Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 27

Löften. Sanningsenliga. Kärleksfulla. Till och med trovärdiga. Hon var generös med dem. Jag något mindre, brännsår läker men ärren blir man aldrig av med. De finns kvar, de sitter där som slaven på triumfvagnen och påminner dig om kärlekens förgänglighet. All kärlek. All kärleks dödlighet.

Du får inte försvinna, du får inte dö innan mig, då har jag ingen, då har jag förlorat allt. Ät din medicin och håll dig vid liv. Jag var hennes hjärtvägg, riv den inte, då faller hela byggnaden ihop.

Med en bekräftelsenarkomani i missbrukarklass provade jag allt. Jag var en provokatör, en passionens femtekolonnare, jag krävde svar och bedyranden och en kärlek som var mer lik dyrkan än något annat och hon försökte.

Min törst efter just det var dock oändlig. Jag drack girigt ur de stop med kärlek hon bar fram till mig. Det gick inte att tolka det beteendet på ett annat sätt än som ren och skär egoism. I det universum jag befann mig i var jag solen, universums härskare och alla måste tillbe mig, frukta och dyrka. Annars slungar jag ljungande blixtar mot de otrogna, förgör dem med min kraft och i ondskans tjänst var det farlig. Den kunde döda.

Jag borde sett alla tecken. De fanns överallt. I hennes ögon, i hennes skygga leende, det som speglade rådjurets räddhågsna ögonkast vid den isfria bäcken. Det var snabbt och var inget mer än en spastisk muskelrörelse, det fanns ingen återkoppling till ögonen och värmen, ja värmen, den fanns inte.

Jag tror tecknen fanns också i skyn. Och hennes nymornade arbetsnarkomani. Dubbla arbeten och sedan timmar i trädgården med arbetspass så långa att Amishfolket hade ansett att inte ens gud var värd dem. Hon flydde in i en modern lönearbetares fanatiska flagellanteri.

Hon stannade i Malmö. Det blev tätare mellan övernattningarna, hon sov över hos Lisa, nyfunnen väninna och arbetskamrat. Hon skulle nätverka, mingla och på det viset skaffa sig ett nytt jobb. Roligare och bättre betalt.

Den duktige hanrejen satt på gården på landet och anade inte någonting.

Han hällde i stället upp ett glas vin till och fattade inte vad som pågick.

Katterna dyrkade mig, de var unga och slogs vilt på uteplatsen. Klor och sylvassa tänder, flykt och jakt och till slut blev leken allvar, öronen for bakåt, ögonen återspeglade plötsligt kattdjurens samlade grymhet, tänderna blottades en smula och ur strupen kom ett dovt ljud som gick upp i tonart och styrka. Så brakade de samman. Bet och arbetade med baktassarna tills en av dem fått nog.

De följde mig som hundar. Till återvinningen, till växthusen, till brevlådan. Det var jag och mina katter. Excentrisk, destruktiv, två katter och bestyckad med en formidabel men direkt osund misantropi.

Enstöring? Ja, vad fan tror du?

***

Kärleken skiljer sig inte från något annat. Den som låter det gå rutin i skapandet skall snart finna att det inte fungerar. Berättaren blir genomskådad av lyssnarna, konstnärens betraktare ser när det går på tomgång, musikern som upprepar sig får genast veta det.

I kärleken får man inte ta något för givet. Det gjorde jag. Struntade i underhållet, ok, färgen flagnade här, jag såg det, och var men det var ju bara patina, sådant andra offrar en lem eller två för att komma över.

Jag var så övertygad om hennes kärlek att jag inte ens hade sett tecknen på motsatsen om de annonserades ut på stortavlor vid regionens köpcentrum eller trumpetades ut i reklambladen som fyllde min undermåliga brevlåda.

Den som går på rutin är dömd att gå under.

Det gäller mittfältare, politiker, sångare, cirkusartister, speciellt trapetsakrobater, konstnärer och gifta män.

Kärleken attackeras ständigt, hotbilden är kroniskt, så det går inte att rusta ner. Då blir avslutningen som Hollywood vill ha den. Den skjutna, knivhuggna och dränkta mördaren dyker alltid upp en sista gång när vi alla, inklusive de älskande på duken, tror att det är över. Då reser sig det blodiga monstret och hugger igen. Så var alltid på din vakt.

Den som tar allt för givet har tagit ett stort steg mot förhållandets undergång.

Kvinnors kärlek är en skygg liten låga som måste skyddas från kalla vindar genom varma tankar och handlingar.

Det hade jag glömt bort. Helt.

***

Alla tecken sammanlagt är lika tydligt som McDonaldsreklam på en stortavla vid motorvägen. Varför förstår jag inte, varför är presens ett tempus jag inte är lämpad för? Nu är jag där vi en gång var, då, till exempel, när jag är parkerad framför tv:n som en sann 1900-tals patriark, med te-koppen inom räckhåll, fjärren och datorn framför mig, äskad tystnad och skidor från OS.

Jag blir alltid tårögd av svenska framgångar i längdspåren.

Hon ser mina fuktiga ögon trots att jag diskret försöker utplåna spåren.

”Sitter du och gråter av sport?”

Jag svarar med tystnad. Det är den enda kvinnliga guerillametod jag lärt mig full ut.

”Du rör knappt vid mig längre, heller får jag aldrig längre höra att du älskar mig, känslor är en demilitariserad och minerad zon för dig, men du gråter när du ser på sport. Det är något fel på dig. Allvarligt.”

Jag höjer ljudet och sörplar te och tänker att lite rom i inte hade varit dumt. Captain Morgan.

***

Det behövs inga avancerade kunskaper i matematik. Det är inte teoretisk fysik, det räcker gott med de kunskaper som får plats under begreppet räkning, som det hette i grundskolan på den tiden det fanns betyg i ordning och uppförande.

Så summeringen är: gammal, trött, överviktig, snarkande, rapande, misantropisk, ogin, kolerisk och instabil. Lägg ihop det, det gjorde hon, så blir frågan varför överflödig.

Svaret finns där flera gånger om.

Att tycka synd om sig själv är kanske ett sätt att överleva men det är också kontraproduktivt. Det leder ingen vart. Och om summeringen gjorts, det behöver inte ens bli rätt, ekvationen klarar en felmarginal på plus/minus ett, så kan jag dessutom sluta hoppas.

Hennes varma händer smeker en annan rygg.

Och jag är på väg mot graven.