Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 20

Jag närmar mig målet. Mitt manifest skall vara 100 sidor, det skall vara uppdelat i 30 kapitel. Det skall vara en sann skildring, jag får inte värja för sanningen, jag får inte dagtinga med min ärlighet, mitt löfte att alltid säga vad jag tycker.

Jag är behov av ett soundtrack, det blir Håkan Hellström, Valborg, live från Ullevi, och jag borde ha vetat hur det skall sluta. Jag är en sådan idiot, sådan obotlig romantiker och det fungerar inte alls, allt står bara stilla och jag är i tidsmaskinen och far fram och tillbaka mellan tonår och nostalgi med en hastighet en Timothy Leary-lärljunge bara kunnat drömma om.

Jag är förlamad, knockad, nertryckt i soffans kuddgemenskap med den makalösa bolstrade kraft Håkan Hellström slår mig med.

Jag vill också provsmaka livets heroin en gång till, vandra hem en ljus sommarnatt, efter ett varmt sommarregn, glittrande gator och så den där makalösa doften. Den av varm asfalt hastigt nedkyld av ett ljummet regn.

Mina promenader hem från Ullevi har de allra flesta varit väldigt tunga.

***

Så jag sjunker sakta ner i mina egna minnen. Det här är inte livets heroin, det är nostalgius vulgaris, den tyngsta drogen på marknaden, jag kommer ingen vart, jag når inte ens min samtid, min tillvaro här och nu, jag ser presens där borta, bakom skynket, det är inslaget i tjock plast, som om presens vore en brottsplats, jag ser de går omkring där och diskuterar, gestikulerar, där finns en rättsläkare, två tekniker, två civilklädda poliser ivrigt diskuterande.

Jag försöker gå närmare, trasslar in mig i plasten, men jag är missförstådd, jag vill inte dit, jag vill bara höra vad det säger, få en hint om vad det handlar om, vad mordkommissionen gör i mitt liv, i min nutid, det finns inget brottsligt där. Inte än. Inte av det slaget, jag är en småtjuv, en bedragare, en profitör på känslor, det finns ingen anledning att kalla in det stora kavalleriet för det jag gjort.

Om det inte.

Om det inte är.

Om det inte är min död de utreder. Är det jag som ligger där i en onaturlig ställning, vars konturer nu kritstreckas där ute på trägolvet.

Fan att det skall vara så vårt att se genom den här tjocka plasten, den är dessutom vikt så många gånger att små mjölkfärgade streck gör det ännu värre.

Ljudet som tränger ut är mumlande, ett och annat ord kanske, men inget jag känner igen, va’ fan är det här, det är ett annat språk, jag känner inte igen det, kanske ett slaviskt?

Vad handlar det här om, varför utreds min död av presenspolacker? Vad har de här att göra?

Jag vill bort, jag vill tillbaka till min samtid men vägen är stängd, det är inte bara plastskynkena, det finns en osynlig barriär, jag kan inte komma fram. Men jag vill inte resa mer, jag har gjort det, min samling med intryck är komplett, det finns tillräckligt med minnen lagrade och jag har besökt den där lilla idylliska restaurangen som inte går att hitta i en guidebok, den som det inte går att hitta tillbaka till, maten var fantastisk, så enkel och rustik, och den kostade inget alls och vinet bars in i kraftiga sandfärgade lerkannor.

Musselsoppan som serverades på stranden i en liten bortglömd badort norr om Neapel, den hade allt, det var djup och skärpa i en stor handdrejad skål, det rustika brödet var den perfekta partnern. Det var november, där låg en rostad torkställning och någon annan stålkonstruktion vars ägare för länge sedan dumpat där.

Kvinnan borde stängt sin bod för två veckor sedan, vi var de enda besökarna på en öde liten strand från vilken man kunde se Vesuvius ruva och bestämt låta oss betraktare veta att när som helst kan det vara dags igen. Det var november och badsäsongen var slut sedan länge. Där vilade den trötta avmätthet som präglar sommarens paradis på hösten, när allt är över, när tonerna från den sista serenaden mjukt landat i den fuktiga sanden.

