Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 29

Jag tänker så här. Jag åker dit ändå. Står där med mina bläckstråleprintade valsedlar med två namn på. Mitt och Stalins georgiska. Jag godkänner inte decemberuppgörelsen. Jag vill ha nyval. Jag ska ha nyval.

Jag åker dit. Genomför handlingen. Skolan är naturligtvis tom och övergiven. Skolgårdens antedaterade lekmonument lockar inte barnen lediga dagar. De lämnar inte tv-skärmens högupplösta underhållningsvärld för lite traditionellt analogt gungande och klängande. Dörrarna är låsta och min demokratiska demonstration faller lika platt till marken som en dikt av Ekelöf under ett animerat fredagsgräl.

En gammal motvillig revolutionär har givit upp. Inget passar ändå. Lika bra att nyvalet ställdes in. Löfven kan stå där med sin ideologi gjord i modell-lera och värma sig vid köttgrytan en stund, han och hans parti framstår som allt mindre lockande.

Det är till och med frestande att välja SD nästa gång valurnorna låses upp, ty det är protesten jag är ute efter.

Det blir aldrig mer än en flyktig tanke, jag kan inte göra det, det går inte att lägga en röst på en samling debila busar, det vore som att rösta på ett gäng fotbollshuliganer. De har ingen ideologi, de har bara en smart partiledare, resten av packet hade till och med Ernst Röhm ratat.

Om jag har haft en stabil politisk uppfattning någon gång är den det rakt motsatta till Sverigedemokraternas.

Nu finns det inget som passar, alla följer samma trötta spår, det råder en klibbig konsensus i Sverige och de motsättningar som ibland blottläggs är bara lös ammunition. De är överens. Det är bara frågan om hur mycket lösningsmedel det skall vara i fernissan. I den här gudsförgätna kommunen är dessutom Feministiskt initiativ hyggligt framgångsrikt.

Ett missnöjesparti sitter således på tvären i min hemorts kommunfullmäktige och ser på alla frågor genom sitt finmaskiga politiska raster. Hjulen snurrar därmed allt långsammare.

Centern är självfallet otänkbart. Annie Lööf, med Thatcher som politisk förebild, jag bara undrar. Varför fick den kvinnan plötsligt en helgongloria och ett guldkantat historiskt eftermäle? Och Federlay, som åkte på transa-semester på statens bekostnad och hade förklaringen:

”Det var inte jag, det var min trans-personlighet som åkte iväg.”

Och kom undan med det. PK-Sverige vågar inte nita någon i den lilla men oerhört röststarka HBTQ-grupperingen.

Nej, Stureplans-Centern är självfallet otänkbart.

Landsbygdspartiet, eller rent av det gamla Bondeförbundet eller Landsbygdens Väl, då hade jag blivit intresserad. Att kalla SD:s framgångar för landsbygdens revansch är lite väl magstarkt, det är snarare ett rop på hjälp eller en protest. Skriet från vildmarken.

Jimmie Åkesson är farlig. Han är det för han är inte en typisk representant för det som Bo Strömstedt så träffande kallade Slabang-högern. Han är intelligent, han är smart och han pratar en trygg svensk dialekt.

Han bearbetade landsbygden inför valet, han åkte norr om Uppsala, han besökte små kommuner i inlandet, han visade upp sig för landsbygden. Han jobbade som ett proffs och slog de etablerade trötta politikerna, sossar och borgare, enkelt. De som tror det är viktigare med en minut i tv, en intervju i radio, några tweet och Facebook, än att träffa riktiga människor.

Han såg landsbygden. Det gör ingen annan. Under hösten, när nyvalet fortfarande var en realitet, handlade det oproportionerligt mycket om Förbifart Stockholm. Utanför Sveg, i Dorotea, Älvdalen och Gärsnäs är den nyhetsvärderingen bara ytterligare bränsle för det motiverade politikerföraktet. Lokala stockholmsfrågor är inte angelägenheter för hela landet.

Däremot är bredband det. Fiber åt alla. Kommunikationer likaså. Höjer Miljöpartiet bensinskatten ytterligare så straffas vi på landsbygden. Hårt. Vi klarar oss inte utan bilen. Vi vill men kan inte.

Det finns en miljon stockholmare. Ytterligare två miljoner storstadsinvånare i Sverige. Resten är landet. Kan inte den där idioten Björklund, med sin infantila väljarflirt via skolan, ens räkna? Nio minus tre är sex. Sex är större än tre. Kan vara dags för mängdlärans renässans? Eller är Björklund en produkt av den tid då mängdläran startade den stora förvirringen i den svenska skolan?

