Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 6

 

TV har jag. Marksända kanaler, inte en spänn läggs på Stenbeckimperiumets digitala smörja. Det gäller också övriga kanaler, Fyrans nischade skit, Femmans kräkningar, inte ens fotbollen, landslagets kval, det som var en stor del av mitt liv tidigare, jag som åkte med och glassade som dokumenterande sponsor, jag var hej och du med spelare och ledare. Nu, om intresset finns och om jag kommer ihåg att det är match, då streamar jag direkt från nätet.

Jag sätter sällan på den. Jag laddar ner vad jag vill ha, har mer än jag behöver, det finns ett tvångsmässigt beteende också där.

Jag sätter på tv:n, det är en ljus senvinterkväll, det blir kanske vår någon gång, det är Sweden Hockey Games, sådant som den statliga televisionen har råd att visa, det blir en digital kuliss för mig, jag har datorn i knät och den får 80 procent av min uppmärksamhet.

Matchen lockar inte alls. Samtalen i periodpausen mer:

Den finske experten med de enorma öronen delade med sig av en intressant vetenskaplig iakttagelse.

Finska män är de individer i världen som kan sitta tysta längst tillsammans. Det är kanske dit jag skall dra. Att bo i ett finskt omklädningsrum omgiven av tysta hockeyspelare.

Att supa ihjäl sig är i Finland fullt legitimt, det är en machohandling som inger respekt.

***

Mina nätter är korta. I skydd av mörkret smyger jag upp. Jag har legat någon timma med den okontrollerade planering en drömmande hjärnhalva på kollisionskurs med den rationella halvan hänger sig åt. De spelar en tennismatch på grus från 80-talet. Det är ett evigt långbollande, ingen vill gå på nät, bara denna ständiga avvaktan på ett misstag.

Upp i mörkret och en stunds digital underhållning, sedan soffan och barmhärtighetens mörker, okontrollerade drömmars slummer och så in i sovrummet igen, den omslutande värmen ger mig ibland lite mer att bokföra på sömnkontot.

Det är en arvedel jag hade kunnat klara mig utan.

***

Med generna rotade mitt i 50-talet får jag leva med det arvet. 50-talet, det är då jag är född. Kriget levande i de flestas minnen, och bomben, den avgörande, den förskräckliga. Trots sitt förföriska svampmoln var den var det enda som skrämde, allt annat var ljust och vackert.

En bil i varje hushåll, en tv i vardagsrummet till fotbolls-VM 1958, långt senare kylskåp i köket. Men det fanns mat, mjölk varje dag, läsk en gång i veckan, och glass och Andy Pandy på tv:n.

Vi satt i välfärdsraketen och aldrig har jorden varit ett bättre ställe. Det var paradiset, det som någon gång i framtiden kommer att beskrivas som ett Shangri-la.

Alla blev rikare, men de allra rikaste hade inte hunnit bli giriga, för de brottades fortfarande med gamla bonde-ideal och det som kallas samvete.

Det var status att vara akademiker och ekonomerna klädda i vita nylonskjortor och tunna svarta slipsar fick finna sig i att hantera de bildades sparbanksböcker.

Vi hade ett bibliotek i varje stadsdel, vi gick till den skola som låg närmast, de var alla lika bra, vi tömde sparbanksbössan, de i färgad hårdplast, en gång om året i sparbanksbussen, vi skärmbildsundersöktes i en annan buss och folktandvården fyllde våra tänder med svart amalgam. Vi gick på fotboll för att ha roligt inte för att slåss, vi såg det lag som spelade hemma den veckan, oavsett klubbfärger. Det fanns en tv-kanal, och tre radiokanaler, den tredje skickade ut smäktande toner av Katarina Valente, Tory Bernhards och Nora Brockstedt. Mitt i natten levererade Lennart Hyland bilder med rösten om en svensk hockeybragd i Colorado Springs.

Hyland klev in i rutan och alla tittade. Alla som hade tv samt deras besökande släktingar, vänner och grannar.

Jag var smartare än mina klasskamrater. Deras försök att läsa plågade mig. Och tråkade ut mig. Enstaviga ord, kanske ett tjog på en illustrerad sida. Läsandet tog hela timmen, tragglandet var inlärningsmetoden. Den var bra för de tröga men för mig ett stor hinder.

Jag var inte skolans ljus. Skolans ljus var något helt annat.

Det fanns i skolkorridorerna. De såg alla likadana ut, som om alla svenska skolor ritats av samma arkitekt och byggts någon gång på 50- och 60-talen.

Långa, ganska breda, klassrum på ena sidan, fönster på den andra, karga och golven belagda med sandfärgad klinker, 10x20, i munkförband med svarta breda fogar. Ljuset flödade in, det fanns goda tankar bakom skapelsen, det var bara innehållet som blev fel.

Tidiga vårdagar silade ljuset in från norrfönstren i korridoren. Det gav ett skuggspel och ett vemod som var direkt smärtsamt, det var nästan som att rastklockans skrälliga ringande dröjde sig kvar i ett oändligt eko, och ropen, högstadieropen, desperata, målbrottsspruckna, andra gälla pojkröster vars utveckling var en smula senarelagd och kanske ett pärlande skratt fylld av den bräckliga kärlek som ständigt gick i kras mot det smutsiga klinkergolvet.

***

Hon lugnar släkt och vänner genom att vara sig själv. Jag får ta hand om rädslan, ångesten och tårarna.

Jag vet att fördelningen inte kan vara annorlunda men det gör det inte lättare. Det har aldrig varit en gren jag varit framstående i. Tafatta och hjälplösa händer utsträckta mot rädsla, sorg och smärta.

