Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 5

 

Vi som hade en plan. Vi jobbade enligt den i tre månader. Vi var en bra bit från målet, men vi hade kommit närmare och jag hade en plan B nästan helt färdig på ritbordet.

Det var post-hjärninflammation men framtiden drogade mig, den ljusnande framtid var vår och mina endorfiner frigjordes och jag kände ingen trötthet, ingen uppgivenhet. Däremot plågades jag av en envis hälsporre.

Vi skulle vidare.

Då straffas vi. Hårt och bestämt. Dock inte särskilt rättvist.

Vi hade klarat av 40-årskivan och alla presenterna. Hon fick en skrivarkurs av mig och ett bra kalas.

Av sjukvården en mammografiundersökning, den får alla svenska kvinnor som fyllt 40.

Den är dock frivillig.

Hon gick dit, blev kallad en gång till, vi körde på som vanligt, de ville ta kompletterande bilder.

Det var en vit lögn.

”Det finns sådant som ser lite märkligt ut. Vi behöver ta prover.”

Långa kraftiga nålar perforerade hennes vänstra bröst, det fanns kalkansamlingar där, de behövde prover för att avgöra statusen på avvikelserna.

***

Min son tömmer som vanligt brevlådan. Han blir arg när han inte får någon post. Mina förklaringar kunde lika gärna vara malen som lämnar tryggheten bland yllet i garderoben och flyr uppåt, så flyktiga är de i hans öron.

Det är bara fönsterkuvert. Det är bara räkningar, det är ingen rolig post, tro mig.

Det gör han inte.

”Då är jag inte din unge”, säger han och vägrar följa med mig upp.

Ett av fönsterkuverten är från lasarettet.

Hon skall dit.

***

Jag frågar henne om hon vill att jag skall följa med. Hon har inte tänkt tanken innan.

”Ja, det kanske är bra.”

***

Jag känner mig som Roberto Benigni i ”Livet är underbart”. Det gäller att samla poäng i koncentrationslägret, då kan man vinna en stridsvagn. Jordens mest ondskefulla plats blir till en lek.

Hon frågar mig varför vi är på väg till kirurgiavdelningen?

”Det är så sjukvården är. De har sin organisation, sådana här ärenden behandlas där helt enkelt. Det betyder ingenting.”

Frågan hade lika gärna kunnat vara:

”Varför skall vi duscha nu. Allesammans?”

”Jo, men det blir väl skönt att duscha efter den långa tågresan”, hade jag svarat.

Sköterskan ropar in oss.

Hon ler vänligt.

Där sitter en man, grön operationsskjorta, dito byxor, stetoskop, alla markörer som finns, han är gråhårig, han har passerat 50 och han har en social kompetens någonstans i nivå med en serbisk lägervakt.

Han hälsar.

Tar sedan till orda:

”Ja, vi har tittat på proverna, det ser inte bra ut. Vi måste operera, vi har bokat in en tid, 4 april, kan du då?”

Pang på. Inget förspel. Som en samtida porrfilm, ingen handling, naket och påsättning direkt.

Sköterskan håller fram kalendern, lite tafatt, glad att ha en handfast uppgift, en sköld mot det plågsamt intima. Som krigsfotografen i fält. Hans skydd mot eländet, mot mänsklighetens allra värsta vidrigheter är en Canon med ett ljusstarkt 50 millimeters objektiv.

Sköterskan blir trösten, hon utför den enda mänskliga handlingen, min sons mor stirrar ner på journalen och det blinkar rött om varje understruket malignt hon ser där.

Fyra tumörer.

Hon är knockad, fullständigt borta, hon raglar omkring och kan inte hitta sin egen ringhörna, jag hör hennes skratt studsa där inne i det lilla landstingsstylade rummet.

Hjälp henne, hon är chockad, tänker jag.

Jag har tagit räkning, jag ser inte klart, men jag är uppe på åtta, försöker hålla mig stående ronden ut. Det är fan inte lätt.

”Har ni barn?”

Hon drar vår historia.

Om IVF, om hormoner och den förestående andra rundan, då blir A till på naturlig väg.

Kirurgen är blixtsnabbt på tå:

”Det finns inget samband mellan hormonbehandlingar och bröstcancer. Det har en nyzeeländsk studie visat.”

Jag tycker han svarar väl snabbt. Den jäveln. Jag kollar senare, han ljuger, naturligtvis, jag kände det redan då för när det gäller sådana studier så brukar det finnas dem som pekar i en riktning, andra som pekar åt rakt motsatt håll. Allt för många letar bara efter de svar de vill ha, det gäller dessvärre också medicinsk forskning.

