Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 22

Jag bär min tröja med stolthet. Jag dricker kaffe med ”gammelkommunist” på bröstet. Dessvärre förtas effekten ordentligt av mitt enstöringsliv. Jag knapersteker bacon, låter fettet rinna av på hushållspapper, breder tre mackor med smör och krämig leverpastej, pyntar med bacon och smörgåsgurka. Äter dem glupskt, fantastiskt gott och så far den en flyktig tanke genom skallen: hur blir de här mackorna med majonnäs också?

Nästa tanke är mer produktiv, i alla fall för den industri jag driver. Det grämer mig att nyvalet ställdes in. Jag funderade på att möjligen trycka upp valsedlar med ”gammelkommunisterna” och ställa mig utanför skolan på valsöndagen och dela ut dem, klädd i min vita t-tröja. Stå där som en tyst protest och heja glatt på alla söndagsflanörer och hålla fram min valsedel. Den har ett namn. Mitt. Funderar på om Josef Stalin skall vara med som andranamn? Kanske Josef Vissarionovitj Dzjugasjvili? De flesta i kommunen skulle tro att det var någon från flyktinglägret, det gamla motellet i byn, som sett väskdängare komma och gå, sådana som besökt lampaffären, möbelbutiken, bilhandlar’n och firman som säljer jordbruksmaskiner. Några av firmorna har försvunnit, andra gör det snart. Jag förutspår möbelaffärens snara död.

Motellet är i ett plan, det doftar starkt av Norman Bates och ligger där och påminner oss om att allt på 50-talet inte var ljust, vackert och med enorm framtidstro. I bakgrunden vaktar betongen, tysta silos jämte den nedlagda fabrikens dystra och kvävande fasad.

Nu drivs motellet av ett företag skapat av någon ur den ironiska generationen. Det tragiska bygget med sin tysta och förfallna minigolfbana i den dystra trädgården ägs och förvaltas av Enjoy Living! Fan vad de skrattar på de styrelsemötena.

***

Valprognos: 1 röst.

Jag hade inte hunnit registrera partiet men det är inte det viktigaste.

Beslut är fattat i mitt rike och ett av mina strategiska grepp var att inte tvätta håret fram till valdagen.

Men nu är valkampanjen inställd. Så frågan är om jag skall spara t-tröjorna till nästa val. När det nu blir, 2018 eller innan dess?

***

Då borde jag få ut partiet ut på Facebook. Det bär mig emot. Jag är övertygad om att få några tummar upp. Men det är spridningen jag behöver. Och provokationen. Folk kommer att skrika som fan. Jag antar att jag blir utkastad. Men va’ fan: en inställd konsert är också en konsert.

***

Jag måste vara en provokatör. Annars finns jag inte. Jag är som en av dårarna de släppte ut på 80-talet då mentalvården ansågs vara för dyr. De fick bo hemma eller i egna lägenheter, nödtorftigt övervakade.

En del klarade sig, de var ganska harmlösa, varken skadliga för sig själva eller andra.

Vi fick en på halsen senare. På Globe Perspective. Han ringde med jämna mellanrum, var tvungen att meddela var han fanns annars skulle han upphöra att existera, vi var uppenbarligen hans sambandscentral, kanske för att vi lånade honom ett öra, något psykvården slutat att göra för flera år sedan. Han kallade sig Steve och sade sig ha Palmemordet så gott som uppklarat, bara några få bitar saknades. Det handlade om veckor.

Om han inte ringde dessa samtal fanns han inte.

Ja, alla har vi väl vår beskärda del av bekräftelsebehov.

Han skickade sin utredning en gång. Jag hade tagit emot samtalet, givit honom adressen och mitt namn.

Jag fick en nådig lunta. Skrivet på en gammal hederlig skrivmaskin, han hade använt rutigt kollegieblockspapper och minsta möjliga radavstånd. Pappret var tunt, 60 grams, och Steve hade slagit ner på tangenterna som om han skulle ha ihjäl ett bältdjur. Pappret var perforerat, höll knappt ihop.

