Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 25

”Jag tror vårt förhållande behöver en paus.”

Det klingar så in i helvete falskt. Varför lämna kvar en strimma av hopp när det inte finns något? Varför denna grymhet?

Den meningen är en produkt av den där roliga historien. Lugn. Jag skall dra den. Inte lika bra som OJ Simpson – jo, det är han – gör det i Capricorn One, men ändå.

”Capricorn One” är en film från 1978, mitt i den konspirationsteoretiska eran. Eftersom jag skulle kunna ha Konspirationsteoretiker på mitt visitkort, är det en film jag gillar.

Eran kulminerade med ”Ingen utväg” 1984.

I Capricorn One är det en resa till mars som går snett. Men landningen fejkas i en studio. De tre astronauterna anar till slut oråd, flyr och när en av dem, Simpson, lyckas komma undan förföljarna genom att klättra upp för en klippvägg i Arizona, drar han den här historien för sig själv för att orka och att hålla sig vaken.

”Mannen ringer hem från jobbet, hans mamma är på besök hos dem, och han småpratar med hustrun på telefon, Jodå, sonen mår bra, har gjort läxorna. Dottern är på danskurs. Katten då, hur mår katten? Den är död, överkörd på gatan här. Mannen blir förtvivlad, försöker få hustrun att berätta sådana här saker på ett skonsammare sätt. Hon kunde till exempelvis sagt att först klättrade katten upp på taket… och så vidare. Hustrun lovar att tänka på det i fortsättningen. Nåväl, hur mår mamma, undrar mannen. Hon har klättrat upp på taket, säger hustrun…”

Det är där mannen befinner sig i en paus i ett förhållande. Han har precis klättrat upp på taket. Ensam, naken och rädd sitter han där och omfamnar sina egna smalben. Huttrar i det iskalla regnet men väntar snällt på sin egen undergång. Vilket får mig att tänka på folkmord. Osökt.

Jag har botat mig själv när det gäller mitt på gränsen till besatthet stora intresse för 1900-talets historia i allmänhet och andra världskriget i synnerhet. Jag har sett massor, kanske rent av allt. Historiska dokumentärer, spelfilmer, journalfilmer – ja, allt.

Det finns bilder från massavrättningar, hur de leds fram till massgravens kant och där avrättas med nackskott och ramlar ner i graven där deras redan döda grannar, vänner och släktingar inte ens hunnit kallna.

Varför låter de sig ledas in i döden, varför är det inte någon som gör uppror, som vänder sig mot de uniformerade bödlarna och slåss för det egna livet. Nej, ingen gör det, alla låter sig långsamt ledas fram till kanten, går ner på knä, böjer huvudet framåt och avrättas.

Den bilden, den mannen, det skulle kunna vara jag, snöpt på den lilla kvarvarande rest av besatthet som också kunde beskrivas som stolthet. Han har förlorat kompass och bäring. Hans viljelöshet föddes ur den chock orden ”Jag tror vi behöver en paus” åstadkommer. Han bryr sig inte om sitt öde.

***

Jag tömmer min brevlåda var tredje dag. Tror jag. Det är inte: ’Nu skall vi se, det har gått tre dagar, det är dags att tömma brevlådan.’

Utan jag tömmer den bara, när infallet kommer. Det känns som det är var tredje dag.

Breven grovsorteras. Akuta räkningar måste fortfarande betalas. Myndighetsbrev, till dem räknas Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Polisen och Sjukvården, lägger jag i vedkorgen vid kaminen. De skall brinna. Snart kan jag elda med räkningar också. Den här våren kommer jag att passera den punkt då inget längre spelar någon roll. Då tänker jag fan i mig inte vara det lydiga offret och in i det sista betala räkningar. Min revolt skall drabba alla.

***

Det finns ingen röd tråd längre. Mitt liv verkar inte längre vara mitt. Det är ingen ordning i mitt hem, förfallet blir allt påtagligare, det skulle nu kunna vara den skicklige zenografens skapelse av kulissen till enstöringens allra mest privata. Men min bostad är inte i närheten av mitt inre. Där råder fullständigt kaos.

Jag vet inte vilken dag det är, nedärvd kunskap om årstider och väder, ger mig direkt vägledning när det gäller att artbestämma den varande månaden. Jag går in och ut i ett landskap som ser ut att finnas i gryningslandet mellan sömn och dvala.

Jag är sällan berusad men enligt svensk norm nästan aldrig nykter. Vilken tid det är på dygnet spelar ingen roll för mig, jag häller upp ett glas om kreativiteten behöver bränsle. Och det gör den. Tro mig.

Min autodidaktiska drivkraft är ibland väldigt hämmande. Jag stöter ständigt på någon detalj jag inte klarar av, inte behärskar, jag googlar och söker och inser snart att det här är ett helt yrkeslivs erfarenhet och kunskap som krävs, det går inte att ta till sig på en eftermiddag.

Eftermiddag, förresten, jag är kvar i punkens finaste år, 1979, när Clash släppte London Calling, och vi ville ha allt genast. Den otåligheten brinner fortfarande. Det blir som allra mest outhärdligt när någon amerikan har lagt ut en förklarande video på Youtube. Amerikaner använder för många ord, de måste dessutom stryka under allt de säger genom att röra markören i små snabba cirkelrörelser runt det de just berättat om – för tredje gången. Min otålighet klarar inte sådant.

