskar henne fortfarande och hoppas bara hon kunde förstå. Vi hade otur i vårt förhållande och jag var en idiot som trodde det skulle bära ändå. Kvar finns en liten strimma hopp, den som tror på att det verkligen är en paus, att Västra Hamnen och kräket där bara är en parentes.

***

Jag äter frukost. Den innehåller vanligtvis för många kalorier, den är alldeles för energirik, att sitta vid datorn och tycka synd om sig själv bränner inte så mycket.

Ägg och bacon med stekt potatis och två rostade brödskivor med smör och en kopp Yorkshire-te, en sockerbit blott, det är en normal frukost.

Eller tre mackor med stekta ägg som pålägg, fast de är plågsamma, det är våra gemensamma, våra förlossningsmackor, de som fyllde min ryggsäck när vår son såg den här hemska världen för första gången. Det skedde på regionens lasarett, ett arkitektoniskt missfoster, det är öststatsdesign när den är som sämst. Hela byggnaden utstrålar makt, storebror och Jantelag. Den krymper alla besökare, maktens arkitektur jobbar alltid så, Cheops, Alexander, Napoleon, Mussolini, Hitler och Sovjets alla koryféer har alla varit svaga för den sortens arkitektur. Storslaget på gränsen till parodiskt, väldigt och härskande.

Svald av betongmonstret bestod hennes kost av julmust och clementiner. Jag, den bortglömda pappan, en sjukvårdens hanrej, han som enligt gällande påtvingade jämställda norm, måste vara närvarande, får dock se till att ordna egen kost.

”Vi har faktiskt en cafeteria”, sa en vitklädd sjuksköterskekärring vars uniforma del avslutades med vitrödrandiga strumpor nerkorvade i blåa foppatofflor. Osmakligt.

Jo, men om ungen väljer att anlända klockan 04.30 på morgonen? Cafeterian stänger väl vid nio och det råder ju ingen tvekan om vem som bäst behöver näring och vem som gör jobbet. Det är hon, modern, amazonen, den som ser till att arten inte dör ut. Om vi enligt sträng marxistisk ordning fördelade näringen åt var och en efter behov, så är det den grossesstyngde som går först. Det innebär inte att pappan, även bara sittandes, efter sju-åtta timmar inte behöver mat. Det går inte att göra något åt. Hungern kommer, energin tar slut. Så fungerar människan oavsett kön.

Så jag hade egna mackor. Hönökaka med stekt ägg. Förlossningsmackor.

Då var jag dessutom smärt och stilig, hade renoverat ett franskt hus, skadat mina fingertoppar för evigt, de var ständigt spruckna efter att ha begravts i pust, bruk, sand och annat kalkrikt material. Huden torkades ut för att aldrig återhämta sig. Det går att leva med utom när chili eller vitlök skulle hackas. Men några mackor med stekt ägg var snart ute ur det då nästan fulländade systemet.

Nu bygger den kosten bara på mitt förfall.

Leverpastej med stekt bacon och smörgåsgurka. Väldigt gott. Väldigt lite hälsokost. Bacon från danska grisar, troligen. Sjuka djur, fyllda med antibiotika och fan och hans mormor. Leverpastejen har väl samma ursprung, försök hitta den informationen på paketet, då behövs det mer än ett lycka till.

***

Jag blev faktiskt färdig med ett projekt. En kokbok. Över 100 recept inklusive kostnad för varje måltid. Mat för fyra under hundralappen var målet, ”Kokbok för Arbetslösa” namnet, jag gjorde den för att fylla ut det tomma utrymmet som bildats när jag sagt upp mig.

Jag satt där fullt betald i tolv månader. Det var då hon blev sjuk. Det förlamade oss. Jag fick leva för att ge sonen en chans. Jag gjorde min kokbok, den tog över ett år att bli färdig, jag är ju den fullfjädrade autodidakten och vill göra allt, således redigerade och layoutade jag den också.

Jag skickade smakprov tillsammans med ett säljbrev till tolv förlag. Två svarade. De tackade nej.

