Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 3

 

Min sjukdom är en överraskning. Inte märkligt. Det är så den jobbar, hjärninflammationen. Plötsligt är den där bara, den letar sig igenom hjärnans brandvägg, får fäste och tar över.

Jag kör Saab det året. Dessutom håller jag på att dö. När jag vaknar igen är Saab betydligt närmare döden än jag.

Den neurologiska intensivvårdsavdelningens behandlingssal har en radio i racket jämte sjuksängen. Det ligger en grönsak till vänster om mig, en rest av en oturlig sladd i ett kallt och snöigt Hälsingland en sen julkväll, han har inga synpunkter på mitt radioval.

Sjuksköterskan Patrik har det inte heller, en snäll kille som dock inte har en aning om vilken frekvens P1 har vilket jag skulle ha reagerat på oavsett om min hjärna gått igenom en Jean-Bédel Bokassa-fas eller ej.

Jag lyssnar på Studio 1 och ekot, om GM:s förste rövhål som jagas av radions Ginna Lindberg, och hans trötta och irriterande och amerikanska svar om att Saab skall läggas ner för något riktigt bud har inte GM fått.

Det blir ett första friskhetstecken för mig. Jag har fått en kortfattad medicinsk resumé, det hade brunnit i skallen och jag hade legat sövd i tio dagar, sedan den 2 januari.

Det friska är att jag fortfarande kategoriserar världens invånare enkelt och okomplicerat.

Idioterna och resten.

Jag säger det högt:

”Dom får fan inte vinna, dessa jävla idioter, dessa jävla rövhål, fy fan, världen är inte förändrad, idioterna finns där fortfarande.”

Rösten är märkligt skrovlig. Förklaringen kommer senare, jag har varit sövd, intuberad, respirerad, rubbet.

Jag bläddrar i en tidning och ser att Marcus Birro seglat ut på ännu en stiltje ocean för kvarts- hel- och inte ens det-kändisar; nämligen Let’s dance.

Marcus, käre vän, vem fan sparkar du på pungen där? Hur är det med din Kalashnikov, är det gravrost i loppet?

***

”Var är cekunalierna?”

Hade jag ställt frågan till Jean-Bédel Bokassa, Robert Mugabe, Idi Amin, Papa eller Baby Doc eller någon annan av den handfull hel- eller halvgalna envåldshärskare den senare delen av vår samtida historia sett, så hade det inte varit något problem, svaret hade kommit direkt.

”De är på sin vanliga plats, där nere till vänster.”

Nu var det min unga hustru från ”slätta” som fick frågan, och för henne var det svårare. Eller lättare. Hon stod framför Hitler i januari 1943 och var rädd och ensam.

Hon ringde sjukvårdsupplysningen som uppmanade henne att ringa ambulanstransporten direkt.

Så den 2 januari anlände en halvgalen afrikansk diktator till intensivakuten på lasarettet.

Att resonera med patienten visade sig meningslöst, han ville inte medverka, slet bort katetrar så att blodet sprutade, ville därifrån och trodde sig sannolikt vara utsatt för en komplott där förgiftning ingick.

Jag gick från att vara en konspirationsteoretiker till att bli en praktiserande dito, ångestskriken dränkte blippandet från livsuppehållande maskiner.

Till slut var de sex som höll ner galningen som sövdes allt djupare emedan jakten på roten till galenskapen började.

Det Limbiska systemet hade fått sig en smäll, synapserna hade brakat samman, signalsubstanserna hade evaporerat, allt kopplades slumpmässigt som om det suttit en lätt dresserad cirkusapa vid en gammal manuell telefonväxel från det företag som en gång hette LM Ericsson.

***

Det blev den neurologiska intensivvårdsavdelningen och där låg jag, djupt sövd medan ett läkarlag letade högt och lågt efter svaret på mitt elände.

Allt övervakades av jordens vackraste kvinna och den oerhörda rädsla hon kände kunde bara dämpas genom tårar.

***

Hon föddes i en liten by utanför Ulsan i Sydkorea i början av mars 1972. Det var en kall senvinter men det lilla knytet som var invirat i en liten trasig och smutsig filt gav tillräckligt med ljud ifrån sig för att få en av de tjänstgörande poliserna innanför dörren att kontrollera vad det var för något som lät från trappan den här bistra morgonen i början av mars.

Hon kallades frk Lee, födelsen fastställdes till den 8 mars och i de papper som finns kvar står det att läsa att hon gillar mat.

Till Sverige och ”Västgötaslätta” anlände hon fyra månader senare.