Fakta är att det finns vissa typer av bröstcancer som är hormonrelaterade. I det här skedet vet varken han eller någon annan om hennes är av den typen.

***

Den märkvärdige kirurgen ger sig in på det kliniska, det är hans hemmaplan. Man skär bort det misstänkta, det skickas sedan för analys, därefter kan man ge besked om vilken typ av behandling som blir följden. Strålning eller cellgifter eller båda.

Jag tycker att han verkar vara för trigger happy. Först skära, sedan kollar vi om vi hade rätt.

Hon frågar:

”Gör det ont?”

Det skär i mig, jag gråter hejdlöst inombords, vad är detta för mardröm? Vi behöver fler poäng så att vi kan få stridsvagnen. Klart att det gör ont, min älskade, och jag kan inte skydda dig.

Psykopatkirurgen svarar:

”Nej, det är ett enkelt ingrepp. Du räcker med en natt på sjukhus, du kan jobba efter en vecka.”

Sköterskan lägger huvudet på sned och ser deltagande ut. Tyst, naturligtvis, i den hierarkiska sjukvården är kirurgens ord lag. Sköterskan fullföljer sin uppgift som duktig idiot.

Jag ruskar liv i huvudet, hämtar lite luft, försöker jabba fram något för att få ronden att gå. Jag söker efter sekonden med blicken. Jag hittar honom inte.

”Vad för annan hjälp kan man få? Ni skall ju trots allt stympa en människa, det är inte en förkylning vi pratar om.”

Kirurgen ser frågande på mig. Ser ut att tänka: ”Jag? Stympa? Jag är faktiskt kirurg.”

Jag minns inte hans ord, det är ett lamt avfärdande att visst finns det eftervård av den sorten. Typ. Vad kirurger tycker om psykiatri behövs det ingen omstörtande slutledningsförmåga för att gissa sig fram till.

Han lämnar rummet.

Då får sköterskan luft.

”Det är klart att det gör ont. Du skall trots allt operera bort ett bröst.”

Hon fick så in i helvete rätt.

***

Det är alltid mars månad. Prövotid.

November och mars, där är två månader du inte behöver ha Karin Boyes klena psyke för att knäa under. Jag säger det igen.

Mars som kan ha precis vad som helst i famnen, som kan få dig att tro att prövotiden är över, att nu är våren här och grattis, i år tänker jag bjuda på rekordtidiga vitsippor.

Sedan väcks du med en käftsmäll, rullgardinen upp, det är vitt på marken, den dystra gråheten kramar varje molekyl utanför ditt fönster, kråkor och kajor gör sina skutt runt vattenpölar och våt asfalt.

Vi hade våra tidiga drömmar, några av dem hade blivit konkreta planer. Vi hade skissat i flera år, vi blev riktigt konkreta under hösten.

Jag var där först, långt innan novembers prövningar, hon kände sig inte färdig. Hon var uppsagd, någon annan hade fattat beslutet för henne, hon hade varit sugen i flera år, att prova något nytt, att få utlopp för kreativiteten någon annanstans och få bättre betalt för den.

I den svenska grottekvarnen för arbetssökande mals det långsammare än vad kung Frode hade kunnat föreställa sig.

Det verkar som det viktigaste är att sätta sprätt på de arbetsmarknadspolitiska (finansiella) åtgärderna i första hand vilket betyder att intelligenta och fullt fungerande människor skall hamna i någon jobbcoachs hägn.

Hon sökte sina jobb, tröttnade på sin coach och kasserade in den ena besvikelsen efter den andra.

Det var under den processen hon blev färdig. Vi drar. Vi sticker söderut. Vi gör våra slarviga skisser till exakta ritningar, drömmar får bli verklighet.

Och i det eländet som var som ett djupt hack skivan fanns det fortfarande en strimma ljus, det var den jag såg. Verkligheten höll jag borta med hjälp av det vi beslutat oss för.

***

Förlamningen släpper inte. Jag ser min dröm, vår dröm, vår framtid, försvinna. Den rinner som blod ner för det vita kaklet, avstannande över fogarna, men på den glatta ytan något snabbare, på väg mot avloppet och förgängligheten, spåret är svag rött, starkare där blodet fått fäste mot den våta keramiken, men ändå bara en rest, det är inget det går att bygga en framtid på, inte ens en nutid.

Hon ringer sina vänner, sin mamma, sin syster, hon är i telefonen konstant. Hon ringer tandsköterskan och avbokar en tid och jag hör förskräckt hur hon säger:

”Jag kan inte den tiden, jag skall opereras, jag skall operera bort mitt vänstra bröst.”

Till tandsköterskan.

Mina tårar är salta och allt är overkligt.