Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 26

Mina tankar rör sig långsammare. Tyngdlöshet men ingen lätthet, ingen flyktighet, inte det där sköra och sirliga, det är inga Turnerlandskap som formas i min skalle numera.

Det är snart dags att gå och för mig är det alltid lika svårt, jag avskyr att ta avsked, att säga hejdå.

På den tiden jag fanns med på stora bjudningar hade jag för vana att smita iväg. Att inte dramatiskt avannonsera min hemfärd. Jag tömde bara mitt glas, ställde ner det på närmsta lediga yta, tog mig så diskret som möjligt mot ytterdörren, stängde den om mig lika försiktigt som jag öppnat den och så var jag fri.

Det hade till och med hänt mitt i middagen. Det är avskyvärt med dessa långa middagar, med överdrivet vänd och skålande bordsdam på den högra sidan, jag brukade ignorera dem och tömma mitt glas ändå, om det fanns något kvar i det, det var oftast slut när gemensamma skålar uppmanades. All denna yta, dessa former och normer. Min tysta protest gjorde ingen nytta, jag blev bara stämplad som ohyfsad tölp eller i bästa fall kuf.

Som sagt, en gång försvann jag efter huvudrätten, jag har ändå aldrig varit speciellt intresserad av desserter. Godsaker gillar jag, desserter icke. Bortsett från creme brûlée.

***

Jag promenerar omkring bland mina fragmenterade minnen. Det här är kapitel 26 och det får mig att minnas när jag någon gång i den delen av 30-årsåldern som snart skall bli 40-årsångest, för mig själv slog fast att 26 var den optimala åldern.

Fri, löning varje månad, låga fasta kostnader, fett internt representationskonto, ämnesomsättning som gjorde att kroppen klarade att ångesten och bakfyllan botades med pizza, hamburgare eller kebab. Ett oförstört ansikte, ett skarpt och färdigutbildat intellekt, ett ordförråd som bara fylldes på och en kunskapsbank som gjorde mig oövervinnlig i Trivial Pursuit.

26 är ett vackert tal. Jag borde satsat stenhårt på 26 på roulettbordet när jag var en man som rörde mig kattmjukt efter midnatt.

***

Staden Alger finns kvar i huvudet. Den kommer senare. Efter 26. En dröm plockar fram Alger. Jag är i ett slakthus, djurkroppar hänger i krokar, de färdas genom lokalen med hjälp av ett slags rälssystem i taket. Männen som arbetar där är likadant klädda, de är nästan identiska, stora män, något korpulenta, en vit rund huvudbonad med ett nackskydd à la Främlingslegionen. Vitt förklädde, snarare före detta vitt, det är nu blodigt, banden över axlarna är breda, under en gammal blåvitrandig arbetarskjorta. Vänster underarm är en brynja som avslutas i en stel handske. I högerhanden ser den påfallande lilla kniven ut som om den är en del av kroppen. Som om underarmen är en påmonterad artificiell del av styckarna, att de efter avslutat värv, plockar av sig underarmen och åker hem till radhuset med sin amputerade stump.

Alla har kniven i samma vinkel och de styckar kropparna med få och vana hugg. De har var sin del att ta hand om.

Från intilliggande sal hörs djurens skrik av fasa. Döden, de som anar den, gör sitt eget desperata motstånd, det finns inte utrymme för något annat än ångestdrypande skrik.

Det är doften, doften av blod, några dagar gammalt blod, som tar mig till Bazaarerna i Alger. En guide visade mig, männen som arbetade där betraktade nyfiket, den där lukten av blod visste inte vad den skulle göra med mig, om den skulle väcka något primitivt, eller göra mig illamående. Det hängde uppspikade tjurtestiklar från de grova uppslagna dörrarna. Lammen i delar, nakna och döda, lådor med inälvor och genitalier. Vegetariskt kanske inte var så dumt ändå.

Guiden ledde mig bort från huvudgatan, upp i en gränd som var en trappa med mycket långa steg. Längst upp ett litet förfallet hus, på den grova trädörren ett rött kryss.

”En bordell”, förklarade guiden.

Jag häpnade, här?

Och så allt blodet. Doften av det. Jag kan inte beskriva den, sötaktig brukar det heta, jag känner inte det, den är bara sig själv den doften.

Jag lät honom köra mig till Karthago och havet och historien. Det är en tio timmars bilresa på så där-vägar. Gränspasseringen var dock helt smärtfri.

