Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 21

Drömmarna. Tydliga drömmar. Detaljrika. Färger och små detaljer, som om en liten zenograf fanns placerad i drömcentrum och hans uppgift var att se till att allt blev rätt. Han misslyckades sällan.

Det är märkligt, jag har inte gjort det förr, inte så detaljerat, inte så tydligt och inte har jag kunnat rekapitulera dem i vaket tillstånd tidigare. Det kan jag nu. De sitter där som vykort från det undermedvetna och de är så påtagliga och trovärdiga att jag ibland har svårt att skilja dem från minnen

Häromnatten är jag tillbaka på jobbet. Jag har ett perifert uppdrag i Göteborg, det är på frilansbasis, jag har gjort ett jobb med en trollkarl i en förort, det känns som Partille. Jag levererar också krönikor, det är någon form av festivalvecka.

Jag ber dem fixa bild på trollkarlen, ser sedan en hockeymatch tidigt på morgonen, pratar med en kompis från den tiden, han är också i branschen men på arrangörssidan.

Telefonen ringer, en signal, sedan är det tyst. Jag tar upp mobilen, trots att jag stängt av den funktionen är det ett meddelande inspelat.

Det är Elmer, en fotograf jag jobbar med, rasande skicklig, få har hans förståelse för färger, hans kompositioner är alltid strålande, som porträttfotograf har han dessutom några jämbördiga, inga övermän.

Nu är hans röst neutral men innehållet osar av kritik.

”Du har bestämt träff med mig och trollkarl och nu är du inte här. Trollkarlen vet inte ens vem du är, det är andra gången det händer på kort tid, börjar du bli senil? Dessutom, dina krönikor, vad är det med dig egentligen? Niklas krönikor är fyllda med liv och det som händer runtomkring. Du hänger dig åt meningslösa detaljer. Vad är det med dig?”

Elmer är världens snällaste människa. Nu är han rättfram som en plakatmålande heltidsdemonstrant.

Märkligt.

Jag är kanske inget längre. Jag menar att jag inte kan längre. Att min impotens också drabbat pennan. Att det som bara rann ur mig, klart och rent och ystert som en vårbäck, nu flyter ut trögt, inte särskilt attraktivt och understundom illaluktande.

Niklas är en kollega. Enkel på alla sätt och vis. Tar han i så han spyr når han samma verkshöjd som mina inköpslistor.

***

Anledningen till att mobilsvar är avstängt är följande. Jag är säker på att jag redan på tonläget kan höra om jag skall avslöjas, att kritik väntar. Jag vill inte ha det inspelat, jag tror att meddelandet blir mer rättfram då, att jag då hör vad de verkligen tycker om mig och det är inte positivt. Ingen älskar mig.

Nu svarar jag inte alls. Om det nu skulle ringa.

***

Morgonen är klar. Solen attackerar från söder, in i mitt vardagsrum. Det är drygt en månad kvar till sommartid. Ett bedrägligt ord. Sent i mars är långt från sommaren. Värmen leker tittut med oss så här års. Nu rä jag här. Nu är jag det inte. Som små barn skiner vi ikapp med solen när värmen visar sig, när den försvinner mulnar också vi.

Jag ser på morgon-tv. Det gör jag inte ofta. Det var det hon gjorde. ”Nyheter”, kallade hon det, men det var det sällan, mest ointressanta samtal i soffor.

Värst är de märkvärdiga kulturmänniskornas interna flams. Det är tydligt att det här är ett skrå som har möte och de vill inte gärna släppa in några andra, själva skråväsendets affärsidé.

Deras underdånighet är extremt irriterande. Kladdig beundran av någon annan skråmedlem, flamsiga leenden och skratt, det är ett irriterande rövslickeri som fjärmar dem från tittarna, det verkar de skita i, skråmedlemmarna, för de är så himla fina och korrekta.

När kom den där irriterande trenden? Att radio- och tv-program skall låta och se ut som ett samtal mellan kompisar på ett kafé. Bortsett från att i radio och tv är det klibbig konsensus som gäller, de skrattar och pratar i mun på varandra och de får de gärna göra men skona oss andra.