Som om vi fortfarande vore i nivå med djuren på näringskedjan fann vi varandra i Riga hösten 2003. Vi var fästingarna som möttes på samma enskilda hårstrå på samma rådjur.

Det var bara rätt och om Jimmie Åkesson undrar var det var som gjorde mig nyfiken, så var det intresset för mat – det låg ett rejält köttstycke på hennes tallrik, klassisk musik, jag fick i det ögonblick upp ögonen och öronen för Nigel Kennedy samt förnam en svag skaraborgsk färgning av det svenska språket.

Det finns inget mer svenskt än min fru, vilket hon faktiskt fortfarande är, i alla fall enligt Skatteverket, ingen älskar potatis mer än hon gör, ingen njuter så av sill och ge mig bara en chans så skall jag trycka ner alla dessa fakta i halsen på alla dessa jävla as som kallat henne thai-hora.

***

Det låg mycket jobb bakom sonen. Det tog aldrig, menstruationen dök upp lika pålitligt som ett japanskt snabbtåg.

Livmodern undersöktes, om kvaliteten på spermierna sa läkaren ”Pas mal, som fransmannen säger.”

Dock inga fel, så allt som klickade i övrigt, och det var i stort sett allt, gjorde det inte där inne där liv blir till.

Vi kämpade, hon alltså, IVF-behandling, sprutor i magen varje kväll, hormoner i överflöd, PMS gånger tio, men jag klarade mig undan kulsprutekärvarna, de gick inåt, det blev nätter med tårar och mina tafatta händer som enda otillräckliga tröst. Jag fick ledigt under mina resor och sade på mitt vanliga egoistiska sätt att jag inte ville ha några beklaganden i telefonen, jag kan ändå inget göra på det avståndet.

Det terapeutiska behovet förstod jag inte. Inte då.

***

Med provröret i ljumsktrakten tog jag mig till IVF-avdelningen på lasarettet och där lämnade jag min del.

Det tog inte så nästa behandling planerade in till våren 2007.

Det är dyra preparat, hon plockade ut hormonstimulerande koncentrat för 30 000 kronor, hon lade allt i kylen på jobbet.

Där låg vår ljusnande framtid över helgen och på måndag konstaterade hon att kylen gått sönder och medicinen var det bara att kasta.

Så nya preparat beställdes men i den vevan dök inte Shinkanzen upp enligt tidtabellen.

Hon köpte gravtest. En gång, två gånger, tre gånger, hon vågade inte tro att färgstickan visade rätt. Det blev ett fjärde test innan jag fick reda på det.

Det blev ultraljudsundersökning och det gick inte att hitta något i livmodern. Nej, jo, vänta, där i ett hörn låg han, 12 millimeter lycka.

***

”Du är förstagångsföderska, enligt tidtabellen skall han komma 10 december, det är klart att det blir julafton, så är det bara”, sa jag.

Jag lyckades övertyga mig själv så mycket att förberedelserna var minimala. Ingen barnsäng, ingen barnvagn, inget skötbord fanns där hemma när vi morgonen den 11 december for till lasarettet.

13.20 var han här, redo att erövra världen, sonen.

***

På Neurologen smakade allt likadant. Nyponsoppa eller smörgåsar, det kändes som allt var belagt med en tunn film med samma sjukhussmak, var den kom ifrån vet jag inte, men jag höll mig till te och mineralvatten.

Luktsinnet är i världsklass, det limbiska systemet är tillbaka, bättre än någonsin, jag skulle ha kunnat jobba som lågsniffande knarkhund på Landvetter, vilket också innebär att McDonalds Mcfeast-sås inte går att äta, den smakar för starkt.

***

Jag var gammal när han föddes. Och namnet är inte Dorian Gray, så äldre blir jag. Är det förnuftigt, är det rätt mot barnet som innan han fyllt 20 har en pensionär till pappa?

Tankarna svävade runt i huvudet, försvann flyktigt som röken från en kvarglömd cigarett i askkoppen på bardisken, återvände och försökte bygga bo.

Svaret är enkelt, det är inte rätt mot barnet. Men det måste vägas mot fördelarna, allt det positiva ett föräldraskap efter 50 innebär.

Karriär är inte lika intressant, inte heller status, allt måste inte göras den här veckan eftersom jorden inte går under i nästa.

Det finns ingen anledning att stressa för att hinna med en massa saker som alla naturligtvis inte är tillnärmelsevis så viktiga som det egna barnet.

Han regerar. Det är hans klocka som styr, hans tempo som gäller.