Vänligt men bestämt.

Men mellan raderna stod det:

”Vem fan tror du att du är? Du är en gammal äcklig gubbe, en vit heterosexuell man och sådana vill vi inte ha att göra med. Du måste vara ung, helst kvinna, det gör inget om du saknar erfarenhet men du bör nog ha en blogg. Helst en anknytning till Söder, är du dotter till någon av de hetaste av de inavlade där, så får du förtur. Alltså om du heter Haag, Schyffert, Söderström, Luuk etc, ja, då är det fritt fram. Om inte, så måste din blogg, hur jävla meningslös den än är och hur många särskrivningar och stavfel den än innehåller, ha minst 100 000 träffar, då tar vi dig. Stavfelen rättar vi. Ja, om du inte får en förlagsredaktör utan annan erfarenhet än rätt efternamn.”

Så stod det i alla fall i de mejl jag fick.

Eftersom stockholmare inte alls är smartare än lantisar så måste jag här påpeka att Söder i det här fallet är ett kontextuellt begrepp. Ja, så att stockholmarna förstår.

***

Jag hade världens bästa jobb. Det var fullständigt kravlöst. Jag producerade material för Globe Perspective, världens största sajt om resor. Ett förlag bytte inriktning i rätt ögonblick och häpp så hade man världsherravälde. Den som tog steget hyllades och belönades trots att det mest handlade om tur.

Efter två år sålde han det. Fick 94 miljoner kronor, Yahoo köpte, den desperata jakten på klick är galnare än den hets som ledde till den holländska tulipankraschen på 1600-talet.

Jag åkte jorden runt och producerade filmer. Det handlade mest om sådant som den vanlige resenären inte hade en chans att uppleva själv. Det var för dyrt och för omständligt att resa så. Men de hade givit mig fria händer, så det var vad jag gjorde. Och det genererade massor av träffar, det räcker i den världen, även om de föräldrar som tar barnen med sig på tåg genom Khyberpasset är lätt räknade. Inte konstigt, barnen skulle tvångsomhändertas så fort tåget tuffade in i Kabul. Av omtanke alltså, inte av religiösa fanatiker, måste påpekas.

De betalade mig bra, jag hade 150-200 resdagar per år vilket var slitsamt men lönsamt och vårt förhållande de överlevde allt. Ja, då i alla fall, när jag var i mina bästa år och full med deg.

Det är jag nu också, fast med pizzadeg. Det är inte lika attraktivt.

På jobbet, låt säga i sviten på 18:e våningen på att lyxhotell i Mandarin-kedjan i Shanghai, när jag mumsade på en club sandwich till mig levererad av en servil tjänare, drack en kall Carlsberg direkt ur flaskan, då kunde jag nypa mig själv i armen. Jag kunde tänka högt ”Att snart blir du avslöjad, det här är inte ett jobb, det är rena bluffen, du leker fortfarande trots att du borde vara vuxen.”

Marx viskade dessutom i vänster öra:

”Du skapar inget mervärde. Du är en samhällsparasit.”

Fast det gjorde jag. Jag skapade ett mervärde åt mig själv och eftersom "satsa på dig själv" blev statsreligion redan på 80-talet så var jag en trogen besökare varje högmässa.

Det nya Shanghai glittrade utanför mitt hotellfönster, staden är som vilken annan Metropolis som helst, fylld av de stora internationella konglomeratens skyskrapor och loggor. Jag beställde en öl till och skulle den här gången inte glömma att skicka med honom tvätten. Det kostade ingenting i Kina och notan hamnade ändå på reseräkningen.

Jag fick till slut rätt. Någon annan nöp mig i armen. Tog i ordentligt. Då kändes det. Då blev jag varse. Jag hade blivit avslöjad.

***

Gilla gång, det var verkligen den perfekta beskrivningen av mitt liv. Hur långt hade jag kommit? Frukost, sedan datorn igen i runt två timmar. Har jag berättat det redan? Strunt samma, så här är det och det är en viktig del av det lilla som återstår av mig, det som går att kalla liv.

