Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 28

Tankarna var någon annanstans. Så jag svarade. Ett misstag. Det var han.

”Pappa?”

Jag känner greppet om mitt hjärta. Ett stålhandskat krampaktig tag runt om min blodpumpande muskel, smärtan sprider sig som kramp i magen och jag kan inte kontra. Allt släpper, jag gråter hejdlöst och ångesten är monumental men jag sätter mig långt från centrum den här gången, det är han som förtjänar all ömkan, tröst, kyssar och kramar och tusentals sagor.

Jag vill höra hans störtflod av ord om onda och goda figurer i Lego-världen, om vad som hänt i dag och vad han vill ha i födelsedagspresent.

Han har rätt till en pappa, det har alla barn, det förstår de flesta utom de där sinnessjuka idioterna som köper sperma på internet och sprutar upp den i sitt inre på en offentlig toalett för att deras egotrippade jag inte kan förstå att universums centrum är någon annanstans än just där de går och står.

”Vem är min pappa.”

”Jag vet inte.”

”Men hur ser han ut,”

”Jag vet inte, han var maskerad.”

”Var träffades ni?”

”Brunnsparkens herrpissoar. Där blev du till. Pappa ligger i hyllan där. Injektorn.”

Jag hoppas det barnet revolterar sedan. Våldsamt. Kapar banden med det själviska aset till mamma. Hämnas på det mest optimala sätt. Gör som alla gjort genom alla tider i konflikter: sparkar där det är mjukast, där det gör mest ont.

***

Jag har ingen rätt att döma. Jag förnekar min egen son, jag skulle lika gärna kunnat ha varit en anonym försäljare av gener i sädesvätska.

Avstånd var mitt försvar, att hålla honom borta från mig, att inte se, inte röra, inte höra, inte tala med. Det här samtalet kapade avståndet, fick mina murar att rämna och den rustning av kevlar jag burit sedan hon tog vår son och gick, ja den gick i bitar, den var skör som den tunna isskorpan på vattenpölar efter den första frostnatten, de som så inbjudande blänker i morgonsolen.

Jag får stopp på mitt hulkande och han berättar. Att han lärt sig cykla, att han har en ny kompis som heter Yemal, att han har fått ett jättestort Lego-skepp som han håller på och bygger, att han har en stjärnhimmel i taket i sitt rum, att han kan gå till dagis numera, slipper åka bil och så säger han att han längtar efter mig.

Jag bryter samma en gång till.

Samlar mig. Tar farväl. Vill krama honom, hålla honom.

Han har lärt sig cykla, jag var inte med, vilken riktigt genomusel farsa jag är.

Vi talade inte om henne. Inte ett ord. Det är mitt allra heligaste löfte, att aldrig använda honom som vapen i konflikten, att aldrig säga ett ont ord om hans mor, att aldrig försöka komma åt henne genom honom. Han är ett barn och han är som ett barn, han är oskyldig.

Men mitt uppluckrade medvetande kan inte addera, inte heller subtrahera, så hela samtalet glider allt längre in i drömmarnas värld, bara någon timme efter så är jag osäker på att samtalet ägt rum, det måste ha varit en dröm.

***

Jag ser honom framför mig. Som ett litet spädbarn, han låg i min famn på förmiddagen, jag i fåtöljen, History Channel på tv:n, han somnade så tryggt, det finns inget vackrare än ett sovande litet barn. Sten på sten på sten hette programmet, tråkigt nog att klubba ner en nysilad pundare ner i Morfeus värld. Det handlade om gamla kyrkor och hur de byggdes, speakerrösten var en trygg engelsman med både djup och knarr i rösten. Men ämnet var lika dött som byggnadsmaterialet.

Det var under mina pappamånader.

Jag minns också BVC:s ”spontana” besök. Vår korkade barnmorska körde en bearbetning först, förmodligen direkt ur manualen, att vi med vår nyfödda skall slippa ge oss ut och resa till BVC när avsikten i själva verket var att undersöka vårt hem. Jag önskar att det hade varit nu, människan hade inte blivit insläppt. Hon skulle få stå där med glappande torskmun och leta efter argument som inte finns.

Under vårt fina samtal i vårt mycket borgerliga vardagsrum pratade vi om avhållsamhet, och jag sa att det fanns tider under graviditeten då den blivande modern längtat svårt efter ett glas vin.

Reaktionen blev en liten förmaning, där människan tassade runt ämnet som den agorafobiske tar sig runt fontänen mitt på torget.

”Tänk på att det är lätt att man kramar lite för mycket”, sa hon.

Jag borde slängt ut henne.

Jag sa i stället att modern också längtat stark efter opastöriserad ost och andra – i Sverige – förbjudna godsaker för den gravida.

Det är ett jävla gullande annars. Det är en av socialstyrelsens alla hjärntvättar.

Ja, bortsett från besöket hos barnavårdande myndighet för ogifta föräldrar. Dit har aldrig feministerna hittat. Det var sann förnedring. Pappan skulle där inför myndigheterna medge konception. Det var till att skriva under. Dra ner brallorna och böj dig framåt, gummihandskarna på.

Jag minns pärmarna bakom socialkärringen i den lilla kontorsmodulen. Gröna textilryggar. Och så etiketterna. Årtal och födelsedagar.

