Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 8

 

Jag höll ett brandtal. Jag fick ett utbrott när hennes naiva presensmissbruk blev för mycket. Jag talade om för henne att det här går inte i längden. Min tid är över, försäkringar och ersättningar har en mycket begränsad livslängd. Om några månader är de slut. Då har jag gjort mitt, då är det hennes tur. Det är jag som dragit loket i drygt tio års tid, det är min envishet och förmåga som skapat underlaget för den här gården, det är mina fastighetsaffärer, att genomföra dem, ja, därtill var jag nödd och tvungen, det är hursomhelst de affärerna som gjorde oss solida nog att kunna fly på ett värdigt sätt.

Nu får du dra in stålarna, jag orkar inte mer.

***

Hon skaffade sig ett jobb. Hon skaffade sig två jobb. Jag gjorde ingenting. Hon slet och kämpade för oss. Jag gjorde mitt beting, tre-fyra timmar innan lunch, två-tre timmar vid spisen och det fyllda vinglaset aldrig mer än två steg från min högra hand.

Hon led. Hon teg. Hon stressades. Jag behövde inte betala. Sonen fick räkningen. Han den oskyldige men hon betraktade honom som kilen som kom mellan oss.

Han gav henne cancern. Jakten på Tomtebolyckan gick via IVF, hennes asiatiska gener krävde mångfalt starkare dos och körtlarna löpte naturligtvis amok, det blev cellförändringar och någonstans fanns det ett litet ärftligt embryo till cancer som bara behövde just de signalerna för att väckas till liv. Och den växte och växte, den jäveln var som en alien därinne och när sonen tömde hennes bröst på föda började tumören att växa. Den fanns där redan då, några millimeter från hans ivriga mun och slutna ögon.

Jag ryser fortfarande vid tanken.

Och fascineras hur liv och död kan gå där så fridfullt, hand-i-hand. De umgås så otvunget, de är som ett radarpar. Hur de kan vara så överens?

***

Jag ser hennes trötthet. Hon kliver ur sängen på morgonen som en gammal gumma. Den gamla kvinnan är plågad av gikt, det ser ut som bestående minnen av ett hårt liv på fälten. Den okuvliga ostanvinden har torkat ut kroppens smörjmedel, nu gnisslade det när benknota gneds mot benknota utan något dämpande emellan.

Hon rätar på fingrarna med möda. Tappar tekoppen, den går i tusen bitar, förtvivlad svär hon, skriker ut sin förtvivlan, jag hukar, sonen ber henne hålla tyst, hans tv-tittande störs.

Hon klär sig. Som en svart ninja. Hon far iväg med pannbandet på, som ett vapen mot det allra minsta ifrågasättande.

Väl där njuter hon. Av skapandet, av kamraterna. Av att göra något med händerna, de som för några timmar sedan var knotor är nu sällsynta och välgjorda instrument som skapar de allra vackraste ting.

Hemma igen. Mat och vin i de sista av solens strålar, den röda himlakroppen försvinner ner bakom fähusets tak, katterna leker vid våra fötter, sonen sover och är vacker.

Hon behöver sova. Men behöver också det lilla jag ger. Vuxna öron som lyssnar. Reflekterar. Hämtar en karaff vin till.

Kärlekens hundar i högtalarna, ljudet försvinner ut över fälten, kanske når det fåren hos grannen och då kanske de tar en paus i idisslandet, tittar upp med den totala avsaknad av intelligens bara får kan ge uttryck för.

Hoppas hon kan sova i natt.

***

När hon är i väg har jag min ensamhet. Jag har sonen också. Han är en ängel. Ensam får jag den där otäcka känslan igen, den där att nu kommer avslöjandet. Nu synar någon min bluff och påpekar att jag inte är något, du var inget förut, du hade ett låtsasjobb och nu har du inte ens det. Du har inget liv, det är ett enda tomrum, du kan inte ge det innehåll, du ger tomheten en yta, och de må vara aldrig så skimrande men det är fortfarande bara en kuliss. Där bakom finns ditt rätta jag och där är det tomt.

