Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 4 Det är inte hennes beslut. Hon vill att vi skall ses, jag och sonen, alltså, hon vill inte träffa mig, men vi, jag och sonen, måste ha en relation. Det är hennes ord. Relation. Jag svarar som jag brukar om tillfälle ges. Jag tar ordets betydelse och hänger fast vid det. Vi har en relation. Jag är hans pappa, han är min son, det är en relation.
Jag vill inte träffa honom. Jag vill inte visa upp min misär och i ett sällsynt ögonblick av självinstinkt har jag insett att det är en handling som är marinerad i efterlängtad självömkan, som jag vill ha för att kunna spä på det egna eländet, vilket gör resan mot undergången snabbare. Förfallet är min bäste vän helt i klass med flaskan.
Så jag svarar bara på telefonen när jag vet vem det är. Samtal är sällsynta, min umgängeskrets var liten, sedan vi flyttade har den krympt. Jag gör inget underhållsarbete heller. Jag vill inte ha några vänner längre och jag kan inte ens åstadkomma en hygglig livslögn som förklaring, för det handlar bara om fåfänga. Jag vill inte visa upp mitt förfall och sedan min sjukdom gav jag ett löfte att inte ljuga, inte ta skit och alltid säga vad jag tycker. Det är inte alla vänskapsband som håller då.
Jag ringer aldrig upp någon. Tidigare gjorde jag det om jag behövde något. Nu skiter jag i det, hjälpen får jag klara mig utan. Jag kan inte besvara den vanligaste telefonfrågan längre.
”Hur är det?”
Jag får inte ljuga. Således kan jag inte säga bra. Sanningen tar för lång tid, jag vill inte berätta den, jag orkar inte, ids inte, har inte lust. Ni borde läst min blogg, era jävlar. Den hade inga läsare. Den har inga läsare. Den är ett svart hål i cyberrymden, ja, bortsett från att den inte slukar något. Den finns bara inte, syns inte, gör ingen verkan heller.
Möjligen måste det klargöras. Jag menar min personliga blogg, inte den där inställsamma, lättsvalda och färdigsmälta purén jag producerade för Globe Perspective. Är alla med?
Hur kunde det gå så illa? Hur kunde jag förvandlas till den känslomässige rättshaverist jag är i dag? Frågeställningen är fel, det är tvärtom, det här är mitt sanna jag, det som syns om man skalar bort konvenans, uppfostran, maner, politisk korrekthet och yta. Det här är människan i all sin skröplighet. Så ser de ut på Södermalm också. Egentligen. Bakom fasaden. Tro mig. Jag var där.
Det var inte jag som stod där och lagade kalasmaten, som trivdes i glammet inom rimliga gränser. Min upphettade hjärna hade sin övre gräns. Den kunde säkert mätas i decibel och definitivt antal ljudkällor, överskreds gränsen flydde jag i panik, ty ångesten anföll som en kommandostyrka och det var panikångest och den tar fanemej inga fångar.
Stod jag kvar hade jag blivit Jesus i templet, då månglare och hånglare åkte ut på arslet. Det ville jag inte utsätta dem för, då hade de fått se verkligheten, människans rätta jag, sanna jag, och de skulle alla tro att det var tvärtom, att den minglande värden var en fasad och galningen den rätta versionen vilket fortfarande gör mig arg och förbannad även om det är längesedan de stod här och drack mitt vin och åt min mat.
***
Jag spelar Lundell. Hon tål det inte. Håller igen. Länge. Bryter sedan ihop. Det är samma sak med Eldkvarn och Reeperbahn. Håkan Hellström. Valborg, så vacker, så sann. Det jag gillar. Det jag anser vara äkta.
Jag drar mitt mantra.
”Du måste känna när det är äkta, det märks, då spelar det ingen roll om inte alla toner sitter rätt. Måns Zelmerlöf och alla andra Idol-lanserade nickedockor får träffa varje ton rätt, det spelar ingen roll, de har inget att säga.”
Hon tiger igen. Hon gör så nästan alltid.
Hon hänvisar hon till Adrian, min kompis i Malmö. Absolut gehör, menar hon.
”Adrian? Han? Han”, vrålar jag. ”Han har inte ens dålig musiksmak, han har ingen alls, han gillar dansband, så vad fan ska man då med absolut gehör till? Det närmaste han har kommit äkta är Tom Jones och Delilah.”
En rejäl klunk rött strävt vin.
”Absolut gehör, förresten, har han sagt det? Det är lögn. Han ljuger, gör sig märkvärdig.”
Hon tiger igen.
Hon biter huvudet av mina utbrott genom att lida. Tyst. Och jag antar att det finns en maxgräns också för det.