Jag hatar verkligen matematik. Jag är helt hopplös i den fåran. Men den enkla matematiken, för den är svårt att ljuga med, den klarar jag. Och att den är så direkt, så naken och så avslöjande, är väl anledningen till att den inte används.

Några väldigt enkla räkneexempel:

En av alla dessa feminister som får generöst med utrymme i media använde siffror men på ett bedrägligt sätt. Män tjänar 9 000 mer i månaden än kvinnor. Det är fullt möjligt att det är sant men om hon inte förstår varför så kommer den ojämlikheten aldrig att försvinna.

Annie Lööf har 150 papp månaden. Mer än de flesta män. Radiorösten själv tjänar bra, bättre än vad jag gör. All den här statistiken tyngs ner av alla kvinnor i sjukvården. Och att höja deras löner, det vill inte någon politiker och om det var så viktigt, varför var det inte det Gudrun Schyman kämpade för som förtroendevald i riksdagen. Nja, hon kanske inte var nykter. Bristen på jämställdhet i Sverige handlar om klassrelaterade orättvisor, inte könens.

Invandringen är den politiska scenens allra hetaste potatis. SD styr debatten, skitignödiga ansvariga i gammelpartierna går till motangrepp med storvulna ord om demokrati och mänskliga rättigheter. Det duger inte. Det är en ickefråga i svensk politik, den kostar ingenting jämfört med sjukvården. Jag uppmanar var och en, speciellt politiker, att besöka en vårdavdelning på ett svenskt sjukhus. Det är som långvården. Och eftersom vi blir fler och fler gamla och skröpliga så är det framtida problemet gigantiskt. Och det går inte att lösa med statliga medel. Vår vård kommer att kosta pengar för den enskilde i framtiden. Således blir vård något exklusivt för de besuttna. Oavsett kön.

Om SD hade Sveriges väl som hjärtesak borde de propagera för ättestupans införande. Det skulle göra underverk för Sveriges finanser. Då skulle också sjuksköterskorna få bättre betalt och så skulle problemet här ovan också vara löst.

Försvaret gör allt mindre. Nu har de inga helikoptrar längre så deras jakt på uttrar numera sker utan dessa i sammanhanget oumbärliga fordon. Försvaret kostar 43 miljarder om året. Stor del bränner försvaret i Afghanistan och på liknande ställen. Vad sägs om det, SD? Skall Sverige betala för ordningen hos talibanerna?

Volvo köptes av Ford för 50 miljarder. Ett av Sveriges största och mest framgångsrika företag på ett bräde bara så där. Fast det är inte mer än en dryg årlig försvarsbudget.

Från Danmark trumpetas det ut att hela regionen borde saluföras under Copenhagens namn och flagga. Staden och namnet är redan etablerade. Från Malmö hörs lama protester. Små tunna röster i en liten obetydlig by.

För Malmö finns inte. Inte för någon utanför Skandinavien. De kunde kanske dra igång en gammal kampanj, När Nottingham Forest mötte Malmö FF i Europacupfinal 1979, för övrigt ansedd att vara en av de tråkigaste genom tiderna, så hade Forest-fansen producerat knappar att fästa på rockslaget, av den typ som kallas badge på engelska. På dem stod det ”What’s a Malmo?”

Mycket roligt.

Jag kör hem från den öde skolan och det är ett modstulet ögonblick.

***

Bilen är parkerad i trygghet med avenbokshäcken som skydd mot västan. Jag går ut till brevlådan.

Det hugger till i hjärtat. Jag vet inte vilka signaler jag skall leta efter, jag har haft hjärtfobi sedan jag var barn och jag fick reda på att hjärtat slår hela tiden och måste göra det. I ett helt jävla liv. Ingen får lägga en hand mot min bröstkorg över mitt hjärta, ingen får vila sitt huvud där, då börjar det krypa, då kommer ångesten. Detsamma gäller handlederna där pulsen slår. Demilitariserad zon. Där är livet för nära ytan.

Jag har lärt mig att leva med det där, försöker sortera bort smärta ut i armen och i bröstkorgen som något annat, i alla fall inte infarkt eller angina pectoris.

Smärtan i bröstet är ett knivhugg, en blixtrande minnesbild blir till en ondskefull lönnmördares fega överfall. Jag skall övervinna skräcken. Det innebär stapplande steg ut till brevlådan vid vägkanten. Postens stora tradare sveper förbi. Vindsuget som bildas får mig nästan att tappa andan. Jag är tillbaka. Till då det hände, minnena sköljer över mig, våg efter våg och allt är så tydligt.

***

Köket i skugga, vardagsrummet i den tidiga höstens ombonade eftermiddagssol. Sonen flinkt knappande på Playstation-kontrollen. Det blixtrar och svischar från tv:n, hans lasergevär spränger legobitar och figurerna rör sig som lustigt hoppande djungeldjur i en BBC-dokumentär.