***

Min ångest handlar med om det konkreta. Provsvar och efterbehandling vet vi i det här skedet ingenting om, det går inte heller att påverka, alltså bör man ägna så litet tid det går åt just den delen av det här tragiska dramat.

Ibland är det så det känns. Som om vi är mitt i en grekisk tragedi på amfiteatern, jag stirrar uppåt, jag söker efter Deus, efter Deus ex machina, guden ur maskineriet, den som skall rädda oss, ta oss ur knipan, för vi sitter fast här. Hårt. För även grekiska tragedier måste ha ett lyckligt slut.

Det finns ingen gud.

Inte i teatermaskineriet, inte i himlen.

Inte nu heller.

Hur går det för oss? Jag hade tolv månader. Tidsfristen minskar med rasande fart. Vi är på väg mot undergången. Om drygt ett halvår kan vi inte sitta kvar i orubbat bo, då klarar vi inte de kostnaderna längre.

Lägenheten måste säljas. Ju förr desto bättre.

Där finns min oro.

Den blandas utan att skarvarna syns med den rena dödsrädslan. Värsta-som-kan-hända-spåret. Det finns ju där, men jag anser det vara förbjudet område. Det spelar ingen roll, rätt som det är trampar man in där och den vegetationen är slingrande och klibbig. Den försöker implementera ditt ben, vill ha dig kvar där bland de döda och saknade. Min machete känns slö och obrukbar.

***

Hon har ont. Alldeles för ont. Ett bröst och så ett snitt vidare upp till armhålan där en lymfkörtel tidigare reglerade vita blodkroppar.

Mot stora C är lymfkörtlar chanslösa.

Där upp mot armhålan finns smärtan.

Lydig som en Knutbylärljunge gör hon som experterna på Sahlgrenska predikat. Armrörelser för att inte hon skall tappa rörligheten senare.

Jag ifrågasätter: inte innan såret är läkt. Det är ju ett öppet operationssår.

Auktoritetstron är större och starkare än en ständigt kritisk äkta man, som aldrig tar något för givet och som kan få ihop en plausibel konspirationsteori om det mesta.

Även för bröstcancerpatienter gäller den svenska sjukvårdens generalplan. Ut med patienterna från sjukhuset så fort som möjligt, bort från experterna och ner på vårdcentralnivå, de tar hand om resten.

Behållarna fylls med blod. För mycket. Det står inte rätt till.

Folket på vårdcentralen gör vad de kan. Hon är där en gång, två gånger, hennes mamma är här och gör ett fantastiskt jobb utan åthävor, som en defensiv mittfältare som ständigt vinner bollar och artigt lämnar över dem till kollegan med mer glamour och uppdraget att slå de rätta passningarna.

Till slut blir det morfintabletter. I begränsad mängd. Över telefon. Förpackningen är så liten att den är svår att få tag i.

Nytt besök på lasarettet. Opererande kirurg kontrollerar. En av kateterna har växt fast. Det gör obeskrivligt ont att ta bort den.

Hon checkar in bland svenska stoiker av den klassiska typ där ingen annan får besväras och vilka tiger still om egna plågor.

Det här är inte rätt, säger jag gång på gång.

Människor skall inte behöva ha ont.

***

Planlöst surfande är numera ett acceptabelt socialt mönster, det är inte konstigare än att vegetera i fåtöljen, zappa sig igenom Comhems dyra och undermåliga utbud eller att veckotidningsbläddra som en kvinnlig väntrumsveteran.

Numera är det nästan min bästa gren. Jag ser en liten annons, om en tävling, att skapa en hamburgare.

Jag klickar, läser, och kollar datum. Kanske kan vara något. Fly in i världen av dyra kockknivar, kolstålspannor och dekonstruerade maträtter.

***

Jag hade lovat mig att se och höra Löfvén på Götaplatsen. Jag har inte varit där och lyssnat sedan Palme var där på 80-talet.

Det blir inte så. Löfvéns jungfrutal krockar med ett barnkalas.

Strax efter 13.00 kommer sömntåget oannonserat. Jag kliver alltid på. Läser en stund, sover lite, från 20 minuter upp till en timme, två timmar i sällsynta fall.

Renoveringen ovanför oss fortsätter. Jag väcks av knackandet i en gemensam ventilationskanal.

Det låter som de sitter här i lägenheten. Inmurade, desperata, syret snart slut, de sista knackningarna. Jag låter dem dö, själv vimmelkantig av tiden mellan världarna, den medvetna och den med underströmmar.

Vi är inne i datumperioden. Alla dessa datum som i den latinska delen av världen betyder något. Italien har 25 april, Festa della Liberazione, jag vill minnas att de har 20 april också, att det finns massor av gator som heter 20 april, men jag hittar inget. Kan ju inte gärna vara Hitlers födelsedag.

I Spanien är det Dos de Mayo, som gäller, upproret i Madrid mot de franska ockupationsstyrkorna 1808, vilket fick Goya att måla tavlan Tres de Mayo som också är namnet på en spansk handbollsklubb, för närvarande i division II.

Det dröjer till 20 september då Garibaldi och hans styrkor intog Rom, en av risorgimentos viktigaste datum.

För oss är det nedräkning.

I dödens väntrum försöker vi inte att låtsas om vår ödesmättade framtid. På måndag skall vi dit. Sitta där bleka och nedslagna och vi skall få vår dom och den går inte att överklaga, vi har ingen försvarsadvokat, inte ens ett biträde.

Hon blir bara oroligare och oroligare. Det är som om hon har en varelse i bröstet och den gnager och gnager. Ovissheten är ett monster, en mörkrets furste som sprider skräck.

Jag går ut och in i olika scenarion. Från det fullständiga glädjebeskedet, att vi måndag kväll skålar i champagne. Eller det realistiska: hela programmet med de grymma cellgifterna som chockstart.