Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 24

Så det finns sådana som inte tycker att min samhällsfrånvända misantropi är tillräckligt? Att det måste finnas en dold agenda som är den avgörande orsaken till att hon lämnar mig.

Det retar mig att jag måste ge dem rätt.

Bara för att det råkar finnas ytterligare starka skäl till vår gemensamma krasch.

Det avgörande är min ogina otillräcklighet, min känslomässiga sparsamhet, min misantropiska läggning och alla dessa ilskna litanior. Därom råder det ingen tvekan, amatörpsykologer – och då menar jag samtliga, även utbildade sådana, vars fragmentariska kunskap ger dem mandat att likt amatören gissa sig fram till svaret – och andra som tror sig kunna ge svaret på den inledande frågan här ovan, har självfallet inte hela bilden klar för sig. Den har bara jag. Och hon.

Men det jag berättar nu, den kunskapen var tills nu bara min.

Det var mitt amorösa äventyr, min comeback som älskare, min otrohet.

Det är inga stolta rader jag skriver. Det var ett misstag, det kostade oerhört mycket mer än det smakade. Jag som trodde jag växt ifrån all fåfänga, att mitt yttre diskvalificerat mig från all slags fysisk kärlek, från den allra mest oskyldiga flirt till en rejäl påsättning på en offentlig toalett.

Hon har en gård på andra sidan byn. Föräldragården. Hon tog över den efter många år i Stockholm, Lund och Malmö. Akademiker, lång och, eftersom hon är kvinna, lite obegriplig utbildning, som dock inte innehöll genusforskning, den del av svensk ”vetenskap” som verkligen får hjulen att snurra. Visst, det är ett stickspår men frågan måste få plats här: vad skall alla dessa genusvetare som den svenska utbildningskorvhornet spottar ut arbeta med? Var skall de få anställning? Simrishamn har redan en genuspedagog. Kanske behövs det en till som kan se till att pojkarna leker med dockor på dagis? Men inte fler.

Min parantetiska amorositet skulle kunna sätta trafikingenjör på visitkortet, det skulle dock inte vara någon exakt beskrivning, för hennes specialitet var att behandla statistik vid publika transporter. Ett helt meningslöst expertområde här på landet.

För min del, till exempel, kan jag vara en övertygad användare av allmänna kommunikationsmedel. Det hjälper inte, ty förbi min enkla boning går det inte en enda buss, den gör en vid båge runt den här delen av landet för att dyka upp på huvudvägen i grannbyn 5,5 km bort. Åt andra hållet, där avvikelsen sker, är det lika långt.

Och det är vanskliga promenader på landsväg med 90-begränsning och utan vägren.

Så jag tog bilen när vi skulle knulla.

Med hennes okomplicerade schema, ja, hon var arbetslös precis som jag, hade vi gott om tillfällen.

För mig blev det en drog och berusningen fick jag av att vara önskad. Själva kärleksakterna var inte anmärkningsvärda. Bortsett från en detalj, mer om de senare.

Jag förförde henne med ord och intellektuell stimulans. Det var inte svårt, konkurrensen här är minimal.

Jag drömmer om mäktiga kvinnor av den typen som skall befolka styrelserummen om feministerna får som de vill. Kvinnor med mjuka former men med hårda nypor i affärerna, sådana som inte hade några problem att ta initiativet när det kommer till fysisk kärlek.

Pennkjolar, vita blusar, glasögon i pyntat senilsnöre, en kort dräktkavaj, stay-ups naturligtvis och högklackade skor. Jag tänker mig min drömkvinna som advokat.

Min tillfälliga bekantskap är långt därifrån. Hon klär sig praktiskt, sexuella fantasier har hon säkert, men de är förborgade hemligheter för mig och jag anser det lönlöst att föra mina enkla önskemål beträffande klädsel på tal.

Den stora lockelsen är hennes bröst. Och det ger mig dåligt samvete, som om jag undermedvetet kompenserar min kvinnas bortopererade bröst med otrohet.

Jag kan fortfarande förnimma dem. Stora tunga, mjuka och varma. Extremt känsliga. En mycket kort genväg till en snabb kärleksstund är helt enkelt att smeka hennes bröst.

Det ger omedelbart gensvar genom upphetsande smekningar utförda av små och varma händer.

Hon har hund också. En Rhodesian Ridgeback. Jag vill inte säga att det var den som drog men jag gillade den och bara det är anmärkningsvärt. Det är bara ett fåtal hundar jag har godkänt genom åren. Han heter Taxim och jag har med mig ben till honom. Stora köttben. Kraftiga. Och vill man se någon varelse blir instant kharma här på jorden, så ge Taxim ett ben. Han värld krymper momentant, det är bara han och benet, lyckan är fullständig. Det finns inget annat i världen som kan få honom att överge det benet, inte ens en hynda, ung, stolt och med hög svansföring. Efter min måltid, hade varit Taxims svar. Nej, förresten, han hade inte svarat alls.

Självförakt fyller som nämnts mitt liv. Men några dubier när det kommer till min asociala rättframhet har jag inte. Att människorna i omgivningen går omkring och serverar falskheter gör inte att jag ändrar mig. Det är ju jag som har rätt. Jag ger folk sanningen även om den gör ont.

Däremot plågar mig den här nyväckta bröstfixeringen. Den har jag aldrig haft förut, jag har inte betraktat den delen av den kvinnliga anatomin som speciellt lockande, faktiskt. Vare sig stora eller små.

Ja, tills en trafikingenjör stod i min väg.

***

Att vara otrogen är som att kliva in i en John Le Carré-roman. Jag känner mig som en gammal trött Smiley. Jag arbetar efter samma principer, vidtager samma gamla vanliga försiktighetsåtgärder men vet att det inte går i längden. Ju längre en spion är verksam desto farligare blir det, vid varje nytt möte lurar kontraspionaget, snaran dras åt, allt fler fakta pekar mot mannen i den slitna trenchcoaten, Smiley, och de ovana agenterna förvånas ty så ser inte en spion ut i deras värld byggd i pojkrum med hjälp av indianböcker och serietidningar.

Jag använder inte telefonen. Hon får inte ringa mig, SMS är det allra mest förbjudna, detta djävulens påfund, den tekniken har snart spräckt fler äktenskap än spriten. Jag ringer henne när andan faller på, jag raderar regelbundet samtalslistor.

Jag vet att förr eller senare gör någon ett misstag och då dras snaran åt. Då ser jag den nakna glödlampan dingla ovanför det rostanfrätta stålbordet i ett rum med mörkt grön flagnande färg.

Förhörsledaren kommer in i rummet. Hon har en stram uniform. Ganska sexig om omständigheterna varit annorlunda. Hon bär glasögon som andas 50-tal och hon har sitt mörka hår i en stram knut nedanför uniformsmössans kant i nacken.

***

En spion blir av naturen paranoid. Rädslan att bli avslöjad blir rätt snart den starkaste känslan. Den slår ut kärlek, tro, åtrå, till och med basala behovs signaler som hungerskänslor.

Jag är övertygad om att hon snart avslöjar mig. Hennes tydliga sorgsenhet är en produkt av otrohetens alltid lika svårt sårande pilar. Hon blöder från dessa sår och jag är som vanligt oförmögen att göra något. Jag drivs av en inre kraft att förgöra, att verkligen köra det här förhållandet över stupets kant för att likt en galen vetenskapsman i sin fladdrande vita rock definitivt avgöra om värt förhållande klarar sådana påfrestningar.

Vi är som dockorna i bilfabrikantens krocktest.

Skillnaden är att bilarna och dockorna aldrig utsätts för fritt fall.