Vi tar oss till dagis, det tar tid, det är hans tempo, han öppnar dörren till hissen, han får trycka på knappen, jag hjälper honom nerför trappan, han klarar det med sin hand i min, vi går ut på gården, där finns det massor av spännande saker, jag gör ordning cykeln, han utforskar rabatten, tids nog så kommer han, eller också hämtar jag honom, utan stress eller ilska, bara hand i hand, och sedan i barnsadeln bakom min rygg, och hans mun går i ett, ”Va’ e’ de’? Om allt han ser, bilar, bussar, spårvagnar. Världen är tokigt spännande för en tvååring.

Det är vintern jag längtar efter den första snön igen. Det har jag inte gjort sedan jag var barn.

Jag njuter av friheten mitt jobb ger mig, jag får min stimulans med jämna mellanrum. Jag reser ut i världen, emellanåt besöker jag kontoret levererar ännu en text till det magasin vi ger ut. Ytterligare en sofistikerad krönika från något extremt avlägset hörn i världen.

***

När snön kom var jag inte där. Jag låg sövd och läkaren meddelade henne, redan på gränsen till nervsammanbrott av oro, att det inte är säkert att han klarar det.

Hon grät, sonen såg bekymrad ut, han kände krisen och oron och allt gick att läsa i det lilla ansiktet.

Han hade fått följa med till sjukhuset. Förklaringen var att pappa är sjuk, det har han varit med om tidigare, förkylningar, halsont, influensa och feber – då dricker pappa alltid te.

Så han kramade en tepåse i handen då han såg sin pappa i sjuksängen, sövd och uppkopplad värre än en fildelningsjagande nätpolis.

Han visste inte vad han skulle göra med sin tepåse.

Jag som ville se det där ansiktsuttrycket när han fick se den första snön, förvåningen, det lyckliga leendet, de glittrande ögonen. Det ögonblicket hade jag längtat efter.

De små stunderna är viktiga, de är lyckliga och ljusa, ta vara på dem, det är en klyscha men den är sann.

Jag är glad att jag slapp se den förtvivlade minen när han kom där med tepåsen i sin lilla hand. Bara tanken på det gör mig tårögd.

***

Roger Federer är en världens bästa tennisspelare. Genom historien har han ingen överman. US Open 2009 var hans turnering den också och vem han besegrade i finalen har jag glömt men däremot minns jag den sista bollen i semifinalen.

Matchbollen som Federer slog mellan sina egna ben, den slickade nätet, passerade motståndaren där framme vid nät och landade någon decimeter innanför sidlinjen.

En kompis har en grabb på elva år. Han spelar tennis och bordtennis, han är duktig, bland de bästa i sin åldersklass.

Hans pappa bannar honom för att han ”showar” för mycket, att det går ut över koncentrationen.

Jag frågade honom vad han menar med ”showar”.

”Ja, han vill slå ett sådant där slag mellan benen. Som Federer.”

Jösses, det kan du inte stoppa, det måste du uppmuntra. Inte bara för att han blir en bättre tennisspelare utan för just den där reaktionen.

Jag skulle ge rejält mycket för att få vara där då, när slaget lyckas, då skulle jag vilja se grabbens ansiktsuttryck, glädjen, leendet, de glittrande ögonen, det skulle vara det första snön gånger tio. Ett ögonblick att ta med sig in i framtiden och om han aldrig blev en stor tennisspelare som åkte jorden runt och spelade i fantastiska turneringar så slog han i alla fall ett sådant slag och kände total tillfredsställelse i det ögonblicket. Även tennis kan vara zen.

***

Vi fick vår snö. Den kom i massor tillsammans med kyla, det blev en barndoms vinter, en 60-talsvinter och snön blev vardag för sonen, han fick åka pulka till dagis mitt i staden och det var inget att höja på ögonbrynen för, ty vi anpassar oss snabbt till nya betingelser.

***

Han har sett väldigt mycket av sin pappa. Mer än av sin mamma sedan själva präglingsperioden var förbi.

Vi har haft våra grabbhelger, vi har åkt till Frankrike på tu man hand, vi går till och från dagis, vi har våra morgontimmar för min oförmåga att sova om morgnarna är också hans och jag läser sagorna om kvällen med dialekter han ännu inte känner till.

Trots det är det svårt att hitta någon mammigare tvåbent varelse än sonen. Han älskar henne över allt annat. Jag är chanslös. Kanske för att min kärlek syns för dåligt, för att jag redan från början var en individ med sociala defekter.

***

Litar han inte på mig? Jag svek den där vintern när han var två, försvann ur hans liv och fick dessutom kvinnan i hans liv att gråta.

Hon har berättat om ett oerhört bekymrat ansiktsuttryck och ett mycket oroligt barn.

Men när han väl fick se sin pappa lugnade han ner sig. Kanske fick han sitt svar även om han inte förstod det till hundra procent.

