Paus

En Roman om Kärlek

 

Kapitel 9

Cancerkliniken, det låter som en Tarkovskij-film, men är vår egen verklighet, avdelning 53, rum 6, cytostatika i påsen, min älskade i sängen, det är sista behandlingen, snart är den tyngsta perioden förbi.

Det är tunga steg genom den korridoren, hon är junioren i samlingen, i övriga rum ligger orkeslösa gamlingar, hårlösa och apatiska, färglösa som om Roy Andersson svarat för regin.

Hon har färg, hon är vacker i sitt elände, hon är cancer chic, till den milda grad att när hon var ute i somras med väninnorna så utsattes hon för intensiva uppraggningsförsök.

En av dem skrämdes bort genom att hon slet turbanen av sig och visade sin nakna skalle.

Tanken var absurd men den gick inte att kväsa, i skallen fanns cancer-chic, som om Benetton skulle dra igång en ny provocerande kampanj. Också det ett slags jubileum. 20 år sedan Aids-chic-kampanjen.

Hon sitter där i sängen som min egen Hockney-modell, också hon är för evigt, ty kampen mot stora C skall vi bara vinna. Döden bär förvisso Prada men giftet droppar sakta ner genom plastslangen in i hennes system, det attackerar benmärgen, hennes vita blodkroppar, det ger henne smärta, sömnlöshet, det hämmar aptiten och gör vardagen till en privat liten skärseld.

Snart är den här, den allra värsta tiden, den är blott en vecka bort.

***

Jag tog sonen, cykel och leksaker i bilen, fäste min iPad framför honom i barnstolen och drog norrut.

Vi fikar på vägen. Sonen som en uppskruvad leksak, far runt som ett jehu och som vanligt tycker han det var roligare att välja mat än att äta den.

En servitris böjer sig ner vid hans plats och de pratar länge.

Han förklarar:

”Min mamma är hemma för att hon är sjuk. Hon äter starka mediciner som gör att hon tappar sitt hår.”

Jag vet inte var jag skall gömma mina tårar.

Det blev ”Slätta”. Han plockade lingon, åt grillad korv, var på festligheter på den inkrökta landsbygden, där porslinskrossning och kokosbollkatapult ingick i programmet.

Han skall slippa den tyngsta perioden i mammas liv, hon skall slippa att konstatera sin otillräcklighet och tvingas att avvisa honom.

Och jag, jag skall bara vara där i orkanens öga.

***

Varför var det ingen som såg? Mina rop på hjälp. Desperata. Äkta. Till allmänt beskådande på internet, det allra mest offentliga rum vi har. Samtiden, den jävla samtiden, de såg bara Blondin-Bella och de gjorde vad de kunde för att höja unga kvinnor knappologiska betraktelser till konst bara för att de var skapade av unga kvinnor och det var en exakt och skarp tidsspegel.

Jag var blott en skärva av en spegel som gått i kras.

Skulle de se det senare, när allt var över, skulle de då säga, vi kunde ha hjälpt, han mådde inte bra, han skriver det själv, utan smink, utan omskrivningar.

Ibland kommer det bara över mig, tungsinnet, det svenska, det finska, det från skogarna, fuktigt mörker bland täta granar, och jag vill inte vara där.

Det är det ständiga existentiella grubbleriet, det är jag, Derrida, Sartre och hans kvinna, jag minns inte vad hon hette, vårt farväl i Hiroshima blev så hastigt och abrupt och så är det min namn-afasi, den oförbätterliga.

Så varför är jag på jorden? Vad har jag för rättigheter? Är jag bara en bricka i det eviga spelet, varför är jag satt att forma sonen och vilken helvetes jävla framtid har jag skapat för honom.

Vi som planerade, kanske inte så väl, men väldigt bra, utifrån våra liv och förutsättningar och för hans naturligtvis, den oskyldige, ängeln, det rena samvetet vars oskyldiga sömn ständigt driver fram mina tårar.

Hur ser vår framtid ut? Vi har ingenting. Min kapacitet är begränsad, skall vi sakta förgöra vårt kapital, gå under, följa med skeppet i bråddjupet bara för att det är vår plikt.

Jag har inget att ge längre.

Jag är färdig. Jag är slut. Förbrukad. Utsugen. Varje kreativ stavelse jag skapat har skapat mervärde för andra.

Ingen ser det.

De ser bara en man, för gammal, och därmed behäftad med färdiga åsikter.

Få orkade bry sig, läsa orden, ta in dem, förstå dem, jag fick stå där ensam och naken, och känna vindarna piska min nariga hud.

Ge mig min frihet, ge mig min vila, jag måste ha den nu.

Längre fram kan det vara för sent.

***

Det finns stunder som förr. De är precis som förr. Som ett karbonpapper på vår kärleks gryning. Vi har en sådan i augusti, i slutet av fullmåneperioden, räkor och riesling, en handslagen aioli, grön och skön av persilja och gräslök.

Jag bygger berg av räkor på rostade brödskivor. Äter för mycket. Ligger sedan i soffan med palt-koma, hon äter inte mycket, hon gör det här för min skull. Räkor och vitt vin. Det är nästan religion i förorter fyllda med blågul medelklass.