Jag är så gammalmodig att jag söker vetande, kunskap när jag lyssnar på radio, en aha-upplevelse är aldrig fel. Det är långt mellan dem numera.

Jag har valt att stå utanför samhället. Isoleringen blir allt mer omfattande, snart lyssnar jag inte på radio längre.

Vi skulle haft ett val i mars. Det blev inte så, det dagtingades bort.

En söndag i mars för två-tre evigheter sedan var det också val. Det kan man kalla extraval ty det handlade om den framtida energiförsörjningen i Sverige.

Engagemanget var stort. Gigantiskt. Den svenske finansministern med en imponerande resonanslåda beskrev sammanfattningsvis den svenska politiska kartan så här:

”Alla som kan spela gitarr är emot kärnkraft.”

Det var som i Ekborgs-sketchen ”Bunta ihop dom.” Inget fjäsk, inget individuellt flirtande, alla över en och samma kam.

Inte mig emot.

Det var längesedan jag fick nog av minoriteternas tyranni.

***

Jag duschar. Rakar mig samtidigt. De varma strålarna är vänliga mot mig. Jag tänker på henne igen. På en gång i en avlägsen tidsperiod. Jag var i Marrakech, hade farit runt där norr om Atlasbergen, sökt det riktigt udda, inte hittat mer än några nätter i tält i öknen, te tidigt på morgonen och solen målade guld i sanden och berberna log bakom sina sjok av kläder. Jag satt i skaljacka och värmde händerna genom att hålla i kärlet som var boning åt mitt söta och starka te.

Vi åt sedan lamm och couscous till frukost, jag som alltid hatat couscous, aldrig förstått vitsen med det, det gjorde jag nu, smaken var gudomlig, kryddad med kardemumma och nejlika, uppiffad med grönsaker och saftig av buljong. Lammet var på visit från paradiset, långkokt och sedan hastigt grillat.  Flatbröden gjordes över öppen eld så länge frukosten pågick.

Vi tog sedan kamelerna till en oas. Bilderna blev bra.

I Marrakech bodde jag i en privatbostad. Den vanliga arabiska stilen, ett atriumhus med en innergård som skyddade mot sol, värme, kyla och vind. En fontän i mitten, gröna växter, bäddar att ligga ner på och ägna sig åt kontemplation och navelskåderi. Samt mera te.

Inomhus var det dolskt. Dämpat ljus genom fönsterluckor och tyger, jalusierna ritade mjuka eftermiddagsmönster på väggarna. Sovrummet var en snabb resa till Tusen och en natt. Sängen fylld med kuddar och en sänghimmel där tyllen skyddade dig mot kryp och ondska.

Badrummet var en välkommen lyx. I rustik mosaik där mörkt rött var basfärgen. Jag stod länge under det strilande vattnet. Jag tänkte på henne, gjorde henne till lags, jag rakade min pung. Noggrant. Den var slät och fin. Stinn.

Jag krånglade mig in bakom tyllen. Jag ringde. Lyssnade på de avlägsna signalerna, de var som SOS-signaler. Mitt Mayday nådde fram, vi pratade i telefon. Jag berättade om min kärlekshandling med hjälp av rakhyveln, hon svarade med kärleksbetygelser, inget kunde stoppa oss, det var hon och jag och evigheten. Hennes längtan hördes som lågupplösta dova andetag i luren.

Min längtan var påtaglig.

***

Jag åker österut, väljer den böljande vägen via Gladsax norrut mot Kivik. Passerar Kivik, fortsätter mot Stenshuvud. Kamera, termos och liten ryggsäck samt stavar. Funktionellt klädd. Börjar det regna så börjar det. Insh’Allah.

Jag parkerar så nära kusten det går. Nationalparken bjuder här på Hanöbukten från ovan. En vacker vy, inramad av trädens kala vårkronor. Hanöbukten är kall och lömsk, bör bara beseglas av infödda och rutinerade, de belönas med torsk, den finaste fisk regionen kan erbjuda.