Gullandet är mer inträngande. Det betonas vilken rikedom ett barn är, hur lycklig man skall vara, och så vidare. Jag kan säga så här: det behövs inte, vi är där ändå, vi har det i oss, tro det eller ej, det finns moderskänslor och faders dito. Vi älskar med automatik nytillskottet och vi tycker att det är jordens allra sötaste barn. Vilket är det allra mest obegripliga för de flesta spädbarn ser för jävliga ut, för att sedan bara bli värre och värre tills de börjar gå. Inte sonen. Då. Senare, när vi tittade på bilderna insåg vi att det måste ha varit något fel på oss. Han såg för jävlig ut.

Så socialstyrelsens taffliga propaganda riktar sig då till sådana med amningspsykos och sociopater och dem går inte att nå ändå. Så ge upp.

Det var något de glömde. Något som inte berördes ens med en stavelse.

Ingen berättade om oron. Att det från födelseögonblicket och livet ut ligger en malande oro i bakhåll. Lite feber och döden är första tanken. Sover länge är liktydigt med plötslig spädbarnsdöd. Ute och leker, det kan bara leda till trafikdöd eller kidnappning. Så där håller det på tills de själva skaffat sig en familj. Det är föräldraskapets övergripande känsla som med mycket små och enkla medel slår ut glädje och kärlek.

Vad kan döva oron? Tabletter, naturligtvis. Stesolid klarar skivan. Alkohol, naturligtvis. Vem bryr sig om en 15-åring på vift när bag-in-boxen garanterar en radhusfylla avsedd att stå ut med så väl fredagsunderhållningen på TV4 som ett tonårsföräldraskap från helvetet.

***

Jag kokar te, starkt te, engelskt te, Yorkshire-te. Privatimporterat och svindyrt, 59 spänn för 80 påsar. Teet svalnar sakta, jag tar en mun då och då, väntar på det optimala läget, det inträffar när den varma drycken har en temperatur mellan 31 och 34 grader Celcius, då har den drycken ingen överman, det är det godaste som finns. Jag sväljer allt i stora giriga klunkar. Sedan går jag ner i min walesiska kolgruva igen.

Om han nu ringde måste det ha varit med hennes telefon och då måste det vara lördag eller söndag, för inte finns det några helgdagar mitt i veckan i den schartauanska månaden mars? Ja, om det inte är påsk, men det är det väl inte, kan vara långfredag i så fall, rätt dag för ett sådant samtal, utan tvivel.

Mina funderingar blir till resonemang, jag pratar med mig själv, det bara händer, jag tänker inte ens på det, men hela resonemanget går runt i cirklar, jag kommer ingen vart och jag kan inte söka en lösning på problemet, trots att det finns enkla sådana strax utanför den här kritstreckade cirkeln.

Plötsligt fanns Harry’s Bar i skallen. Min samling Harry’s Bar, den som aldrig kunde bli komplett. Hemingway tog mig dit första gången, i mina unga tonår, kanske 14, i pojkrummet, Hendrix i högtalarna, Hemingway i fåtöljen med mig.

Långt senare var vi ett gäng i Florens, konferens på den tiden när himlen var vår gräns, då stålarna flödade och business class var det självklara valet.

En av deltagarna, Stephan, hävdade att Harry’s Bar låg i Florens.

”Visst, det finns säkert en Harry’s Bar i Florens men det är inte 'den' Harry’s Bar. Den ligger i Venedig”, sa jag.

Han gick inte att övertyga, speciellt inte efter att vi hittat Harry’s Bar, den låg nere vid floden, Arno, hade den sedvanliga samlingen sedlar på väggen bakom bardisken. Vi drack alldeles för många grappa, och det är förödande för i stort sett allt mänskligt, och Stephan hamnade i ett mantra han inte kunde ta sig ur. Det löd: ”Vad var det jag sa?”

Sedan dess har jag avverkat några. Den riktiga i Venedig, som var den minst charmiga, den i Paris som är skön, det finns en i London också och den mest absurda: Singapore. Jag har några till, mitt fragmenterade minne kan inte få fram dem just nu och någon memorabilia finns inte kvar, ja, kanske i någon flyttkartong i fähuset, drinkunderlägg, men den är i så fall långt ifrån komplett. Minnessaker är grymt överskattade, jag skulle vilja säga att de inte fyller någon som helst funktion.

***

Radion står på. BBC Radio 3. Internetradio, min räddning när den nasala introverta Södermalmsnyhetsvärderingen gör P1 till en omöjlighet. BBC 3, det är klassisk musik, presenterad av en sammetsröst man inte trodde tillverkades längre.

Det är cello, Bachs variationer, sannolikt Yo-Yo Ma, det är alltid han när Bach Cellosviter spelas. Nu är jag mottaglig, kanske är det ljuset som gör det för i denna stund är soundtracket perfekt, hans handled är mjuk och följsam, gnället har blivit till de allra vackraste toner, Yo Yo Ma imiterar naturen, han står i en skir björkskog och smeker fram det ljuva.

Bilden blir till en kvinna, det blir alltid så när jag hör cello, det är jordens mest sensuella instrument och jag har hittills inte sett en enda kvinnlig cellist som inte är lika vacker som instrumentet hon ömt kilat fast mellan benen.

En cellist, det har varit min drömkvinna i drygt 30 år, inte en trafikingenjör.

Jag gör aldrig en 100-lista, den skulle bara bli en monumental besvikelse. Jag kommer inte ens vara nära. Hur många kommer jag upp i? Tio?

Cellisten kommer dessvärre aldrig att bockas av.

Vemodigt är det om än inte sorgset.