Har du förstått att du blivit en parasit?

Jag kämpar emot.

Jag har jobbat sedan jag var 14 år. Jag har dragit in mina egna pengar, jag gjorde karriär baserad på kunnande, inte kontakter eller rätt namn eller kön. Jag slog mig fram, jag klättrade upp ur det hål där bildning och kunskap var stegen och det var vanskligt ty varje pinne på den stegen var en risk, de kunde gå av med en smäll när som helst och då rasade klättraren ner oavsett vem det var.

Jag har alltid kämpat. Nu är jag inte mig själv, jag är en trött rest men varför har inte jag rätt till det. Jag har åstadkommit något, skapat något och på mitt skattekonto är det plus för stat och kommun. Tänk på alla dessa så kallade utbrända kvinnor, som inte jobbat på åtta år, som hittade en vägg att gå in i. De är en belastning för samhället, inte jag.

Jag har varit sjuk. Lämna mig ifred. Sviterna är kvar. Mitt huvud pallar inte mer.

***

Hon kommer hem. Jag har målat om fasaden. Jag lagar maten, vi dricker vinet i köket, lyssnar på en spellista med fransk musik, ler igenkännande åt varandra när Là-Bas ljuder ut ur högtalarna. Hon bombarderar mig med kärlek, övertygande, hon svär sin trohet till platsen jag valt, det är det bästa som hänt henne, hon vill aldrig flytta härifrån.

Jag är inte lika säker, det kan vara en av de onda gårdarna, historien är obekant.

Gården hämnas på oss. Den gillar inte att bli lämnad, att bli övergiven.

Två små korta resor har vi gjort. Gården har stått tom i två dygn. När jag var tillbaka så det mesta av bottenvåningen strömlös. En hel grupp hade löst ut, att isolera problemet till Utebelysning+Varmvattenberedare+Gråvattenpump krävdes det inte raketforskning för. Exakta felet fick elektrikern reda ut. Det var pumpen. Jag köpte en ny.

Nästa resa var fyra dagar i Göteborg. Två dygns frånvaro igen. Vatten på golvet i korridoren i brygghuset. Mycket vatten.

Jag beställde hushållspolning. Han kom, såg och misslyckades. Trekammarbrunnen var full, så också gråvattenbrunnen, pumpen stod still.

Elektrikern fick komma igen. Pumpens flottör var låst av toapapper. En handling styrd av hämndbegär. Gården hatar oss.

***

Sommaren bara flyr. Fort och med fina dagar. Tills augusti. Hösten attackerar utan att först ha förklarat krig. Jag ser det positivt. Jag slipper vattna.

Julikvällarna är magiska. Utekvällar med grillat och rött. Stjärnorna talar om för oss när vi skall gå in. Vi gör det. Motvilligt, det är sammet där ute.

Inomhus blir hon tyst. Fjättrar gården henne? Jag gör det men förstår inte, där ute finns henne terapeutiska chiliodlingar, här inne finns jag och vår son, vårt band. Hon står vid fönstret, tittar ut, Norénstirrar, ljuset träffar henne från sidan och det är vackert, då rinner färgerna av, verkligheten blir svartvit och hon blir ännu vackrare, som om Irving Penn stod bakom mig, siktade med sin Rolliflex över axeln på mig och så skapar han, fångar ögonblicket, det med blicken, oändligheten och skönheten i ett utsnitt på en sextiondels sekund.

Jag säger ingenting. Jag vill inte fråga vad hon tänker på för jag vet att hon tänker på oss och vart hennes liv tog vägen, för jag kan läsa tankar och det är en förmåga jag skulle önska att jag inte hade.

Hon skulle bara svara:

”På jobbet, på några grejor som måste vara klara på fredag.”

Det skulle vara en lögn.

Vet hon att jag vet?