Jag ger mig av in skogen. Stavgår i makligt tempo, försöker hitta monumentet, utkikstornet i betong från vars platå det går att se författarens gård.

Jag hittar det aldrig. Däremot författaren. Vi möts i en glänta, ljuset silas ner genom blandskogens glesa takkupol. Han går raskare än jag, paraderar med ett stort grått skägg, blicken är kändisflackande, han fäster den i backen någon meter framför de skor han nu visar ett så påfallande intresse för. Jag morsar. Han morsar tillbaka. Det är så vi gör på landet, den seden har han åtminstone i all sin misantropiska härlighet plockat upp.

Han får behålla sin sfär, den har han rätt till, precis som alla andra, bara för att jag läst några av hans böcker har jag inte rätt till min beskärda del av hans tid. Hans privata tid.

Författaren har fått mycket stryk genom åren. För både det ena och det andra, hans vittnesmål om trängseln i Sverige är intressanta, han var med redan när plakatfärgen var röd och gud nåde den som inte rättade in sig i ledet. De flesta gjorde det, allt från musiker, via bildkonstnärer, över scenkonstnärer till författare. Det fanns då ingen kollektiv skuld men däremot en kollektiv skyldighet.

Författaren stod utanför. Stod han i ledet gjorde han det åt fel håll, alltid en rebell som hade svårt för förproducerade åsikter.

Nu är han feministernas byte och det har blivit värre. Tonen är råare, påhoppen grövre, det delas ut smällar från höger som vänster och han vägrar att ducka, står och tar emot slagen som en parnassens Tjuren från Bronx, han tänker inte bli uträknad. Aldrig. Han kan förlora matchen men uträknad? Icke.

Brevet han skrev till den unga kvinnan på den stora Stockholmstidningen blev allmängods. Spottloskorna ven. Hånen också. Författaren hukade men stod upp.

Jag läste henne sedan, en förbannat bra skribent, pennan var vass och anslaget fjäderlätt, magisk dynamik när ämnet var passande.

Jag hörde henne på radio och jag förstod genast allt. Hon var överklass, hon hade lärt sig hålla i sherryglaset och att konversera, hon var skolad både hemma och i utbildningsväsendet, hon stod över de flesta andra genom sin klasstillhörighet, resten roffade hon till sig med sin könsidentitet och ålder som skarpslipat redskap.

Vi som flytt från arbetarklassen, vi som skaffat vår bildning på egen hand, vi som sprängt föräldrarnas bojor med vår egen längtan, vi hade ett alltid överskuggande mål när det gällde kärlek: det var en överklasskvinna, en med bildning och dräkt, en med kunskap och maskerad kåthet. Det var en sådan den unge författaren längtade efter och det var en sådan som i den här bittra fejden försökte snöpa honom, ta ifrån honom den manlighet han alltid burit som ett vapen och inte ens hängde ifrån sig i kyrkans vapenhus.

Nu försvann han raskt upp för en backe, de av höstens löv som låg kvar på stigen bildade en liten virvel, en vag rörelse, ett ögonblick i den snart bortglömda historien, det var författarens kinetiska fotavtryck, lika förgängliga som den sirliga rök som lämnar den nyss tända cigaretten.

Jag stöttar honom i hans kamp men som samtiden ser ut blir jag blott en Sancho Panza. Jag får hjälpa honom i striden om utsiktstornet i stället för att bekämpa fiender av kött och blod.

Jag är inte lika glad över hans författarskap längre. Hans första böcker präglades av en berättarglädje, det var skrönor att berätta vid lägerelden, de hade must, färg och fantasi.

I de tjocka manifesten publicerade på senare tid är varje blad marinerat i bitterhet och det är med möda han orkar hitta på en bärande story. Vad han åstadkommer är en tryckt blogg. Jag köper böckerna, läser dem, för i det massiva bloggberget av ord finns det guldådror och den som gräver sig igenom hela berget kommer att finna dem och även om de är sällsynta är de gyllene och glänsande i allt det gråa.