Checkade in på det bästa de hade i den Tunisförort som heter Karthago

Tidigt nästa morgon rensade jag mitt system med ruiner och det saltmättade syre vindarna tog med sig från Medelhavet när de smekande lätt fortsatte över stranden mot Atlasbergen.

***

Jag börjar få svårt att avgöra om jag är vaken eller ej. Hårddiskarna snurrar igång allt långsammare. Jag tvingas leta efter referenser i rummet för att avgöra om jag är vaken och vad i så fall klockan kan tänkas vara.

Det måste googlas, jag försöker fästa det minnet på rätt plats, att kolla på internet om mina symptom visar på galenskap i lindor, om det är ålderdomens förlamande senilitet som surrar mig vid gungstolen i förtid eller vad fan det egentligen handlar om.

Tänker jag rationellt så är svaret: du börjar bli galen.

***

Jag vaknar i sängen. Eftermiddag. Nu är jag definitivt vaken. Från sömn till vaken går på ett kort ögonblick, det är så det för mig när jag tar min eftermiddagslur som ett förvuxet spädbarn. Det är iltransport mellan dröm och verklighet.

Den här drömmen handlade om arbete. Jag fixade brunnen där ute på gården. Murade sarger, gjorde ett lock och drog vattnet till tappkranen genom en bröstmur mot söder. Helt enligt en gammal plan. Fast jag blev ständigt störd. Det pågick en utomhusfest på gården. Det var ett intensivt minglande, jag såg Ranelid och Östergren, Schyman var där och ett par extremt snygga och välformade ben, långa och brunbrända, som möttes under en kort tunn klänning, sandaletterna med klack fick vaderna att spännas på ett formfulländat sätt men jag såg inte vem det var, det ovan höften skymdes av andra minglare.

Jag avslutade mitt arbete, lade ifrån mig rörtång och mejsel, torkade rostbruna händer på arbetsbyxornas lår och gav mig in i minglet på jakt efter de fantastiska benen.

Hon var borta.

***

Anfall är bästa försvar också för hanrejer. Ja, vi inbillar oss det, åtminstone. Pausen är numera ett havererat vapenstillestånd, jag reggar fåniga mejladresser och skickar e-post till henne, bedragen@gmail.com, typ.

Mitt krig är ett känslornas jihad, det är Gamla testamentet, nu med en febrig energi jag inte visste jag kunde uppbåda söker jag hämnd.

Jag går ut på gården. Katterna hänger på i vanlig ordning. Jag går in i fähuset, katterna försvinner upp på loftet, jag tar yxan med mig ut.

Jag hugger ner vårdträdet, det tar sin tid, men jag orkar, hatet ger mig nya krafter, men stammen är seg som en gammal enbuske. Jag får ett infall, det är ett överdrivet teatralisk hugskott, jag lutar yxan mot det slaktade nakna trädet, hämtar ketchupflaskan i kylen och pyntar yxans blanka blad med ketchup.

Jag tar några bilder.

Det är vårt vårdträd som ligger där.

Jag skickar bilderna.

***

Vinden har tilltagit. Det låter som storm i husets håligheter, på gården virvlar höstens övervintrade löv runt i en allt mer galen tarantella.

Katterna trycker i farstun. Precis som jag tar de hellre en regnig dag än en riktigt blåsig. Och jakten, deras enda kvarvarande instinkt, var sannolikt inställd på grund av vädret. Mössen trycker i naturliga gömslen, oskyddade riskerar de att bli vindens offer.

SMHI har missat en storm till. De kanske hade lunch? Eller konferens.

Jag brygger te. Häller det sista av den mörka jamaicanska romen över den ensamma sockerbiten i den blåa handdrejade keramikkoppen. Jag köpte den av en kvinna söderut. Modig. Hon har tillbringat hela sitt yrkesliv i Göteborg, som 78-åring avslutade hon allt där och flyttade söderut, till en gammal smedja. Jag fick dricka kaffe och äta hemlagad glass i mängd för att få henne att göra koppen som jag ville ha den. Konstnären i henne kämpade emot.

Hon var dock äkta, det är inte alla här, det är som min granne säger, smeden:

”Va fan, det är för märkligt, här kommer en massa kärringar farande och så fort de passerar Hallandsåsen färgar de håret rött, klär sig i batik och kallar sig konstnärer.”

Han har onekligen rätt. Det är ett overkligt överskott på konsthantverkande kärringar i regionen. Möjligen skulle resebyrån som skeppar ensamstående öststatskvinnor till Pajala för att hitta partners, kunna göra en satsning på kärringarna här. Skeppa hit ett gäng pensionerade polacker som får dejta keramiker och vävstolsmarodörer.