Jag måste ha min paus. Det är en kreativ paus men också en nödvändig. Jag är en enkel människa med enkla vanor, det skulle mycket väl kunna gå att ställa klockan efter mig, den skulle självfallet inte kunna jämföras med atomuret i Frankfurt men den skulle mycket väl räcka till för att sköta ett enkelt förortsliv, vilket gäller de flesta i Sverige boendes.

Jag måste ha min sömn. Det handlar om 8-10 timmar. Problemet är att jag inte kan sova mer än max sju timmar i sträck. Under den perioden är då också minst ett toalettbesök inräknat, regelbunden onani tar inte hand om alla prostatans tillkortakommanden. I allmänhet somnar jag dock om och får mina sju timmar.

Jag går upp mellan 05.00 och 06.00, det finns variationer på det också.

Jag är sedan aktiv i fyra-fem timmar. Sedan måste jag sova igen. Hjärnan kräver det. Det är konsekvensen av den överhettning den utsattes för under hjärninflammationen.

Tuppluren blir runt en timme, ibland två, understundom bara 40 minuter, och i sällsynta fall, inte alls, det är om hjärnan fortsätter att arbeta med tankar, vidkommande som ovidkommande, då är det bara att kliva upp igen.

Efter att jag har sovit återstår inte mycket av vare sig vilja eller energi. Varelsens genbank har då mer gemensamt DNA med en zombie än med en människa. Enklare sysslor funkar, inget kreativt bortsett från matlagning, fast det gäller inte längre, det var innan mitt äktenskaps menopaus, nu gör jag 98 fall av 100 något enkelt och gott, något som stimulerar hjärnans njutningscentrum så fort som möjligt och då är det alltid fett inblandat. Smör, grädde, bacon, goda köttbitar stekta i smör, majonnäs, bearnaise, lasagne. Det finns mycket att välja bland.

En enkel beskrivning för storstadsmänniskor är LCHF-diet med kolhydrater. Bröd och potatis helst.

Till sommaren får jag se, kanske ids jag tända grillen, låtsas att jag är som vilken annan svensk medborgare som helst, det vill säga tar varje chans att laga maten utomhus och äta den där, dricka vin i solnedgången, lyssna på musik. Det går kanske att göra ensam, jag får se, om jag lever då.

Jag har massor av saker jag måste göra. Till och med saker jag vill göra. Eller snarare ville göra, förut, till och med innan pausen, det var innan sjukdomen.

Dra ny el i köket, ny bänkbelysning, alla prylar fanns, de inhandlades för flera år sedan. Jag orkade inte då, hon sa aldrig något, om hon ens visste att de fanns. Hennes minne var uselt. Efter cytostatikan rena skämtet. Fast det var förstås inget att skoja om. Men det gjorde jag ändå.

***

Skall jag försöka mig på en analys till vårt gemensamma haveri behöver jag inte gå så långt tillbaka i tiden. Vi hade flyttat ut på landet, tjänstebilen var ersatt av en gammal fyrhjulsdriven RAV4. Vi var så långt från vintern det gick att komma i Sverige.

Jag hade lovat att fixa vinterdäck. Hon hade påmint mig flera gånger, jag hade svarat:

”Javisstja, det har jag glömt, jag fixar det.”

Och så skjutit det på framtiden.

Mina pengar var slut. Jag hade utnyttjat systemet så länge det gick. Det var högkostnadsskydd åt andra hållet, jag hade en försäkring för bemedlade, det räckte i ett halvår, a-kassa ytterligare ett år, starta eget-bidrag sex månader till. Skärven blev dessutom bara mindre och mindre. Ingen ville ha mig, ingen ville veta av mig, jag sökte jobb, vikariat och halvtid, där jag utan tvekan måste ha varit den mest meriterande men jag fick inte ens träffa dem. Åldersfascismen är en stenhård och oförlåtande statsreligion i Sverige.