***

Det var väl som viskleken. Den då en kort mening viskas i ett öra, hur sedan berättelsen går vidare från öra till öra, ringen runt och hur slutprodukten sedan är något helt annat än den första meningen.

Jag vaknade upp ur narkosen 12 januari. Minnena från de första dagarna där är grumlade, de går inte att placera in på en tidsaxel men det finns ett märkligt minne som är kvar, cementerat i min nu friska hjärnbark.

Jag vaknar utan att för ett ögonblick undra var jag är och vad som har hänt.

Sköterskor pratar med mig och det kommer från flera olika munnar, att ”Du hatar visserligen sjukhus, men vi vill bara hjälpa dig.”

Det var visklekens slutprodukt, den måste ha börjat med en förtvivlad hustrus svar under ett anhörigsamtal, att jag fler än en gång uttryckt avskyn över att tvingas sitta i ett akutväntrum med ett febrigt barn eller med en egen halsinfektion i sex timmar, att den uppfattningen hade förvandlats till sjukhushat.

Svensk akutsjukvård, inte väntrummen, utan när det gäller att rädda liv, är i världsklass.

Den uppfattningen hade jag innan jag själv kunde uppleva den.

Uppfattningen är numera stärkt. Alla resurser som finns har slösats på mig, inte bara mediciner och maskiner utan i första hand personal.

Jag nämnde det för några sköterskor, att varje gång jag har varit i kontakt med sjukvården, även efter sex timmar på akuten rinner ilskan och frustrationen av en väldigt snabbt när man får kontakt med ännu en vardagshjälte som trots väldigt hård arbetsbelastning i ett krävande yrke, behärskar att vara klok, förstående, empatisk.

Jag brukar alltid nämna det, berömma dem och tacka.

Hur skulle jag göra nu när jag var skyldig dem mitt liv. Då blir allt annat så futtigt.

Alla dessa stolta sjuksköterskor och undersköterskor, alla dessa starka och raka ryggar, varma händer mot kinden, alla dessa änglalika tålamod jag prövade, de är samtliga mina hjältar, de är de sanna samhällsbärarna.

Det är inte de män, äldre, som hade tur en gång i livet och har sin förmögenhet och som är övertygade om att den finns där tack vare den egna förträffligheten, vars enda ansträngning numera är att släpa sig runt en golfbana och sedan dricka lättgrogg i klubbhuset och klaga på de höga skatter de ändå aldrig betalat. De som kallar sig själva samhällsbärarna vars tungor dryper av gift när det diskuteras invandring, bidrag, skatter och som kallar Sverige för ”…det här landet.”

De kommer inte att ändra uppfattning eller ens vara i närheten av ödmjukhet innan de tas om hand av de verkliga samhällsbärarna efter en stroke eller en infarkt, då de plockar ut av de skatter de ägnat hela yrkeslivet åt att undvika att betala.

Förhoppningsvis förstår de då, det är dock inte alls säkert.

***

Min vrede slår mot alla håll. Psykologen säger att det är som det skall. Överläkaren med, det är en vanlig reaktion efter en svår sjukdom.

Det gör mig rasande. Jag är inte vanlig. Jag är jag, bara jag reagerar så här under de här omständigheterna.

Det finns mycket att bli förbannad på. Nyhetsflödet ger mig anledning till det varje dag. Hur spädbarn skall tas hand om. Lata unga kvinnor vill inte amma, de vill dela på bördan med pappan och flaskmata den lille. Det är således ett tacksamt område att skaffa sig billiga politiska poänger. Lars Ohlys var en av de mest korkade. Lagstifta om nappflaska fungerar möjligen i politikernas värld och bland bloggare, dock inte i realiteten.

Sonen hade dött om lex Ohly gällt. Det gick inte med nappflaska. Inte med ersättning, inte med bröstmjölk, han vägrade helt enkelt att spela på plastgräs, han ville ha äkta vara.

***

Det finns något som inte går att utjämna. Klasskillnaden finns där hur bildad du än blivit på din resa, att du lärt dig skåla till vänster mot bordsdamen innan du höjer glaset, att du sett världen, ätit på berömda restauranger och drack café au lait långt innan den kidnappades, bakbands och våldtogs av Arla och svenska kaféer.

Överläkaren står där och ser ner på mig, hans otydliga ”r” är ett klassmärke också det, det är resten från 1700-talets franska flirt, det är det vad som finns kvar av djupa och konstlade bugningar och slappa handleder, värjans sirliga rörelsemönster under dueller, verkliga som simulerade, de signalerar: var på din vakt, ta av mössan och lyssna andäktigt.