***

En del datum är etsade i hjärnbarken. Den dag jag sitter som en grönsak och inte känner igen någon eller något, när jag inte ens minns den rena överlevnadsmotoriken, då kommer 3 september 1967 finnas kvar.

Den gamla kvinnan som på 80-talet sade att hon slutade att cykla 1967, ”Allt blev så konstigt då.”, är nog inte kvar i livet, men det var någon gång efter 3 september hon slutade cykla.

Det var nämligen då Sverige körde över på höger sida.

Det gick alldeles strålande och informationskampanjen, den måste ha varit en av de mest lyckade någonsin. Det kan inte ha varit långt ifrån hjärntvätt.

Samma datum 45 år senare finns ingen anledning att lägga på minnet. Hon har ont, hon lämnar sin nunnecell och vi sover tillsammans, hennes gråt väcker mig mitt i natten, jag försöker hålla om henne, smeka hennes rygg, det blir bara ett tafatt försök att lindra smärtan, den som angriper leder och muskler. Det är knän, höfter och axlar, hon går till motattack med morfin, alvedon och ipren samt en räcka andra piller.

Sedan är det sprutor också, för att hon skall få några vita blodkroppar att ta sig runt i systemet.

Det skall bort, jag skall utplåna den dagen med alkohol, glädje, ja, med poesi om så krävs, den skall raderas ut ur historieböckerna som om jag vore Stalin som plötsligt upptäckt att Leo har namnsdag 3 september.

***

Eftermiddagarna är dygnets höst. Jag tycker om dem. Jag tar min lur på eftermiddagen, gardinerna silar det mjuka ljuset, ljuden från staden är dämpat dova, soundtrack är Brian Enos ”Thursday Afternoon”, långsam, kontemplativ, som parningsmusik för valar djupt nere i ishavet.

Jag vaknar stilla, som att ta sig upp till ytan långsamt, Eno är kvar, samma slingor men 40-50 minuter senare.

Det är eftermiddag, det är blues, det är stilla, jag har passerat zenit, jag har fått min nödvändiga lur, den trötta hjärnan har fått sin vilostund, men det finns inte utrymme för några stordåd efter det.

Lite matlagning, en stund i soffan, sedan tidigt i säng, det är eftermiddag också i livet, excesser är det slut med, det finns ingen ångest i detta faktum, det är bara så det är, och som nämnts: jag gillar eftermiddagar.

Den kroniska hjärntröttheten är bara att acceptera och leva med.

***

Det var länge sedan jag klippte av. Hon kunde aldrig släppa taget. Jag var det hon hade kvar, den punkt i världen som motiverade hennes närvaro på jorden. När jag inte ville vara den foderväxten för hennes känslomässiga parasiterande gav hon upp. Hon försjönk långt ner i en alienation vars enda allierade var alkoholism.

Jag fick osammanhängande samtal impregnerade med familjär nostalgi och böner. Hon skrev anklagande brev, skuldbeläggande har alltid varit hennes bästa gren.

I augusti fick hon ännu en infarkt.

Jag ser henne 23 augusti. Hängande huvud, grå, minst 20 år äldre, vilket är en avsevärd förändring när tiden på jorden har varit dryga 87 år.

Personalen, och det är många inblandade, kurator, syster, talpedagog, ta vilken du vill av vårdindustrins alla yrken, så fanns det en representant där. De pratade om rehab.

Jag ser på min mor.

En blick räcker. Hon kommer inte hem igen.

Det finns inget i blicken, ingen glöd, ingen värme, ingen igenkänning, bara en sorgsen tomhet.

Och min känsla är frihet.

***

Det ligger en ängel och sover i min säng. Lille man som upptäcker världen varje dag, som ser äventyr bakom varje hörn, vars värld, trots att han inte sett en bråkdel av vad vi sett, är så oändligt mycket större än vad vi kan föreställa oss.

I hans världs finns det eldsprutande drakar och eftersom han kan ett namn till från krita-perioden utöver Dinosaurie och Tyrannosaurus Rex, så kan han ett mer än vad jag kan.

Där finns ninjor och massor av farliga varelser, och världen är uppdelad i onda och goda och de onda leder med 17–0 och vi har bara börjat.

Jag älskar honom så mycket och jag hatar mina utbrott och jag bannar mig själv för att jag tror att jag skall få en tupplur ifred efter lunch och talar om det för honom.

Han säger förlåt med inlevelse. Varför skall han drabbas av en gammal och trött pappa som lider av sviter av en hjärninflammation?

Han skall ha någon som orkar leka jämt. Alltid.

Jag vill att han alltid skall ha sin energi, sin extrema livsglädje, den orädsla som gör att han säger hej till alla han möter och han skall framför allt behålla envisheten, ge dig aldrig lille man, och fråga alltid varför. Fortsätt med det livet ut. Det är aldrig, aldrig fel, även om pappa inte har alla svaren och ibland tröttnar på din frågvishet.

Jag och min ängel saknar bara dig, min älskade.

Ditt leende och din värme och han behöver varenda pussattack han kan få.

Jag älskar dig gränslöst.

Var stark och vinn.

För du behöver inte en fotbollsklack, du är starkast och du är bäst ändå.

Och vackrast.