Jag ber honom hämta posten. Två gånger.

Han pausar sin strid.

”Javisst, pappa.”

Han vill alltid hjälpa till.

Jag fortsätter med hans middag. Korv Stroganoff, en av de få rätter han accepterar… nej, gillar.

I hallen trycker han ner fötterna i marinblå foppa-tofflor och är ute i ett huj.

Det går någon minut.

Jag hör ett tungt fordon komma österifrån.

Jag hör hur däck tjuter, jag hör en smäll. Det är tyst en kort stund. Sedan ett mullrande. Hur länge? Vet inte, jag håller i stekspaden, gör inget, lyssnar. Är det en minut? Tio sekunder?

Han borde vara här nu. Tillbaka. Med famnen full av reklam och räkningar och ett piggt:

”Här pappa. Här är posten.”

Jag rufsar om hans kalufs. Ler. Känner hur kärleken stiger i kroppen. Fortsätter med maten, hör hur laserkanonerna åter igen avfyras i vardagsrummet.

Nej. Var är han?

Jag lägger sakta ner stekspaden.

Tar på mig skorna, det doftar diesel i vindarna på gården, jag ökar farten, jag rusar ut, bort, brevlådan är inte kvar, den gamla brunnen har skalats på sin murgröna, i hagen ligger en polsk lastbil med släp i en märklig Gottröra-vinkel.

Brev och reklamblad fladdrar omkring på marken. Vinden försöker föra dem bort och där brevlådan en gång stod står en midnattsblå plasttoffla storlek 32. Och jösses, det är en fot i den, vad makabert, vems är den? Vad äckligt. Det gör mig illamående. Och i hans toffla. Är det ett budskap till mig?

Jag spanar omkring. Hoppas höra den där gråten igen. Hör hur plåt gnisslar när chauffören tar sig ur vraket. Han sitter ner i det höga gräset, döljer ansiktet i händerna, blod rinner från hans panna.

Det kommer ingen gråt.

Allt går bara långsammare, hjärnan vägrar ta in det, tankeverksamheten styr också lemmarna, jag kan knappt röra dem, det är som i en ond dröm, när man fäktande försvarar sig och armarna är låsta av drömmens garn.

Jag kan inte få fram ett ljud, jag försöker forma hans namn, läpparna vill inte lyda, stämbanden är spända som fiolsträngar, jag är oförmögen till allt.

Jag tittar på chauffören igen.

Jag tittar på mina händer.

Jag tittar på sandalen.

Jag hör ingen gråt.

Jag kan inte få ihop det.

Jag är illamående. Strupen är spänd, ihopsnörd, jag kan inte kräkas, jag kan inte svälja, jag kan ingenting. Det är ett medeltida fängsel runt halsen, ett brett metallband, en rejäl ögla är fastsvetsad i metallkragen, ett schackel sitter i öglan och en tung kedja hänger ner, den är lång, når marken. Men fjättrad är jag inte, fästet sprängt, jag är fri att röra mig men med krage och kedja som ett övertydlig Kainsmärke. Jag tror jag försöker få bort mina bojor med fumliga händer.

Jag sjunker ihop. Sedan finns inga klara minnesbilder.

De finns som brottstycken. Blåljus, folk i gröna overaller som försöker tilltala mig, de pratar om mig i tredje person, de för bort mig, in i en ambulans. Poliser är där, vill fråga mig, det har mörknat men i väster, strax ovanför den svarta skogssiluetten är himlen fortfarande mellanblå. Solens sista strimmor silas bort.

Ambulansen far iväg. Jag får en spruta. Vågor sköljer över mig, minnet löses upp. Svart.

***

Det blir timmar i gungstolen. Långsamt matar jag den danska kaminen med pinnved. Jag börjar med te, fortsätter med rött vin, viftar ner ett glas, torkar nödtorftigt upp vinet och förundras åter över att glasets innehåll alltid verkar vara så mycket mer i utspilld form. På den vita väggen stannar en mycket blek röd fläck kvar.

Det är timmar i ett gränslöst land mellan apati och vanvett, gränsar gör också uppgivenhet och melankoli, det är ett område jag inte behöver utforska mer, jag har dubbla medborgarskap och ett pass som hävdar att jag inte bara är svensk utan också har rätt att rösta i det gränslösa landet. Jag åker dit ofta, jag behöver inte visum och vid gränsen nickar numera polis och militär igenkännande. De bara viftar mig vidare.