Den var självfallet oläslig och då är det innehållet och formuleringarna jag avser, inte de sönderstansade bladen.

Hans tankar löpte amok över sidorna, det fanns inget som helst sammanhängande, i alla fall inte för någon utanför hans krets av galningar, med överkänsliga receptorer och för stor mängd signalsubstanser i systemet.

Jag blir inte klok på människan. Vad är vi? Den där tuggan av frukten som dinglade i Kunskapens träd var förödande. Vi ägnar för mycket åt tänkande. Vi borde låta våra instinkter bestämma. Ty jag kan inte komma på det klara med om vi är flockdjur eller ensamvargar? Om vi skall leva i grupp eller solo som en gammal ärrad hankattsveteran? Vad är vi skapta till? Jag behöver ensamheten, jag behöver tvåsamheten, varför finns inte den perfekta mixen?

Nu är det tvåsamheten jag måste ha. För att den inte finns, för att den är oåtkomlig för mig. Jag borde ha pengar, massor, jag borde vara en Harry Schein som hade sin hustru Ingrid Thulin i Italien. Sedan umgicks det i lagom stora doser. Satte sig på flyget och några timmar senare var de tillsammans. Botade ensamhetens ångest med tvåsamhetens gyllene ögonblick. En middag, vin, kaffe, samtal och kärlek. Ost och kex efter midnatt nakna vid köksbordet, ett glas te, rykande och med de torkade svarta bladens ramverk stärkt med mörk rom.

Att sedan vakna med söndagstidning och en riktig frukost. Bacon, äggröra, vita bönor, toast. En balja café au lait, stark och het. Långsam måltid i soffan framför tv:n som bara är en ljudkuliss, insjunkna i egna och andras tankar, de senare hämtade från den tjocka morgontidningen. Morgonrockar i frotté, en tidig sol utanför våra fönster.

Det är dit jag längtar. Det är min lycka, min Lottovinst. Vem kan ge mig den?

***

Jag tar bilen ut i solen. Förmiddagen är stilla. Solen har vridit sig mot söder, den hänger över havet, får det att glittra som en hägring och det bländverket är en komplett bild av 60-talet, den bästa stunden på badutflykten, den att man snart skulle vara framme, promenaden genom den täta barrskogen där det vilade en tung doft av multnad skog i imperfekt, fuktiga barr, fåglarna som sjöng årstidens lov för att den fyllde deras magar och krävor.

Strax innan ankomsten öppnar sig himlen, trädkronorna får ge vika, stigen leder mot en öppning och ljudet som växer är glammet från barn som badar. Doften av hav och tång slår emot.

Det ögonblicket. Just den stunden slår badandet. Det momentet i resan gör slarvsylta av målet. Märkligt.

Jag kör förbi hennes hus. Mitt korta och stapplande snedsteg. Jag kanske duschar en morgon, tar på mig en skjorta som inte liknar ett tält, vattenkammar mig och åker dit med tre röda rosor och står blygt på hennes trapp. Knackar på. Trampar nervöst. Sträcker fram buketten, den är mitt viskade förlåt.

Risken är att jag möter dubbla pipor och ett försvinn!

Sakta kör jag förbi. Tittar in på hennes gård, noterar att hennes bil står där, att någon slags renovering är förestående. Ett par skator bygger ett bo i hennes ståtliga alm, de låter som de inte är överens om var köket skall vara.

Boet är ett fantastiskt byggnadsverk. Det ser för jävligt ut, värre än Elisabet Höglunds frisyr, men är en osannolik skapelse, byggd av ett sammansvetsat par som delar på allt utan själva äggläggningen, den är svår att göra 100 procent jämlik. Med bara två näbbar flätar duon ihop sin boning vars yttre inte skvallrar det minsta om kvaliteten i bygget. Men dess inre är en funktionell våt dröm.