Vintern kom tidigt det året. I november redan. Mårten var kall men snöfri, Anders var vit och kall men inte slaskade julen för det. Den var stenhård. Liksom fortsättningen. Hela den långa resan fram till påsk.

Misstaget skedde redan i början på december. Studiedag på dagis, vi skulle på bio, jag, sonen, bilen, sommardäcken. Hon jobbade, drog in pengarna till vår något för dyra tillvaro.

Det var snöglopp, isfläckar och ett ljus som knappt orkade genom den fuktmättade luften. Strax innan grannsamhället är det en s-kurva på den smala och tuffa riksvägen. 90 är begränsningen, strax över 100 normen.

Jag är inte säker på mina egna minnen, men visst har jag lyktorna i ögonen, en annan ligger för tätt bakom med illa ställt halvljus på vänster sida, någon gör en vansinnig omkörning av en tradare med släp med sent lastade betor och mina val är döden direkt eller senare någonstans i åkern till höger.

Jag vet att jag valde det senare. Sedan är det rätt tomt. Tills:

***

Först är det bara tystnaden. Och evigheten. Och så den där låten som bara dök upp i huvudet. Den fanns där som en slinga, som en galen mans hissmusik, det var Lundell, den där Agnetha Fältskogh körar, men alla orden var inte på plats, det var ”Så ska det låta” för tondöva dyslektiker:

”En tredje är … och samlar på falkägg, en fjärde polis och kör in i bergvägg efter bergvägg”

Gång efter annan. Samma strof. Många gånger, Väldigt många gånger. Glasögonen är borta, verkligheten är som vaselin på linsen, det är suddigt, otydligt, och fullständigt obegripligt.

Någon har hittat regeln, sakta dras volymen upp och så hörs den stilla gråten. Hans gråt.

Det var det vackraste ljudet någonsin.

Och utanför den spräckta rutan faller snön.

***

Hon smeker mig över kinden. Jag är i sjukhussängen igen. Jag har ont överallt men den enda fraktur de hittat är höger nyckelben. Benen lades rätt, brottyta mot brottyta, då var jag sövd, men det är allt de gör med nyckelbenen. Sedan fixerar de med tejp. För min del handlar det sedan om att varje rörelse, och då menar jag varje, gör ont. Från tåvickningar till att vända blad i boken på den analoga läsplattan framför mig.

Hennes leende är varmt. Jag känner hennes kärlek.

Sonen mår bra. Inte en skråma mer än ett jack över vänster ögonbryn. Psykiskt är han lika stark som förut, det blir ett ärr efter jacket, det får han bära med sig livet ut, som ett vitt streck när solbrännan är den rätta. Ärren i själen syns inte. Än.

Han finns i en annan sal. För observation. Han klarar sig. Hans psyke är inte ett barns utan den nyfikne upptäcksresandens. Hade det varit som förr när också yrken gick i arv, hade han kunnat ärva det jobb jag inte längre hade kvar.

Om jag letar bland de slarvigt lagrade minnesbilder jag har kvar kan jag inte hitta ett enda kritiskt ögonblick. Hon är som en ängel, hon vårdar oss ömt, hon säger inte ett ont ord om olyckan, om sommardäcken och vad det hade kunnat kosta oss.

Vägbanan är torr och inte snö- eller istäckt. Det bedöms inte som vinterväglag, det är på håret, jag vet inte varför försäkringsbolaget skonar oss, de brukar vara urkassa på mänsklig hänsyn, i världseliten när det gäller att stoppa utbetalningar.

Så vi får en ”ny” bil.

Jag tömmer en pensionsförsäkring. Räntebärande. Den lägger jag i samma pott som försäkringsbolagets. Vi får en betydligt fräschare RAV4. Samt vinterdäck. Påmonterade.

Någonstans under hennes fantastiska yta måste det finnas något. Ett sått frö. Det börjar gro, hon ger det näring, jag ger det näring och snart behöver hon en paus. Det är min teori.