Den tomma romflaskan åker i återvinningen i farstun. Katterna går i åttor runt mina ben. Det är djur som ständigt fruktar undergången. De tänker:

”Det här kan vara sista gången vi ser honom. Vi måste få honom att ge oss mat innan han försvinner.”

De jamar och den allt rundare hankatten ställer sig på baktassarna och jabbar mot den tomma flaskan.

Det blåser så kraftigt nu att jag inte behöver undersöka om mitt tillstånd verkligen är vaket.

Jag spelar Brandenburgskonserterna. Benjamin Britten med pinnen.

Jag får en nostalgisk skjuts igen.

***

Vi sitter i bilen. Åker. Vi gillade det båda. Jag vid ratten, hon bredvid, mot oändligheten. Inget kunde stoppa oss. Hon har sin vackra hand på mitt lår, strax ovanför knät. Kyskt men ändå inte. Jag känner värmen. Jag sätter en ljudboks-CD i stereon. Anne Holt, i särklass när det gäller kriminalförfattare i Norden. ”Det som tillhör mig”, Torsten Wahlunds rustika stämma söver henne redan under spår 2.

Jag stänger av, låter tystnaden bygga bo i vår kupé, far genom ett grå- och grönblekt Sverige. Granar bildar fond på båda sidor, och just dessa träd måste vara väldigt nära oändligheten. De är helt enkelt oräkneliga. Hon sover tryggt, jag kör vidare i ett snöfritt vinterlandskap. Det ser ut som om naturen längtar lika mycket efter våren som vi gör. Knopparna vill brista, kylan håller dem tillbaka. Jag studerar dem nära när jag tömmer blåsan längs vägen. I diket försöker civilisationen besegra naturen med skräp. McDonalds kan prata hur mycket som helst om deras återvinningsvänliga förpackningsmaterial, i Sveriges landsvägars diken tycks dryckesbägarna vara lika oändliga som granskogen. Där ligger Red Bull-burkar, StoliBoliBull i bilen på vägen till dansbanan och ner med rutan och ut med resterna bara. Där finns också en tömd askkopp. Finns det folk som röker i bilen fortfarande?

Hon ler när jag är tillbaka.

***

Jag har aldrig slagit henne. Inte henne. Inte honom. Aldrig. Inte ens nära. Jo, nära, i tanken, när det gäller sonen, för uppfostran är under en period bara frustration.

Däremot nitade jag henne verbalt en gång. Ja, troligen fler gånger, men åtminstone en gång för mycket. Jag ångrar det. Jag önskar det var ogjort. Det går inte, den stora stenen lades på mitt lass, nu ligger den där, omöjlig att rubba.

Jag använde hennes ursprung, hennes föräldralösa bakgrund, jag sparkade där det var som mjukast och jag borde aldrig ha gjort det. Min uppgift är att skydda hennes mjukaste delar, inte skada dem.

Det blev en fullträff. Hon frös. Stannade av mitt i en rörelse, mitt i en mening. Hon verkade vilja säga något men hennes talorgan verkade inte kunna forma några ord. Tårarna började tränga fram.

De tårarna gick inte att stoppa. Mina lama försök avvisades.

Jag vann ett helt meningslös slag men det var väl här jag förlorade kriget.

Jag förstår det nu.

***

Det fortsätter vina i piporna. Jag bekämpar vinden med ved. Eldar ordentligt i kaminen, kollar på bössan ovanför så att inte hettan kröker pipan.

Träden som tvingas att böja sig i byarna åstadkommer ett dramatiskt skuggspel i vardagsrummet. Fönstret vetter mot söder, där syns ingen ljusning trots att solen finns där någonstans bakom allt det blygråa.

Jag hör en klagosång i vinden. Vittrorna tar sig in i huset med vinden och sjunger flerstämmigt och ordlöst. Det behövs inga ord, det är min undergång de ger ett så målande soundtrack.

Sonen är plötsligt med mig. Han längtade så efter regnbågen. Att bara få se den. Det hände att vi satte oss i bilen och for iväg på jakt efter kitteln med guld vid regnbågens fot.

Om vädret var det rätta jagade vi den.

Till slut var den vår, en tidig augustikväll där himlens fenomen slogs om uppmärksamheten; en röd döende sol, en skördemåne stor och spöklik och gråa regnmättade moln. Vi körde västerut och plötsligt var den där bara. Hans ansikte var en fröjd att se i backspegeln, han kunde inte få nog.

Det var mörkt när vi kom hem.