Det blir allt svårare att ta sig därifrån. Är det hit kärleken jagat mig, är det här jag skall belägras av kärleken, är det här jag skall hållas isolerad medan kärleken väntar hungrigt utanför stadsmurarna?

Är det galenskapen som nu tagit över, som dominerar, som nu bestämmer mina närmaste steg och handlingar. Jag kan inte slutföra något, inte ett resonemang, knappt en enkel tanke ens. Vid varje försök sker överfallet, associationerna ligger i bakhåll och lämnar mig inte fred trots att jag erbjuder mig att lägga ner vapnen, att skriva under den villkorslösa kapitulationen men det tycks ha gått prestige i den här historien. De har vittring, de vill se blod, de vill se mitt blod.

Jag kan inte bara ge upp. Det finns tid kvar, det finns kärlek på jorden, det finns mer goda tankar än onda, mer kärlek än krig, människor på jorden älskar mer än de slåss. Det tycks vara svårt att förstå för ondskan är så högljudd, den tar gärna all plats och när den slår sig för bröstet så förstärks ljudet med k-pist-knallar.

Jag undrar igen. Vart skall jag ta vägen? Var hör jag hemma? Jag vill ha ett svar. Jag behöver ett svar.

***

Vi hade pratat om hämnden många gånger. Om något skulle hända honom, om någon rörde honom, hur vi skulle ta ett öga för ett öga, en tand för en tand. Vi var så överens och vi förundrades över dem som inte arbetade bort sin sorg med Gamla testamentet.

Nu vet jag bättre. Det vet bara den som upplevt det. Sorgen ramlar ner på dig, den landar mjukt, den ger dig ingen intensiv smärta, den bara förlamar dig. Det går inte att röra armarna, du kan inte lyfta dem, du kan tänka tanken, du kan formulera tankarna länge och väl men att utföra handlingen går inte.

Han är där överallt, varje vägg, varje möbel, varje ting finns han i, hans skratt, hans tårar, hans glädje, intelligens och espri.

Min kamp är den ensamme guerillakrigarens, jag går förblindad in i fällan och där väntar de tungt beväpnade falangisternas styrkor, de pepprar mig med minnen och jag ramlar ihop oförmögen att försvara mig.

Nu vet jag vad som är den tyngsta bördan. Det är sorgen. Den är fruktansvärt tung och den är det för att du måste bära den ensam, du kan inte dela den med någon, jag kunde inte göra det med henne, hon hade sin egen att bära på och på hennes axlar finns så mycket mer.

Jag vill se honom död. Chauffören, det vill jag verkligen. Men jag kan inget göra.

Jag vill skrika, gråta, anfalla. Jag kan inget. Bara den som burit sorgen vet hur tung den är, hur förlamande den är.

Inte ens i mina egna deliriumliknande fantasier förmår jag utöva min hämnd, jag söker upp honom i Fantasia men armarna går inte att lyfta, mitt vapen drar ner armen mot jordens mittpunkt, jag kan inget göra. Jag är maktlös, oförmögen, snöpt.

Mitt yttre är tyst. En neutral mask. Vi sitter som två tillfälliga besökare på maskeraden i Venedig. Maskerna är neutrala, stumma och skrämmande. På hennes masks kind rinner en tår och jag tänker: hur är det möjligt? Varför är kvinnor alltid bättre?

Vi pratar inte om det.

Vi är två zombies.

Jag vet att hon ger mig skulden. Jag hatar det, hon har inte den rätten. Den har bara jag och jag erkänner mig skyldig, jag vill inte ens ha en försvarsadvokat.

Döm mig, straffa mig, ge mig lagens strängaste.

***

Vad är dröm och vad är verklighet? Jag får allt svårare att skilja världarna åt. Jag fick precis för mig att vi talades vid, att hon i telefon sa att hon längtade efter mig, att vi skulle äta något gott och öppna en flaska vin.

Jag kollade telefonen. Inga samtal. Inga ut, definitivt inga in.

***

Jag gör mina egna pommes frites. Hela eftermiddagen går åt till den processen. De kokas försiktigt, kyls ned, friteras en kort stund, kyls ner och friteras en sista gång. Det blir gyllenbruna med ett frasigt yttre.

En dyr biff är sällskapet. Fettkappan är kraftig.

Jag slår en bearnaise till.

Rödvin i glaset.

Jag äter framför tv:n. Ser ”Patrullen”, en illegalt nedladdad krigsfilm.

Den berör inte alls.

Avslutar middagen.

Dricker mera vin. Billigt och alldeles för inställsamt. En medhårs medelklassmekning över Sveriges alla radhusområden.

Jag bär ut resterna till köket. Ställer porslinet, där köttsafter och sås redan torkat in, på diskbänken.

Det är som en sista måltid.