Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 7

 

I arvegodset fanns ett vapen. Jag stod och höll i det. En jämn brottningsmatch mellan rädsla och fascination. Det blånade kalla stålet, den potenta formen, den inneboende styrkan och makten. Med den här kan jag leka gud på 200 meters avstånd. Om jag är skicklig nog.

Den som står där borta, 200 meter från mig, kan inte vara säker, kan inte lita på min eventuella oförmåga, jag är inte offrets skapare men i mina händer håller jag guds makt och om jag vill kan jag avsluta ett liv. Om min förmåga inte sviker mig.

Det var ett Brno 502,1 kombivapen med kikarsikte. Jag hade aldrig köpt ett vapen, nu kom det till mig, som en skänk från ovan, det var som jag fick ett budskap och det kom med en frälsning. Bössan var ringen, den magiska ringen, den Mordors härskare ville ha och det räckte för mig att ta vapnet i händerna för att vara fast.

Jag tog jägarexamen. De sades att det skulle vara svårt. Det var det inte. Kanske är det så för den ordblinda och obildade hord som fyller internet med felstavade meningslösheter, missunnsamhet, avundsjuka och hat, men inte för mig. Begränsad hjärnkapacitet, förvisso, men inte så begränsad.

Lagen säger: du måste ha vapenskåp, vapen och slutstycke skall förvaras separat, så har det varit sedan en värnpliktig på 70-talet åkte till LV6, hämtade ut en k-pist och sedan åkte ner till Que Club och sköt ner ägaren Styrbjörn Colliander.

Jag säger: det ger jag fan i. Bössan hänger på väggen ovanför kaminen. Slutstycket är i. Ammunition finns i byrån i hallen, två steg från bössan. Både hagel och kulor. Hjorthagel.

Granngården hade vargbesök. Kommer den hit skjuter jag den. Skyddsjakt även om jag inte har några kritter. Katterna måste väl också skyddas? En psykolog skulle kanske kalla det ett rop på hjälp – jag håller inte med, för mig är det ett ställningstagande. Jag bor på landet, varg eller icke skall inte ligga i händerna på några miljöpartister i storstan. Jag skjuter därför och har sannolikt ett strängt straff att se fram emot.

Två blodtörstiga baltiska rånare skulle kunna misshandla mig, binda mig och bära ut allt av värde och få en smeksam åthutning som straff. Nåväl, att tömma huset på värdesaker skulle gå väldigt snabbt. Här finns knappt något med affektionsvärde ens.

Det sitter minnen i väggarna. Ljusa minnen. Det var en lycklig tid. Hon strålade, begravde händerna i jorden, mer därtill, upp till armbågarna i den feta myllan. Hon odlade allt. Vår egen lök hade vi till långt in på våren. Potatis och tomater hela hösten. Sallad under sommaren. Vitlök. Tomater fram till jul. Chili i sådan mängd att hon inte hann med att torka den. Vi hade chili till allt.

Hösten var mild. Ljuv, rent av provencalsk, gräset fortsatte att växa, hallonen gav en andra skörd, vi kunde plocka jordgubbar från ampeln i oktober, gamla trätunnor tjänade som härbärge åt örterna, salvia, rosmarin, timjan, persilja, gräslök, körvel, ängssyra, libbsticka – där fanns allt man kan önska sig. En tunna fylldes med lavendel, det var mer sand än jord i den tunnan och lavendeln försökte nå himlen.

Hösten är min. Jag omfamnar den, jag älskar mättnaden i luften en solig och kylig septembermorgon, jag hänförs av klarheten, hur färgerna träffar mina ögon ofiltrerade, det är väl för att förberedas för den klorofyllfria skogsexplosionen som väntar runt hörnet, den som ger förebud om en annan fas i det ekologiska systemet; den stora regnperioden.

För den som är uppvuxen på breddgrader som de svenska och gillar matlagning, tycker att vintern är hopplös, våren blek och ointressant, sommaren underbar men hösten det bästa av allt.

Tunga dofter gungar oss, det mesta mognar i trädgårdar, i skogarna myllrar svamp och lingon, det är dags för jakt på älg och snart skall hummertinorna i vattnet.

Jag plockade några äpplen, obesprutade, syrliga och smakrika och passar bäst i maten och inte på fruktfatet, skalar dem, kärnar ur, delar dem i bitar och lägger dem i kastrullen tillsammans med en deciliter vatten, två matskedar socker och en liten bit kanel, kokar dem under omrörning och känner doften sprida sig i köket. På en halvtimme har jag äppelmos till kotletterna som tronar på bänkskivan av sten.

Jag gör en soppa på trattkantareller, doften sprider skogens dova mystik i huset.

Jag rör till lingonen, serverar sylten till pannbiff på älgfärs.

Till höstens första middagsbjudning bjuds tjälknöl, sås på Karl Johan-svamp, lite enbärsolja och potatisgratäng. Vi är som en korsning mellan Gourmet och Sköna Hem.

***

Vi hade pengar på banken. Köpte det vi ville ha. I hennes fall: plantor. I mitt fall, en panna till; i kolstål, att använda i köket och på grillen. Jag köpte lammlägg i en gårdsbutik i närheten, plockade en korg full med Victoria-plommon, repade rikligt med rosmarin till. Skalade och kärnade ur, kokade sylt på plommonen, som fick ansluta till fonden med mängder av rosmarin. Jag gjorde läggen rena med kniven, skar rent, vek ner musklerna och band dem mot köttet. Kryddade och brynte runt om och sänkte ner dem i fonden. De kokade i drygt tre timmar, serverades med bönor, våra egna vaxbönor, och potatismos. Det var sex på en tallrik. Ja, åtminstone som jag mindes sex. Från förr. När jag var en man.

Carl Larsson hade blivit grön av avund om han sett vår första jul på gården. Exemplariskt pyntad och minsann, som ett tecken kom snön sent den 23:e, stora Disneyflingor kom från en stjärnklar och kall himmel, lade sig och bildade ett mjukt täcke som dämpade ljud och ångest.

Sonen fick vakna upp till en veckotidningsjul och då menar jag en veckotidning från 60-talet.

Han hade massor av paket under granen. Hon fick böcker av mig. Och en stor kopp, formad av en av alla dessa keramiker som omgav oss.

Jag fick en skjorta. Vit, mjuk och rutigt mönstrad i tegelröda tunna streck. Stenströms på etiketten, Oxford-krage, hon visste exakt vad som tilltalade mig.

Jag stod där i köksfönstret, komplett med tegelröd Higginskofta, gräddvita tjocka sockor från Marinen, ett glas het glögg spetsad med Calvados och jag tittade ut, såg den lilla granen med sina glittrande LED-lampor och såg ett nytt mjukt snöfall lägga sig på det inbjudande vita täcket och i de där flingorna tycktes jag mig kunna se varje enskild snökristall, vacker och skir som den första kärleken, var och en unik, tillverkad av sakernas tillstånd enligt den lag vi alla har att följa och det är minsta motståndets lag.

Så gör vattnet i skogsbacken eller för den delen i floden. Så gör djuren i skogen, så gör män.