Skatan är det levande beviset på var arter hamnar om den totala jämställdheten uppnås. De ser exakt likadana ut. Det är i den riktningen likhetsfeministerna marscherar. Fast de vill dela på barnafödandet också. Ni får se hur det går, jag slipper, jag är för gammal.

Jag ser henne inte. Men längtar efter sällskap. Hennes.

***

Det är mörkt i sovrummet. Jag skrider sakta in i vaket tillstånd. Något har väckt mig, mitt undermedvetna signalerar på sitt vanliga avmätta sätt till mitt vakna medvetna tillstånd, de får som vanligt inte kontakt. Var fjärde, kanske femte ord, når mig.

Det finns en närvaro. Den känns. Jag skärper mina sinnen, lyssnar. Går ur sängen, kylan angriper varje naken por, jag gör ett toalettbesök, låter den åldrande prostatan styra mig, utebelysningen är släckt, då är det inte kväll, inte morgon, det är natt, kanske 3, kanske 4, där någonstans, tillbaka i sovrummet drar jag undan gardinerna och tittar ut på gården. Vårdträdet böjer sig an aning av vindbyarnas behandling, de nakna grenarna avtecknas mot en bara aningen ljusare himmel.

Det är den historiska gamla kampen, ljus mot mörker. I mörkret finns våra fiender och vår skräck, där bor våra fobier och de lever på sådana här tillfällen.

Är det någon där?

Är det ett ögonpar? Ett djur? En av katterna? Ett vilddjur, en varg? En hund på rymmen? En skabbig räv manad av en skrikande hunger? En människa, en varelse?

Inga andra ljud, inga skall, ingenting.

Jag drar för, lägger mig ingen, hjärnan jobbar för fullt, ja, det lilla den kan nuförtiden. Men sova är omöjligt. Hjärnan har sett mer än jag, den skärper sinnena, hörseln blir fantastisk. Det låter som någon äter, ben som blir avgnagda. Eller?

Hör jag steg nu? Gruset går inte att lura. Tyst tassande genererar också ljudvågor, runt 1 000 Mhz, där mänskligt tal brukar ligga, det våra öron är optimerade för.

I sängen letar jag efter rätt ställning. Det blir ett snurrande.

Då hör jag en smäll. En dov. Som om den stora logdörren slås igen av ett ordentligt vindkast. Eller något annat?

Jag sätter mig upp. Lyssnar. Skräcken är där, greppar om hjärtat, rädslan för det okända är människans värsta fiende, rädslan din egen hjärna bygger upp, filmerna där är de allra mest brutala och otäcka.

I minuter sitter jag där. Håller andan. Som en spanande sioux vars öron är det enda han har att tillgå i den svarta natten på prärien.

***

Uppvaknandet sker med ett ryck. Något som väcker mig? Jag vet inte, jag somnade till slut, det är min första tanke. Det är ljust, klockan är mycket, jag går ur sängen, mot köket, klockan är 09.20?

När sov jag så länge senast?

25 år sedan?

Natten kommer krypande tillbaks i mitt medvetande. Ödsligheten, ensamheten, isoleringen, den sökte vi, den trivs jag med, men det har sina nackdelar.

Knackar det plötsligt på två eller flera balter med knackig engelska, då gäller det att höja smärttröskeln. De har dock läst på illa, här finns inte mycket av värde, ingen förmögenhet eller juveler. Kamera, dator, telefon. Ja, det är väl allt.

Slår de ihjäl mig för det?

Jag tar med mig kaffe ut. Letar efter spår på gården. Ser inget, inte ett kolapapper en gång, inte en fimp, inga bilspår eller fotspår. Ja, snart har jag trampat runt där en stund och spårar mina egna avtryck. Mina banemän kanske bara finns i mitt huvud. Ljuset har jagat iväg dem.