Han hälsar, jag i sängen, han ovanför, han säger att ”Vi är mycket nöjda med din utveckling” och att ”Allt ser bra ut”.

Jag vill bara hem, det är andra dygnet i vaket tillstånd, och jag anstränger mig för att vara så frisk som möjligt.

***

Det är en pojke, han skall bli en man, det är en sådan uppfostran han skall ha. Det finns inte någon könsneutral uppfostran, det är nys, något på modet, det kommer att försvinna och glömmas bort liksom tidigare tokerier i historien.

Det mesta har de med sig från födseln, präglingen skedde redan i livmodern, beroende på vilka eventuella hormonella variationer modern utsatte fostret för.

Vi var som vilka föräldrar som helst. Jo, han är en pojke, men det betydde inte att han fick en brandbil bredvid sig i vaggan. Nej, han fick ett gosedjur naturligtvis. Precis som alla andra barn.

Något intresse för mjuka och ulliga djur och dockor har han dock aldrig visat. Inte det minsta, trots att han bombarderades med slika prylar under de första månaderna på jorden.

Bilar var hans grej. Tidigt. Polisbilar, brandbilar, ambulanser, racerbilar, bussar, traktorer och vanliga bilar.

Självfallet skall du som förälder stimulera ett intresse, inte strypa det och i stället inleda hjärntvätten med mjuka djur och dockor, bara för att den politiskt korrekta allmänrådande åsikten är sådan, ty det är en gång så, att i Sverige finns det bara plats för en åsikt i taget.

***

Det är dag ett i vaket tillstånd. Tisdag 12 januari. Jag har samlat ihop fragmenten. Det är små taggiga bitar, som resterna av en kartesch i Flandern 1915, de pusslas samman och svaret är ett sjukhus och frågorna hade jag inte behövt ställa, de har berättat det för mig, sköterskorna.

På eftermiddagen brakar allt samman. Jag gråter och skriker så mycket den kraxande rösten förmår att jag vill träffa sonen, jag vill inte dö utan att ha träffat min lille son. Försvinner jag nu är jag snart borta ur hans minne också, jag finns då för honom bara digitalt, på några bilder i mammas dator.

Patrik är tjänstgörande sjuksköterska och det blir svårt för honom. För han är en man.

Han berättar det nästa dag. Hur svårt han tyckte det var, hur jobbigt det är att hantera sådana situationer.

Jag tyckte själv situationen var en aning generande, men jag kunde ha berättat för honom att hans reaktion var i enlighet med den kromosomfördelning han begåvats med.

Män har svårigheter att hantera tårar, hade jag fått ett vredesutbrott hade det varit lättare för Patrik, tårar gjorde honom tafatt och nästan handlingsförlamad.

Att det var en annan mans tårar gjorde det hela ännu svårare.

Det finns inte rätt och fel här. Det är så det är.

***

Det är inte en åsikt och jag tänker stå för den till döddagar, inte ens trampet från åsiktkorrigerarnas stövlar i korridoren utanför mitt sovrum skulle få mig att ändra uppfattning. Mitt försvar är ramstarkt: min uppfattning är byggd på ett fundament av fakta, inte åsikter.

***

Han blir en svärmorsdröm. Hans manliga förebild har gjort sig av med de flesta machoismer och manliga later.

Jag gillar fortfarande fotboll och hockey men mitt intresse för bilar är inte i närheten av hans.

Jag kan stryka mina skjortor, skura köksgolvet, dammsuga, fylla tvättmaskinen, handla och laga mat.

Jag slösade med kroppskontakt, han pussades, klappades, kramades och kittlades. Allt var han inte lika förtjust i men kärvänliga brottningsmatcher i pappas och mammas säng älskade han.

Jag läste sagor med inlevelse som en Ernst-Hugo Järegård på crack.

Det ville jag ge honom men han skulle också få det som bara jag kunde erbjuda, det unika, det som min pappa gav mig, det som min son dessvärre inte vill ha.

Min dröm om ett skid-VM tillsammans har gått i kras. Jag hoppade att vi skulle stå och vråla i den värsta mördarbacken och han skulle ställa alla sina frågor och jag skulle besvara dem.

Han skulle få spela hockey, det var inte mina drömmar som skulle förverkligas, det var min möjlighet att ge honom lite mer för att det finns där. Han skulle få göra det som inte var möjligt för mig.

Jag ville gå hand i hand med honom och se allsvensk fotboll, det som när jag var barn var ett stort äventyr, det som var så mycket dofter, känslor och spänning. Han är inte intresserad.

Och han är inte min längre. Jag har förlorat honom, henne och det är allt.