Soppan var hav och tomat i koncentrat. Persilja och vitlök, salt och dessa gudomliga blåmusslor. Havet var strävt och salt, det fanns inte mycket blått på himlen, det fanns inte mycket som var förmildrande. Men soppan behövde ingen fond, inga kulisser, inga biroller. Den var allt. Den var smärta, den var det vemod som vilar i blicken hos den gamla brunbrända och fårade fiskaren som varje dag lägger sina nät i den allt mer livlösa Neapelbukten och dess intensitet var i nivå med tonårskärlek under klädstrecken i kvarteret runt Piazetta Salvatore Trinchese en ljummen vårkväll.

Åhh, jag är fast i mina minnen.

Jag kommer inte undan.

***

På den sena eftermiddagen kommer regnet i drivor. Det piskar momentant mot fönstren, i farstun hukar katterna, de ids inte ens inta favoritpositionerna i fönstren. Kanske är det undergången som går att läsa av i katternas beteende? Det sägs ju att innan jordbävningar tystnar djuren, de fyrfota flyr och fåglarna håller helt enkelt näbben.

Det har regnat mycket hela vintern när den årstiden lämnar över stafettpinnen till våren sker det i en mjukt glidande rörelse. Få märker att något har hänt. Överväxlingar är vardagsmat. Regnet fortsätter. Åkrarna kan inte svälja vattnet, det bildas vattensamlingar och små sjöar. Den svarta jorden antar en gråaktig ton, som den visade att den mår illa av så mycket vatten.

Jag har äntligen hittat ett försonande drag beträffande mars månad. Ljuset. Dagens plågsamma ljus mildras när am blir pm. Ljuset på sent eftermiddagarna är som jag vill ha det. Långt från Skagenintensitet men det finns där som stöd för melankoliska tankar. Det ger också med sig i tid, det blir tillfälle att kura skymning i gungstolen framför den lilla danska kaminen.

Jag upptäcker vatten på golvet i brygghuset där den står. Iskallt vatten under mattan och spåren leder mot väggen vid kaminen. Märkligt, det har aldrig hänt förut.

Jag lägger mattan i tvättstugans ho, breder ut ett använt badlakan på golvet, trampar i den kalla vätan med bara fötter och teorin som formar sig i skallen säger att regnvatten tar sig in i skorstenen och rinner ner och ut på mitt golv. Det känns inte bra.

Det får blir en elementens kamp. Jag tar en karaff rött, ett glas och en bok, placerar dem på det lilla bordet vid gungstolen. Laddar kaminen med virke och brassar på. Jag måste torka ut vätan. Kaminen är liten, kammaren sväljer bara små träbitar och de förkolnas snabbt. Jag måste sitta här i timmar och se vedstapeln mot den vita väggen bli lägre och lägre.

Den är liten men avger värme i massor. Det blir olidligt varmt i korridoren där den står. Jag får gå och hämta luft i köket och utanför fortsätter regnet att piska möss och människor.

Vinet höjer ansiktstemperaturen också. Tredje glaset, kanske? Det är den här gången den optimala mängden alkohol, lugnet sprider sig, värmen i kroppen, må-bra-känslan. Problemet är att ingen kan stoppa där, inte jag, inte någon annan, kanske är det helt enkelt så primitivt att kroppen säger ’Fan, va’ bra du mår, fyll på mer så mår du ännu bättre!’. Lydiga tjänare gör som kroppen säger.

***

Alkoholen är som en dimmer på all tankeverksamhet. Minnet blir grumligt, inte den nostalgiska avdelningen, där älskar man vin, då ringer de på förstärkning där.

Mitt minne är dessutom den gamle mannens. Nya intryck katalogiseras inte längre, de bara kastas in där, de ligger där huller om buller och därmed är också associationsbanorna korrumperade, ett väckt minne ger fel associationer, jakten på rätt pusselbit blir helt omöjlig.

Med alkohol finns det inte en chans.

Så jag sitter framför den lilla danska heta kaminen med nakna fötter ovanpå gungstolens medar, stjälper i mig vin, gungar med avmätt långvårdsfrenesi och försöker förtvivlat minnas när hon gick ifrån mig. Jag minns inte datum, inte heller veckodag, jag har inte nått att binda minnet vid. Det är kaos på lagret, det är bara ordning på barndomsminnena, hockey-VM 1965 avgjordes i Finland, i Tammerfors, vet inte alla det?

Så när gick hon? Varför gjorde hon det? Varför är hon inte här?