***
Klart jag saknar honom. Hans intelligens. Hans kloka tankar, hans funderingar. Att följa hans utveckling till en fullvärdig människa var mitt allra största nöje. Han lärde sig att argumentera och han gjorde det bra och jag njöt och kapitulerade.
Jag skulle bli världens bästa pappa, jag blev inte ens en ursäkt till far. Det står två cyklar på gården, de rostar allt mer men jag lärde honom aldrig att cykla.
Men jag var på rätt väg. På väg att bli en riktig människa. Det tog många år, kanske är det så, kanske är det så för alla, det är det i alla fall för mig.
Jag är en bättre pappa på 2000-talet än på 80-talet. Jag är en bättre människa, jag tänker mer på min omgivning. På mina närmaste, på mina medmänniskor. Det är sonen som för mig framåt, han tvingar fram människans riktiga och bästa egenskaper.
Jag kan se tillbaka på mitt liv med vämjelse, det finns faser i livet jag hoppas kunna förtränga men det kan jag inte. De framstår som minnen frysta med kamerablixtar, flash on-teknik, häpna ansiktsuttryck, skarpa skuggor mot väggen. Händer lyfta till skydd.
Som tonåring är jag hopplöst vidrig. Dem som jag behandlar sämst är dem jag påstod att jag älskade, det vill säga mina flickvänner. Jag är en grottmänniska, en avskyvärd varelse som skall detaljstyra deras liv.
20-årsåldern är inte bättre. Tack och lov har jag inte tillgång till pengar, inte heller status, men jag har långt hår, bruna ögon, varma händer och läppar kvinnor uppskattar. Jag tar mig fram som en marskatt, stannar bara till för att tömma mig själv på den allra heligaste av kroppsvätskor. Några känslor lämnar jag inte kvar, för jag har inga. Flaskan räddar många av dem. För mycket alkohol gör tungan svårmanövrerad och övertalningar är dömda att misslyckas om ingen kan uppfatta orden. Ögon ofokuserade och blanka av vodka, en sluddrande och dreglande trut, en sådan älskare vill ingen ha.
Jag gör karriär och det är nummer ett. Kvinnor är ett bihang, en förlustelse, en kväll på krogen botar ensamhetens ångest.
Jag hinner inte känna så. Jag reser, jobbar, ja, eller vad det nu skall kallas, och tänker inte ett ögonblick på om det jag gör är ett riktigt jobb eller ej. Jag njuter och utvecklas, faktiskt, för jag är bra på det jag gör och inser tidigt att det här är ett hantverk och den snickare som har 20 års erfarenhet är faktiskt en bättre än den som precis gått ut skolan, samma är det med mitt kreativa snickeri med ord och bilder.
Jag gifter mig, får barn, jag skiljer mig, går vidare i livet, håller mig på min kant, gör det jag kan, plockar åt mig allt större stycken och det är en tid när det fortfarande fungerar.
De högst upp tjänar mest och gör minst. Men ersättningarna är rimliga, relativt åtminstone, och de flesta inser att intäkterna är avhängigt utgifterna.
Girigheten blir en dygd, de kliar varandra på ryggen i styrelserum efter styrelserum och höjer utdelningar, bonusar och arvoden och de skrattar högt åt att ingen, inte en enda, på hela den politiska skalan kan analysera tillståndet, de skrattar mest åt kraven på kvinnlig representation i styrelserummen, som om det har någon betydelse, samtalsämnena blir väl annorlunda men annars hålls det inom familjen, in med fruarna också, så skall de som redan har få dubbla arvoden. Oj, vad de skratten ekar mot de bonade ekparkettgolven.
Till slut sipprar all girighet ner till beslutande nivå strax ovanför knytblusverkstadsgolven och det är då snaran börjar dra åt. De får besparingskraven. För att kunna hålla nivån på ersättningarna där uppe i det blå. De får bonusar för att genomföra besparingar och det är en väldigt ondskefull cirkel.
Det bekommer mig inte. Jag producerar innehåll. Det behövs också i framtiden. Det är lite mindre resande, det tar jag emot tacksamt, att åka långt är väldigt tröttande om man tvingas göra det bland aporna i turistklassen. Min sista resa i businessklass gick till Asien, det sker 11 september 2001. Därefter är det bakom skynket som gällde.
***
Det är ingen större konkurrens i klassen ”Världens bästa pappa”. I andra änden var det knivskarpt. Det vimlade av potenta kandidater. Det är där jag är nu, ”Världens sämsta pappa”. Dit ville jag inte. Verkligen inte. Och jag hatar verkligen alla undanflykter och skuldförskjutningar men det här är hennes fel. Det var hon som drog, det var hon som träffade en annan, som tog mitt allt och gav sig iväg till hipsterland.
Jag saknar honom så.