Min digitala bas tar mig långt. Bilder, illustrationer, lay-out och ordbehandling. Inga konstigheter. Det är min egen bakgård. Där leker jag hemtamt.

Nu är det mest cirkelrörelser. Jag producerar men för vem? Ord, tankar och bilder innehåller massor av ettor och nollor men ingen tycks vilja fläta samman dem till den slutprodukt jag har för avsikt att visa upp.

Fjolåret var det mörka jubelåret. 20 år sedan Estonia gick i kvav, jag minns det, jag satt olycklig på ett hotellrum i Amsterdam, ensam, bakfull och tänkte på Heather i New York, hon var katolik från Nordirland, från en liten grå och trist by som hette Armagh och i New York ett halvår tidigare hade vårt möte varit glödande och intensivt.

Nu hade jag lyssnat till hennes telefonsvarare ett par hundra gånger och som en tragisk ratad och förföljande ex läst in massor av meddelanden. Hon raderade dem sannolikt utan att lyssna på dem, nåväl, det hade inte spelat någon roll, mitt förhållande till telefoner är komplicerat, jag hatar att tala i dem, att tala med en telefonsvarare är självfallet ännu värre. Så det digitala avtryck jag gjorde var: ”Heather, snälla, jag måste få tala med dig.”  I all evinnerlighet.

Från min omadrasserade cell i Amsterdam pratade jag med en gammal kär vän från Paris, nu hemflyttad till Stockholm och Sverige. Hon blev förbannad på mig för att jag hade glömt att rösta och nu var det för sent. Det fanns inga öppna svenska vallokaler i Amsterdam och röstkortet, det låg väl hemma på hallbyrån.

”Vi måste få bort Bildt”, sa hon.

Jag höll med, vad annat kunde jag göra, förlamad i Amsterdam, utan möjlighet att leda demokratin i rätt riktning.

Jag var till yttermera visso fullt upptagen med min egen självömkan så den här hemska nyheten om Estonia berörde mig inte, mitt elände var så mycket värre.

Jag tänkte inte lämna min cell i onödan. Jag gick ut och köpte två dubbla cheese, pommes frites, majonnäs, två behållare mjölk och gick tillbaka till rummet för att slipa ner bakfyllans allra taggigaste kanter med skräpmat.

Tillsammans med Heiki hade jag gjort Nordirland. En grej om puben mitt emot världens mest bombhotade hotell som mirakulöst nog hade kvar de stora handmålade panoramafönstren från 1700-talet trots alla explosioner i en stad som bokstavligen ständigt hukar och är beredd att kasta sig i skydd.

Vi tog en natt på det hotade hotellet, det var en story i sig, såg Seamus Heany i baren och då gick jag fram, skålade, tillfälle att höja ett glas åt en Nobelpristagare ges inte så ofta. Heiki visste inte vem det var, så hans bilder av författaren saknade det rätta stinget, tyvärr.

Vi gick längs Shankill Road, såg väggmålningarna, de är ruggiga, det var lojalisternas område, arbetarklass som vill ha sin pint, sin skräpmat och håller på Man United och hatar papister mer än något annat.

Deras legender går att läsa där på husens kortsidor. Döda martyrer, maskerade och med en automakarbin i händerna, Union Jack som en lojal färgklick i en omgivning som ser ut som en vattenfärgspalett efter att en treåring haft fritt fram med penseln. Det är svårt att uppfatta religionen i de murala skriken, budskapet är inte kärlek och Jesus, han finns ju närvarande på båda sidor av Shankill Road, han syns inte till. I den staden vänder man inte andra kinden till. Då kan det vara förbi.

Jag övertygade Heiki om att hyra en bil, dra söderut mot gränsen, målet var Armagh, han fattade inte något, tills han faktiskt kom på det, han gjorde det när jag stod i en telefonkiosk och bläddrade bland alla Byrne, jag hade inte förrän då förstått hur vanligt det namnet var på den gröna ön och de flesta av dem verkade bo i Armagh.

”Vem är hon.”

Jag viftade bort det. Vi letade upp en skola. Han fotograferade lekande bleka och rödhåriga ungar. En orolig lärarinna närmade sig, men hon var inte aggressiv, frågade bara försynt vad vi gjorde där. Jag sa att vi var journalister, gjorde en story om vardagslivet i en liten nordirländsk stad i skuggan av bombdåd och elände.

Det fanns ett torg. Vi åt en sorgsen lunch. Jag spanade ut genom fönstret efter Heather.

Nu undrar jag. Var det kärlek? Var det besatthet? Var det flykt?

Jag vet inte mer än att svaret på den första frågan sannolikt är nej.

***

Några månader senare var det nästa svarta minne att väcka liv i. Så fungerar media, smärtan är väl densamma för de drabbade år nio som tio. Men tio år sedan, det är medias stora grej. Så tio år efter tsunamin återupplevde vi det traumat.

Bilder och berättelser griper mig fortfarande. Ja, bortsett från den där jävla gotlänningen som slog mynt av hela sin personliga tragedi.

***

Jag undrar hur det blir 2015? Jag minns inget från 2005, inte heller från 1995, jo bortsett att det var då Heany fick Nobelpriset. Eller är det 1985 års elände som skall återupplevas. Det kan ju vara så att 2015 är ett dystopiskt år med en ännu icke inträffad händelse som skall rekapituleras om 5, 10 och 20 år.

Den som lever får se.

Gör jag det?